Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
”It’s aliiiiive!” Colin Clives galna glädjeskrik i ”Frankenstein” (1931) är för evigt förknippat med den likbleka drasuten i Universals ikoniska monsterstall. När Netflix gjorde tumme upp för 2025 år version kunde kanske ett liknande skrik höras från Bleak House? Det är den prylfyllda ”man cave” där den stilsäkra fantastikfilmaren Guillermo del Toro samlat film- och andra nördkulturella artefakter – och i vars foajé man hittar ett upphängt modellhuvud föreställande just Boris Karloffs gestaltning av Frankensteins monster.
Regissören har beskrivit sin filmatisering av Mary Shelleys roman som sin ”djupaste dröm”. För vänner av visionärer är det hjärtevärmande att se en dröm gå i uppfyllelse, men också en påminnelse om hur sällan verkligheten kan mäta sig med drömmen.
Scenografi, mask, kostym, foto – allt ser ut precis som det ska, som man önskar och förväntar sig av en filmens skräckromantiska häxmästare. Ändå känns helheten inte levande. Mer som ett överarbetat moodboard i rörelse än en film där de alla, var för sig, välgjorda bitarna hör ihop.
Någonstans ”allra nordligast” har ett danskt skepp på nordpolsexpedition fastnat i isen. Ute i kylan hittar de en man, svag och köldskadad, som har en väldig och våldsam best (Jacob Elordi) efter sig. ”Ta honom till mig!”, skriker monstret.
Fullvuxna besättningsmän kastas runt som de vore bebisar. Några actionfyllda ögonblick senare (mer ”Hellboy” än ”Crimson peak”, om man ska tala del Toro-referenser) uppstår en stunds lugn där den skadade mannen, doktor Victor Frankenstein (Oscar Isaac), börjar berätta för kaptenen om monstrets ursprung och om sig själv – monstret som skapade honom.
Ja, människan är det värsta monstret. En i sammanhanget gammal sanning som ännu en gång gör sig påmind med berättelser-i-berättelsen om besatthet och hybris, om gudskomplex och vetenskapliga överskridanden av naturens gränser.
Vi ser skymtar av Frankensteins barndom med en kärleksfull mor och en elakt drillande läkarfar. Vi ser pojken förargas över sin pappas misslyckade försök att rädda mamman från en för tidig död. Vi ser ett elakartat snille ta form som ger sig hän att studera hårt för att överträffa sin far och besegra döden.
Frankensteins kaxiga skräckrenoveringar av Skaparens design sätter ljus på ansvaret kring att sätta liv till världen, en fråga som 1800-talsmiljön till trots är minst lika relevant i dagens AI-experimenterande samhälle. Även om James Whales 1930-talsfilmatisering kan verka lite väl komprimerad för fans av förlagan är del Toros mustiga expansion ett exempel på hur det kan bli i extremernas långrandiga ände.
Snarare än att känna det piskande regnet när blixtarna slår mot tornet och monstret får liv känns ”Frankenstein” som en besiktning av ett byggprojekt som gått över budget. Trots de rätta byggstenarna känns det varken inbjudande eller inbott.
Guillermo del Toro, som kallat monster för ”ofullkomlighetens skyddshelgon”, tar verkligen skapelsen i försvar med ett slutanförande så sentimentalt att det tippar över till det löjeväckande. Den lever, den lever, den leeeever! Så varför känns den så död och själlös?
Se mer. Passionsprojekt som kostade mer än vad de smakade: ”The fountain” (2006), ”Silence” (2016), ”Megalopolis” (2024).
Läs också:
Oscarsregissören: ”Korkade människor skrämmer mig mer än monster”




