”Gudstjänst” har tappat tankegodset på vägen till filmduken

”Det är något som inte stämmer”, säger en rollfigur. Det är bara att hålla med. Dock först efter att ha bytt ut glosan ”något” mot ”mycket”.

Avfällingen från såpan ”Wahlgrens värld”, med förnamn Linus, tar här på sig stolan och gör en präst i byn Småtorp. Kyrkan ekar tom vid hans predikningar men när han via sin gamla mentor får kraften att hela blir det plötsligt kö till nattvarden. Framgången har dock sitt pris; för att kunna utföra mirakel måste han först döda en syndare. Inledningsvis tvekar han så klart men när hans fru Felicia blir dödligt sjuk tar han kål på den våldtäktsman som lägligt nog precis blivit frigiven, och det dröjer inte länge förrän Felicia frisknar till.

Man kan ana ett Faust-tema i ögonvrån och på pappret handlar väl även ”Gudstjänst” om moral och ödesdigra val men det mesta av tankegodset har förlorats på vägen till filmduken. Och nog för att den genomsnittlige skräckfantasten har sugit i sig mer barocka premisser än detta, men manus- och regiansvariga Ludvig Gür är på tok för snål när det kommer till exposition och dramatisk uppbyggnad: Det krävs aningen mer psykologiskt glidmedel om man ska svälja att en hygglig präst i den Svenska kyrkan plötsligt börjar slakta sina medmänniskor.

Ludvig Gür har tidigare gjort prisade kortfilmer (och en dokumentär om skateboardgurun Tony Hawk) men verkar ännu inte helt bekväm i det längre formatet, som ju kräver manus med lite större bärighet. Det får man inte automatiskt genom att lägga in en massa återblickar – det här måste vara ett inofficiellt världsrekord i just den grenen. Det pyntas så friskt med påminnande bilder och berättarröster, ibland från sådant som skett bara några minuter tidigare, att även den med långt gången demens lär hänga med.

Varför har ingen sett det i klippningen?

Man saknar över huvud taget en guidande hand, en mentor som inte kräver blodsoffer men väl stringens i berättandet.

”Gudstjänst” (för övrigt en lysande, dubbeltydig titel) är en del av den senare tidens trend med, och vurm för, genrefilm på svenska. Visst är det ett friskhetstecken att en bransch kan hysa allt från skräck till pannskrynklande dramer men samtidigt ett sjukdomsdito att de förstnämnda oftast är så usla, till synes ambitionslösa. Bara på det senaste året har vi sett ”Karusell”, ”Canceled” och ”Feed” – som alla är sämre kopior på redan från början halvdana amerikanska förlagor. Epigoner som inte tillför svensk film något annat än möjligen arbetstillfällen. Verk vars värde tycks ligga i att de blev gjorda, inte hur.

I det sammanhanget finns det anledning att lovsjunga ”Gudstjänst”, som ändå vill berätta en egen historia, inte bara norpa en från Hollywood. Synd då att det är så mycket annat som inte stämmer.

Se mer: Tre bättre svenska skräckfilmer: ”Konferensen” (2023), ”Låt den rätte komma in” (2003), ”Besökarna” (1988).

Läs mer om film och tv i DN och fler texter av Fredrik Sahlin.