Guldbjörnen till politiskt turkiskt familjedrama

Ett politiskt laddat turkiskt familjedrama om ett äkta teaterpar vars liv slås i spillror när de får så kallade ”gula brev” – statliga anklagelser som kostar dem friheten. Så kan man beskriva årets stora vinnarfilm på den 76:e filmfestivalen i Berlin. Özgü Namal och turkiska storstjärnan Tansu Biçer spelar det paret som stresstestas till max när den politiska repressionen äter sig in i deras sfär och hotar deras äktenskap. İlker Çataks drama kan ses som en öppen motståndshandling mot både auktoritärt ledarskap och samtidens högerradikala vindar i Europa.

– Jag tycker att filmen talar för sig själv i sitt politiska budskap – eller snarare i sina frågor, sa den turkiska Berlinbon İlker Çatak som Oscarsnominerades för tyska dramat ”Lärarrummet” (2024).

Hans landsman, Emin Alper, vann Juryns stora pris för ”Salvation”, en religiöst färgad dramathriller om en klanfejd mellan två kurdiska byar som spårar ur i en massaker sprungen ur blind fanatism. Regissören, som också är professor i modern turkisk historia, berättade att han vill förstå både förövarnas och de överlevandes perspektiv, och betonade hur ensamhet kan bli total när man lider och ingen bryr sig.

– Det minsta vi kan göra är att bryta tystnaden och visa solidaritet, sa Emin Alper och passade på att adressera en rad konflikthärdar i Mellanöstern:

– Palestinierna i Gaza – ni är inte ensamma. Folket i Iran som lider under tyranni – ni är inte ensamma. Kurderna i Rojava och Mellanöstern – ni är inte ensamma. Mitt eget folk – ni är inte ensamma, sa Emin Alper och räknade upp namn på nära vänner som sitter i turkiska fängelser.

– Och borgmästaren i Istanbul. Ni är inte ensamma. Ni kommer inte att vara ensamma, upprepade Alper och drog ner kvällens största applåd.

Britten Grant Gee tog hem regipriset för stilfulla svartvita ”Everybody digs Bill Evans” där norska Anders Danielsen Lie spelar den legendariska jazzpianisten under sin mörkaste period i livet, när han förlorar sin unge basist i en tragisk olycka.

Inte oväntat blev det en övertygande tysk hemmaseger i klassen bästa huvudroll. 20 år efter att Sandra Hüller vann Silverbjörnen för ”Requiem” fick hon sin andra på lördagskvällen för ännu en magnifik rolltolkning.

I Markus Schleinzers kostymdrama ”Rose” spelar den tyska stjärnan en gåtfull kvinna som lever under falsk identitet som man i 1600-talets Tyskland.

– Jag har lyssnat på er alla som talat här i kväll. Och jag tycker det är anmärkningsvärt att jag befinner mig i ett rum fullt av människor som kan tala sanning, sa den tyska filmdrottningen som Oscarsnominerades för ”Fritt fall” och även spelat i filmer som ”Min pappa Toni Erdmann” och ”The zone of interest”.

Brittiska veteranerna Tom Courtenay och Anna Calder-Marshall fick dela på birollspriset för det hjärtskärande demensdramat ”Queen at sea”. I Lance Hammers film spelar de ett äkta par vars vardag vänds upp och ner när en demenssjukdom förändrar deras relation.

– Hur underbart är det inte, när USA verkar vända Europa ryggen, att få vara med i en film regisserad och skriven av en amerikan med en fransk huvudrollsinnehavare, Juliette Binoche, en nordirländsk producent, och några av oss britter – och så har filmen världspremiär i Berlin, sa Tom Courtenay som gästade Berlinfestivalen för elva år sedan med ”45 år” där han spelade mot Charlotte Rampling.

Lance Hammers film tilldelades även jurypriset. Han passade på att vända sig till årets juryordförande, Wim Wenders:

– Det var ”Himmel över Berlin” som fick mig att vilja bli filmskapare, sa Lance Hammer och vände sig mot sin tyska idol.

Den tyska regissören tog tacksamt emot stödet – efter en turbulent vecka där han fått utstå en kritikstorm. Wim Wenders hamnade i blåsväder redan under festivalens första dag när han förklarade att filmskapare bör hålla sig borta från politik. Det ledde bland annat till att Arundhati Roy hoppade av festivalen och ett öppet protestbrev från ett 80-tal filmprofiler som anklagade festivalen för bristande ställningstagande i Israel–Gaza-konflikten och censur. Bland undertecknarna återfanns bland andra Tilda Swinton, Javier Bardem, Mark Ruffalo, Peter Mullan, Mike Leigh, Nan Goldin och Adam McKay.

På lördagskvällen höll Wenders ett slags försvarstal där han berättade om hur juryarbetet präglats av olikheter, diskussioner och gemensam kärlek till filmens språk – en ”empatisk och komplex” kommunikation som förenar människor över gränser.

– Vårt gemensamma språk på Berlinale är filmens – en språkform som är empatisk, mångfacetterad och alltid komplex, sa Wim Wenders och citerade Tilda Swintons uttalande från förra årets festival: ”Att vara för något innebär aldrig, aldrig att man är emot någon annan.”

Även festivalchefen Tricia Tuttle kände sig tvungen att kommentera den politiska elefanten i rummet.

– Det har varit tio händelserika och känslosamma dagar. Vi har blivit offentligt utmanade i år – och även om det inte alltid känns bra, är det faktiskt något positivt. Det visar att Berlinale betyder mycket för människor och att kritik och debatt är en viktig del av demokratin, säger Tricia Tuttle.

Läs mer:

Juliette Binoche: ”Min dotter tipsar mig om hur jag kan undvika alzheimer”

Löspenisar och blodtörstiga grevinnor skrämmer slag på patriarkatet i Berlin

Filmfestivalen i Berlin