– Att skriva och regissera en film är som att bygga en bil. Skådespelarens uppgift är att hoppa in och köra och i bästa fall inte krascha den.
Guillaume Marbeck sitter bekvämt tillbakalutad i en obekväm stol – så som bara en sann modernist kan. Om det är en talang han alltid haft eller om han fortfarande bär med sig en air av Jean–Luc Godard är svårt att säga.
Att hans första bil skulle bli en Alfa Romeo Spider hade han kanske inte väntat sig. Skådespelarkarriären fick minst sagt en rivstart: huvudrollen som den franska nya vågens intellektuella galjonsfigur i Richard Linklaters bejublade ”Nouvelle vague”, ett svartvitt charmpaket som handlar om inspelningen av Godards ikoniska debutfilm ”Till sista andetaget”.
Någon krasch blev det inte. Marbeck verkar född till rollen. Det är en orädd, humoristisk och distinkt tolkning som är i ton med hela Linklaters svartvita kärleksförklaring till en era av nyskapande.
Filmen igenom, dag som natt, har han kolsvarta solglasögon på sig.
– Jag blev berövad mina ögon! Filmskådespelarens bästa uttrycksmedel. Richard [Linklater] tvekade en stund mellan solglasögon som var lite transparenta men bestämde sig för de allra svartaste, berättar Marbeck.
– Det förstärkte andra sinnen. Jag blev ännu mer medveten om hur han rörde sig till exempel. Jag är inte så lik Godard i ansiktet egentligen så det gjorde det ännu viktigare att hitta andra likheter.
Hur rör han sig?
– Som en sax. Först med motstånd, som om han tvekar och sen snabbt och exakt. Klipp! … Men rösten var också avgörande. När jag hittade den kände jag att jag var rollen.
Jag inser nu att Marbeck har en melodisk och varm röst och lite yrvakna ögon bakom sina runda (transparenta) glasögon. Han är inte alls lik Godard. När jag ber honom påminna mig om hur han låter i filmen lutar han sig fram på stolen och lyckas få hela ansiktet att förvandlas. Käken blir bredare och ut kommer Godards irriterande, retsamma röst. En röst som pockar på action och reaktion, som får saker att hända.
Alla i filmen-i-filmen, producenter, skådespelare, vänner, retar sig på Godard men verkar också ömma för honom och vilja ta hand om och hjälpa honom.
Många har anmärkt att Godard verkar varmare och roligare i filmen än i verkligheten. Var det du eller Linklater som ville göra honom sådan?
– Det gav sig själv. Filmen utspelar sig 1959. De var unga! Godard blev mer defensiv och aggressiv när han blev äldre och tröttnade på kritiken. Här är han framför allt sugen. Hans vänner (Francois Truffaut och Claude Chabrol, red anm) gör succé och han vill inget hellre än att göra en film. När chansen kommer är han för lycklig för att vara arg. Han gör och säger vad han vill och retar galla på folk, men det finns ingen bitterhet.
På sätt och vis påminner det kanske om din situation? En dröm som gick i uppfyllelse?
– Ja, men Godard tyckte att det var hans rättighet och att det var på tiden. Jag var i en helt annan situation. Glad om jag fick en biroll någonstans. Jag är total nybörjare och det här överträffade allt man kunde drömma om.
Hur gick det ens till att Linklater hittade dig? Vad jag förstår höll du på att utbilda dig till regissör? Och är professionell stillbildsfotograf?
– Jag gick i filmskola i tre år men kom på att jag inte visste hur man gav regi så jag bestämde mig för att lära mig skådespeleri också. Sen märkte jag att jag gillade det och började söka roller. Skrev in mig i en sådan där katalog som rollbesättare använder när de letar skådisar. Och så plötsligt fick jag en förfrågan om att komma på audition.
Och du visste vad det var för roll?
– Javisst, det var då jag tränade in allt det där med rörelse och röst. Det var jag som köpte glasögonen också. Jag ställde in flera välbetalda fotojobb för att kunna komma.
Så du dök upp som en färdig Godard? Gjorde Linklater ingenting med rollen?
– Nej, eller jo, han såg till att vi höll upp tempot. Pratade lite snabbare. Han ville att det skulle vara en komedi, lite screwball och det blev det när vi ökade tempot.
Fick du rollen direkt?
– Jag hörde inget på sex månader, men fick plötsligt ett meddelande med sidor att lära mig och instruktioner att ta med glasögon. Problemet var att jag inte hittade dem. Min vän, som är optiker, lovade fixa nya på morgonen, men blev försenad på grund av en vattenläcka. Till slut fick jag glasögonen, sprang till hotellet och kom svettig och sen. När jag klev ur hissen stod hela teamet och stirrade på mig. Producenten sa bara: ”Du är sen”.
Det finns få som är så noga med tiden som filmproducenter. Där hade du lätt kunnat bomma alltihop.
– Jag vet. Men som tur var hade jag de kolsvarta glasögonen på mig så de såg inte hur jag kände mig. Det gav mig några sekunders respit, så jag hann tänka: ”Vad skulle Godard säga i det här läget?” och så lade jag på hans röst och sa ”Det är klart att jag är sen. Jag måste ju få tag på glasögonen.”
Föll de för det?
– De kom i alla fall av sig en liten stund. Sen fattade jag att de där timmarna mellan 10 och 13 var vikta till bara mig. Det var ingen annan där. Då bad jag om ursäkt, men då hade vi redan kommit igång. En vecka senare ringde de och sa att jag hade jag fått rollen.
”Nouvelle vague” inspirerar till filmskapande, men till skillnad från Linklaters spontana debut ”Slacker” (1991) var inspelningen noggrant planerad med stort team och detaljerat manus. Trots det fångar filmen känslan av ett nu.
– Vi fick skärma av allt det där som pågick runtomkring oss. Vi skapade en liten ö, vi skådespelare, där det kändes spontant. Alla smittades av det..
Av Godardviruset? I filmen är det han som skapar den där speciella stämningen av att allt är möjligt och de andra som dras in i det. Var det så på inspelningen att du fick driva de andra?
Nej. Det gjorde vi alla. Mitt bidrag till manus var att ta ner Godards regiinstruktioner. Han var väldigt kortfattad när han regisserade. I kontrast till sina långa monologer i alla andra sammanhang.
Vad betydde Jean-Luc Godard för dig innan du fick den här rollen? Jag tänker att han kanske är en lite tyngande förebild också. Som Ingmar Bergman länge varit för svenska filmregissörer.
– Han betyder samma sak nu som innan. Han var en människa som ville göra film på nytt sätt. Det är alltid inspirerande, för man kan inte härma honom, då är det ju inte ett nytt sätt.
Och hur har din tolkning tagits emot i Frankrike? Internationellt verkar det gå strålande, men det är ingen liten sak att spela nationalikon.
– Nej, jag oroade mig lite för det. Det var ju inte så länge sedan han levde heller. Många som jobbar med film idag har träffat honom. Känner honom. Jag ville inte göra en karikatyr. Det var en balansgång eftersom Linklater ville dra åt komedi och jag hade den här roliga rösten och det roliga sättet att röra mig. Det skulle vara en humoristisk skildring men inte en karikatyr. Men det har faktiskt gått väldigt bra. I Cannes var det många som stod honom nära som sa att det var som att han kommit tillbaka.
Marbeck blir synbart rörd när han talar om det. Jag undrar om det kommer att bli svårt att komma ner från det här. Lämna rollen, jublet i Cannes och all beundran. Jag inbillar mig också att Linklater såg att det var en fotograf och regissör som dök upp till castingen. Även nu så tittar Marbeck mer än han blir tittad på, styr samtalet, regisserar föreställningen. Kommer han ens vilja spela en vanlig grabb i ett vanligt drama efter det här?
Men vissa frågor vet man på förhand att man inte kommer att få svar på och jag vill inte vara en olyckskorp så jag nöjer mig med att fråga vilken konstform han är mest sugen på att satsa på härnäst: regi eller skådespeleri. Och det är egentligen då han ger mig liknelsen med bilen, som tar lång tid att bygga men går snabbt att köra.
– Sen kan det nog vara skönt att växla mellan att driva sin vision och följa med i någon annans. Så drömmen är att göra båda.
En skådespelare som kan omvända en livslång Godard-skepiker som mig förtjänar alla sportbilar han kan få tag på. Och bygger han några själv har han satt ribban högt: Att göra film på ett nytt sätt.
Här är årets bästa internationella filmer 2025
