Gunnel Wåhlstrand har stämt möte med sina gamla verk: ”Det känns pirrigt att återse dem”

Skulle Gunnel Wåhlstrands kommande separatutställning ha ett soundtrack stavas det förmodligen ”Landscapes”. Den danske kompositören Ole Bucks fyra stycken, ett till vardera årstid, lyssnade hon återkommande på under arbetet med sina senaste verk.

Å andra sidan, spänner urvalet av utställningens verk över en tidsrymd på över tjugo år – vilket innebär en enorm samling låtar. I alla fall om man som Gunnel Wåhlstrand en konstnär som alltid målar till musik. Inte sällan samma album om och om igen under en lång period. Ofta klassiskt, aldrig vokalt.

– Jag upplever det som att jag är i en dialog med musiken. Att jag, när jag sätter i gång i ateljén varje morgon, liksom tar spjärn mot musiken. Den ger mig fart. Jag kan bli helt exalterad när jag hittar en ny skiva. Där är Spotify otroligt, säger Gunnel Wåhlstrand när hon tar emot på Waldemarsuddes översta våning.

Rummen där hennes målningar är under hängning liknar för dagen mer en verkstad än den utställning som snart öppnar. På golvet bubbelplast i högar och på en stege en tekniker i färd att fästa filterfilm på ett av de jättelika fönstren som vetter mot vattnet. Ljusinsläppet här uppe är så starkt att det kan skada verken.

Vi inleder med en runda bland målningar som hittills anlänt. Bland utställningens trettiotal verk finns nya såväl som äldre. Urvalet som Gunnel Wåhlstrand gjort själv har lånats in från museer, gallerier och privata samlare, flera internationella sådana.

– Det känns pirrigt att återse verken. Och att de nu får vara i samma rum. Det är som att samla gamla vänner som man inte sett på en väldigt lång tid – lite som en återträff. Vissa var det så länge sedan jag såg att jag har glömt hur de ser ut i original. Det slår mig nu hur mycket ljusare och mjukare de är i verkligheten än på de foton jag har kvar av dem.

Under sina drygt två verksamma decennier har Gunnel Wåhlstrands tuschlaveringar efter fotografiska förlagor fångat betraktare långt utanför den intima värld hon återger. Efter examen vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm uppehöll sig konstnären under många år vid sin far. Att återkommande måla pappan som gick ur tiden när hon bara var ett år, blev ett sökande och ett sätt att komma nära. Så är Wåhlstrands långsamma arbetsprocess lika terapeutisk som minutiös. Hon har beskrivit det som ett undersökande i vilket hon sökt förståelse av hans förflutna – och i förlängningen av sig själv.

– Genom att måla av foton av pappa blev jag en del av honom och hans landskap. Efter tio år bestämde jag mig för att plocka bort honom ur motiven, och kom på samma gång både närmare honom och platserna som fanns runt om. När jag väl är inne vid den där platsen eller personen är det som att jag får ledtrådar till något som jag behöver förstå.

I rummet breder de ut sig; personer och platser hämtade från familjealbum från förr och nu. Där är motiv av den välklädda pappan (som liten och stor), modern med lagd sextiotalspage i profil, stenar i strandbryn, västkustklippor, vitsippsbackar och lupiner. Och framför allt: naturens skiftningar och mönster, ljuset och glittret – det där soligt glimrande som konstnären säger sig vara smått besatt av. Allt återgivet med en sådan realistisk skärpa att det måleriska stundom upplevs så starkt att vi faktiskt är i det. Som om vi kunde känna klippornas ådror och höra vågorna på det Saltö som Wåhlstrand återvänt till sedan barnsben. En pågående lågmäld närvaro, men som på samma gång är en frånvaro; målningarna föreställer inte de faktiska personerna och platserna hon avbildar. Utan just bilderna – eller kanske minnena – av dem.

Ett centralt motiv bland verken är konstnärens mamma, Anna-Lena, som gick bort för sex år sedan. När hon ännu var i livet avbildade Wåhlstrand ofta foton av henne, men efter hennes död hade hon svårt att närma sig modern igen.

– Inför min förra utställning, på galleri Andréhn- Schiptjenko 2023, målade jag ett porträtt av ett porträtt av min mormor. Men under arbetets gång kände jag att det egentligen nog var mamma jag sökte. Att mormor fick bli Mamman eftersom jag inte riktigt vågade gå in i sorgen över min egen.

Fem verk föreställande bilder av modern ska nu vara med i utställningen på Waldemarsudde – fyra äldre men också ett nytt. På ett stort papper syns en ung kvinna i hög knut med blicken fixerad på något snett utanför bildytan.

– Jag har inte målat ansikten på jättelänge. Men jag längtade så efter att vara i den målade mammans ansikte. Och nu gjorde jag henne dessutom i färg. Det har gått sex år och sorgen finns kvar. Men det hjälper att måla sig runt den. Det är som att lägga om ett sår.

Det där med att komma nära motiven är centralt i hela Gunnel Wåhlstrands konstnärskap. Fysiskt – ofta målar hon sittande på de jättelika pappersarken i ateljen – men även tekniskt och emotionellt. Den enorma precisionen, detaljrikedomen och framför allt tuschen kräver ett enormt tålamod. Så tillbringar hon flera månader med varje målning i en process där minsta lilla snedstreck innebär att börja på blankt blad igen. Valet av tusch på det sköra papperet tillåter varken ändringar eller övermålning.

– Det är som att styra kulan rätt i ett sådant där labyrintspel. Minsta felryck och den trillar ner i hålet. Men det måste vara svårt … som ett detektivarbete där jag steg för steg tar mig in i målningen. Och sen plötsligt kommer stunden, ofta på kvällen, när jag liksom hittat in i målningen. Det är som en musiker som tränar in ett stycke och plötsligt kan det utantill; att jag kan målningen utantill.

När konstnären berättar om sin långsamma arbetsprocess framstår den nästan som en ritual i vilken tillblivandet av varje målning följer en rytm med återkommande inslag. Valet av musiken – alltid musiken, månader av ensamhet, kamp och hemlighetsmakeri. Tills dagen då Jenna släpps in i ateljén. Sambon sedan 26 år är den första som får titta, och hennes enda relevanta kritiker.

– Det blir ett starkare band mellan mig och papperet om det bara är vi. Men sedan, när jag kommer till ett stadie av förvirring och börjar längta ut, då frågar jag Jenna om hon kan komma och tycka sitt. I samma stund som hon ser målningen vet jag om den är färdig. Eller om jag behöver jobba på den lite till.

Vi avslutar där. Gunnel Wåhlstrand återgår till uppackning av verk för hängning.

På vägen hem bläddrar jag i den medföljande utställningskatalogen och fastnar redan på första sidan. En passage av den brittiska konstkritikern John Berger från 1984 inleder Waldemarsuddes museichef Karin Sidéns förord:

”Också när du är borta är du närvarande för mig. Denna närvaro har många former: den består av oräkneliga bilder, övergångar, innebörder, kända ting, riktmärken, men ändå förblir helheten präglad av din frånvaro: i detta avseende är den diffus. Det är som din person förvandlats till en plats, dina konturer till horisontlinjer. Jag lever i dig då som man lever i ett land. Du är överallt. Ändå kan jag i detta land aldrig stå ansikte mot ansikte med dig.”