Fackbok
”Mellan bruk och berså”
Kjell Lööw, Hans Malm, Ylva Kjellberg
Historiska media
Porslin skulle lägga grunden till ett mönstersamhälle. I Gustavsberg fanns en keramikfabrik sedan 1825 och här byggdes från 1940-talet och tre decennier framöver en KF-ägd folkhemsutopi i skärgårdsmiljö. En epok skildrad i den nya bilderboken ”Mellan bruk och berså” (Historiska media).
Ur KF:s fotoarkiv med 50 000 bilder, numera arkiverade på Nationalmuseum, har cirka 300 bilder valts ut av Kjell Lööw, tidigare chef för Gustavsbergs porslinsmuseum, och fotografen och Gustavsbergssonen Hans Malm. Allt samlat i stilig grafisk form av Ylva Kjellberg.
Många av fotografierna är aldrig tidigare visade, utan upptäckta i glömda negativpärmar och lådor. Människor, processer och detaljer har namngivits med lokal hjälp och minne.
Gustavsbergslivet fångades främst av fotografen Hilding Engströmer (1909–2002), anställd för att plåta produkter; allt från unikt konstgods i artistisk snedbelysning till enkla plastgrejor. Men också konstnärernas ateljéer, tjänstemän i vita rockar och industrins utveckling, där både sanitetsfabrik och badkarsfabrik byggdes för massproduktion av wc-stolar och handfat för folkhemsprojektet.
Det är inte bara arbetslivet som visas, utan även foton från samhällsbygget: de moderna bostäderna, bilarna, idrotten, simskolor, ungdomar som hängde vid kiosken och i Folkets park. Det är bilder från rekordårens expansiva Sverige som det lanserades, både som självbild och propaganda för en omvärld som imponerades av framstegsundret.
Digniteter togs till Gustavsberg för att guidas i ett förnöjt arbetarland där hjulen snurrade, invandrade behövdes och anställdes i stora skaror. I dag läser vi bilderna genom flera lager av retrofilter, noterar chica hövolmsfrisyrer, James Dean-jackor och en gemenskap som verkar helgjuten.
Gustavsberg var en drömfabrik på bild, men samtidigt en bruksort med hierarkier och vardagstristess. I boken bara anas baksidan, de löpande bandens tunga arbetsdagar med hälsorisker. Först med KF som ägare togs kampen mot yrkessjukdomarna upp, främst silikosen. Gamla arbetare gick till fabriken hostande i stendammslungans långsamma kvävning. Gratis mjölk ansågs hjälpa vid vissa utsatta jobb. Och rökning på jobbet uppmuntrades, en ”trivselskapande åtgärd” som skulle hålla arbetaren alert vid tallrikspressen.
Efter bokens djupdykning i KF:s sagolika bildskatt lämnas vi förförda, men lite vilsna inför nostalgin. Frågan dyker upp: Vad hände sen i utopia?
Det finns böcker som kompletterar. Sara Kristofferssons ”Det förlorade paradiset”, om Konsums uppgång och fall, berättar den kooperativa idéns historia och hur den krympte till dagens bekymmerstyngda Coop.
En bra, tyvärr bortglömd, bok är Ulla Wikanders ”Kvinnors och mäns arbeten. Gustavsberg 1880–1980”, som ger en inträngande bild av slitet i låglönefabriken, speciellt för de alltid lägst betalda kvinnorna.
Nu vore det önskvärt med en del två av bruksberättelsen, som skildrar utförsbacken efter guldåren. Hur kunde Gustavsberg säljas ut och den kooperativa tanken raseras? Det är inte lika bildmässigt, men det finns mer att lära där.
För när visionen om det gemensamma plockas ner, splittras och skjuts i småbitar så behöver vi fråga oss om det är möjligt att hitta fram till en uppdaterad kooperativ idé? Det är 30 år sedan Gustavsbergs hushållsporslinsfabrik stängdes. En mindre del av tillverkningen har fortsatt i en privatägd fabrik med honnörsmaterialet benporslin, nya konstnärskrafter och limited editions. Liksom Stig Lindbergs klassiska serviser med dekorer skapade i det trygga förflutna.
Läs mer: Stig Lindberg kombinerade lekfullhet med total kontroll
Läs mer: Gustavsberg lever
