Det här var första gången du spelade Hamlet. Vad har du för relation till den danska prinsen?
– För några år sedan var jag med i vikingafilmen ”Northman”, som var en sorts medeltida ”Hamlet”, men jag har aldrig sett ”Hamlet”. Och om jag hade sett någon inspelning med Mark Rylance eller Ralph Fiennes under min egen process skulle jag nog ha gått vilse.
Var det inte nervöst att spela Hamlet helt utan referenser?
– Jag försöker så gott det går – trots att jag har fyllt 30 – att vara naiv och blåögd. Förhoppningsvis har jag tillskansat mig en hantverksskicklighet, som jag inte hade när jag började för tio år sedan. Men det är en ära för en skådespelare att få göra Hamlet, så det var väl några nätter när jag hade svårt att somna.
Uppsättningen på Elverket var nästan fyra timmar lång och inleds med att du bankar ett plaströr mot väggen. Hur fysiskt krävande har det varit?
– Varje kväll var en ansträngning, men jag gjorde mitt bästa för att inte hålla igen. Vi har nog en större chans att nå publiken om den ser att vi pressar oss själva med röst och kropp, att det står någon på scenen och svettas. Det var också skönt att ha rent fysiska uttryck för Hamlets känslor.
Det var inte bara vredesutbrott heller, utan du vinglade runt och var rätt spattig. Berätta om dina Lejonkungen-moves!
– Jag går omkring på alla fyra med gummistövlar på händerna och nynnar på ”The lion sleeps tonight”. Det är ju när min Hamlet har bestämt sig för att spela galen. Det uppstod som en impuls under en repetition en onsdagseftermiddag, och sedan bestämde vi oss för att jag skulle testa samma sak igen dagen efter.
Spelperioden blev snabbt utsåld. Vad har du fått för reaktioner från publiken?
– Det har varit överväldigande, med jättemycket unga människor som stannar en på stan eller skickar något brev. Så det var en helt magisk höst. Jag har varit med i en uppsättning som kan få människor att tänka efter. I vår tid kändes dess blotta existens som en revolutionär akt.
Vad tror du att dagens unga uppskattar med just teatern?
– Upplevelsen är unik, när så mycket annat ska vara snabbmat. Jag vill inspirera någon att känna: ”Det här var kul! Låt oss gå till en mindre scen nästa gång, kanske Brunnsgatan Fyra.” Att på något sätt få vara med i en liten rörelse.
Du har en filmkarriär också. Vad är det som lockar dig till teaterscenen?
– En förhöjning som jag bara hittar på där. Jag har ett core memory från när jag gick första året på teaterhögskolan. Jag var 19 år gammal och hade ingen teatervana alls. När jag efter en föreställning klagade på att skådespelarna varit dåliga ifrågasatte en klasskamrat mig. ”Du menar att de inte spelade naturalistiskt?” ”Ja, exakt!” Då problematiserade hon det på ett sätt som fick mig att tänka till. Diskussionen som vecklade ut sig den kvällen bär jag med mig jämt.
”Hamlet” var den sista uppsättningen på Dramatens scen Elverket. Hur kändes det att stänga igen dörren efter sig?
– Då var vi bara inne i sådan känslan av triumf, jag, Gizem (Erdogan) och Shanti (Roney). Efteråt har jag haft mer tid att reflektera över vilket privilegium det var att spela där, men också hur sorgligt det är att det där rummet inte längre finns kvar som teaterrum.
”Hamlet” hade underrubriken ”The death of theatre”, men i höst återuppstår uppsättningen på Dramatens stora scen. Hur blir det att återvända till rollen?
– Det blir mäktigt att blåsa ut budskapet i det största teaterhornet vi har i landet. Den är redan utsåld nästa höst, det tyder på någon form av entusiasm för teatern. Jag brinner för att den inte ska försvinna och dö. Jag vill aldrig sluta spela teater.




