Gustav Badin blir bifigur i sin egen berättelse

Tänk om ättlingen till en västindisk slav hade suttit på Sveriges kungatron, istället för en Bernadotte? Premissen för Amir Chamdins och Pär Isbergs ”Gustavia” är hisnande just därför att den är sann, och det dansade dubbelporträttet av två prinsar – den ene, som ska bli Gustav III, vit och infödd i kungahuset, den andre, Gustav ”Badin” Couchi, en afrosvensk ”vilde” som adopterats av drottning Lovisa Ulrika för att pröva upplysningstanken – skriver historia. Men Carl Sjögrens Gustav är knappast någon kompiskung: istället möter vi en pennalist och mobbare som sätter värjan mot bröstet på sin lekkamrat och önskar livet ur Badin. Till och med när fosterbrodern dansar på hans kröning, rasar Gustav svartsjukt över att någon annan än han själv är föremål för folkets beundran och drottningens kärlek.

När Kungliga Baletten i finalen till nya helaftonsbaletten dansat sig igenom stora delar av Beethovens 7:a så har berättelsen om Gustav III:s svarta fosterbror Badin äntligen landat i samtiden, och jublet låter inte vänta på sig. Det förlösande slutögonblicket där Guillaume Diops romantiska, öppna och evigt lojala Badin bryter sina kungliga bojor lockar även det ”riktiga” kungaparet till stående ovation från honnörsplatsen i Kungliga logen. Jag gissar att de är tacksamma över att den uttjatade, svenska grundarmyten om den upplyste ”teaterkungen” äntligen fått mänskliga konturer. Och ur den komplicerade dynamiken mellan Carl Sjögrens Gustav och hans busige, fritt uppfostrade lekkamrat lösgör sig en annan berättelse: en berättelse om Sverige, som ger kropp åt slaveriets betydelse för den svenska kolonialmaktens självgoda skådespel, och avslöjar hur Tidö-tendenser och gängkriminalitet är rotade i strukturell rasism.

Men trots de goda avsikterna saknas inte stereotyper i den infallsrika, musikaliskt eklektiska föreställningen. I balettens första, kungsblå akt manipulerar Nadja Sellrups Lovisa Ulrika sina barn med melodramatiska känsloutbrott, ett drottningporträtt som drar åt det misogyna. Balettens kreatörer upprepar även myten om Gustavs impotens i en erotiskt kittlande pas-de-trois med stallmästare Munck (Jonathan Davidson) som sängkammarinstruktör, där Madeline Woos fnittrigt frigjorda Sofia Magdalena och hennes träige gemål äntligen hittar det rätta schwunget.

Och det är ungefär här som Badin än en gång blir bifigur i sin egen berättelse. Det är förstås avsikten, men framstår snarare som bieffekten av ett överlastat koncept. För även om jag gillar Selam Fessahayes djärva kostymer, så drunknar hennes futuristiska omtolkning av svenskt 1700-tal under scenografen Cinzia lo Fazios kitschiga kungakronor, fejkade Drottningholmskulisser och enorma gardinuppsättningar. Teamet bakom ”Gustavia” har helt enkelt gått vilse i den kungliga skattkammaren, och den verkliga, politiskt brännheta metaberättelsen – om Badins inre liv, traumatiska förhistoria och tankar kring sin roll i svensk historia, återstår fortfarande att berätta.

Läs fler scenrecensioner här.