Gudomligt och djuriskt i Anna von Hausswolffs ”Atlas song”

När årets upplaga av Göteborgs dans- och teaterfestival inleds på Göteborgsoperan så känns den väldigt göteborgsk. Inte bara för att de konstnärliga ledarna påtalar institutionernas 30-åriga födelsedagar som firas med deras första gemensamma konstnärliga samarbete någonsin. Utan också för att de i sann Göteborgsanda talar om sig själva som representanter för sin stad och till och med region! Dessutom åberopas en kulturpolitik från en svunnen tid då två stora scenkonstinstitutioner sjösattes under samma år. I en samtid där kulturen inte längre ses som allmänt gods känns det nästan utopiskt.

Utopisk eller snarare gudomlig är också Göteborgssångerskan Anna von Hausswolffs röst när den fullständigt skjuter genom det fullsatta operahuset. Tillsammans med det holländska koreografsyskonparet Imre och Marne van Opstal har hon skapat vad som kanske kan kallas för en bombastiskt koreograferad konsert. Inte minst med hjälp av Tom Vissers geniala scenografi och ljusdesign. I stället för att gömma von Hausswolffs band i orkesterdiket har han placerat det på en upphöjd platå på scenens bakre del, i dimma och bländande strålkastarljus, höjda över dansarna likt mytiska väsen, änglar eller gudar.

Atlas är ju också namnet på en grekisk gud som efter ett nederlag tvingades bära hela himlen på sina axlar. Och visst är det något tungt som hägrar över ”Atlas song” med Anna von Hausswolffs melankoliska indiepopsymfoniska melodier och med sångtexter som pendlar mellan kosmiska höjder och en ung kvinnas inre demoner, och med en koreografi som rör sig mellan ritualistiska harmoniska formationer och det djuriska.

Som så många andra koreografer som gjort verk för Göteborgsoperan har även syskonen van Opstals en bakgrund i Netherlands Dans Theatre och israeliska Batsheva, som båda utgår från den expressiva dansande kroppen som en plats för sanning. Och även om det kan kännas lite tjatigt att de fenomenala dansarna på Göteborgsoperan än en gång får arbeta i just denna tradition så gör syskonen van Opstal det ovanligt bra.

Bäst är det när dansarna inledningsvis, nästintill nakna, rör sig som gräshoppor eller spindlar. Med långa ben rakt upp och åt sidan och med krokiga fötter bryts linjer och människokroppen gränsar till det groteska. Kontrastrikt blir det också när de sakta rör sig i cirklar med ansiktena mot varandra och med Anna von Hausswolff som deras beskyddare sjungandes bredvid dem. Mest magiskt är det när sångerskan och de tiotal dansarna rör sig som en enda kropp gungande eller sjungande rakt mot publiken.

Mindre lyckat är det när dansarna mot slutet i svarta silkiga kostymer blir till ackompanjemang som rör sig i takt med musiken. I stället för dans i sin egen rätt blir den dekoration till Anna von Hausswolffs på en gång massiva och förföriska scennärvaro.

Med ”Atlas song” invigs inte bara Göteborgs dans- och teaterfestival storslaget – öppnas gör också vägen för fortsatta experimentella samarbeten mellan koreografi och dans.