Helt nyligen noterade jag i DN (24/5) att påfallande många på litteraturfältet drömmer om flydda dagar och inte förstår samtiden.
Nu verkar gamle storförläggaren Per I Gedin tro att hela artikeln handlar om honom – och han replikerar med ursinnet hos en man som inte blivit motsagd på ett halvsekel, vilket förmodligen också är fallet. ”Inget av detta har jag sagt eller gjort”, dundrar han.
Men Gedin har sagt och gjort mycket. Få svenska förläggare har teoretiserat lika ymnigt om bokmarknaden; hans första bok i ämnet utkom 1966.
Till grund för sina idéer brukar Gedin anföra en märklig tolkning av C P Snows tanke om ”de två kulturerna”, enligt vilken humaniora och naturvetenskap tjänar på att samspela. I Gedins tappning är det ”låg- och höglitteraturen” som är varandras bästa vänner och främjare. Han sammanfattar sin världsbild i DN 2020, fast utan ett enda belägg för tesen.
I själva verket är detta bara ett snyggare sätt att formulera – eller prata bort – storförlagens grundsats: att några få underhållningsböcker ska sälja så mycket att det finansierar ett antal ekonomiskt oväsentliga titlar av mer konstnärligt slag. Annars skulle sådana böcker aldrig komma ut, det är självklart för Gedin.
I en intervju beklagar han nu att de stora förlagen inte längre gör den sortens litteratur. Han är också medveten om att mindre, fristående utgivare har tagit över. Kännetecknande för dessa förlag är dock att de väljer bort Gedins omhuldade princip och satsar på kvalitet över hela linjen, och när jag hävdar att den gamla modellen är själva orsaken till förlagskapitalismens kollaps blir jag i Gedins ögon antiintellektuell och praktiskt taget maoist.
Naturligtvis tar han illa vid sig av min historieskrivning. Han är trots allt en av de främsta ideologerna bakom utvecklingen – och borde ha förstått vart den slutligen skulle leda.
Läs mer:
Gunnar Nirstedt: Den levande litteraturen finns på en toa på Götgatan
Per I Gedin: Gunnar Nirstedts antiintellektualism är 50 år försenad
