Sakprosa
Erik Åsard
”Hitlers väg till makten. Weimarrepubliken från demokrati till diktatur”
Historiska media, 274 sidor
Efter ett illa organiserat kuppförsök 1923 mot de ledande politikerna i München och ett efterföljande tumult där fyra poliser dödades flydde Adolf Hitler, mörk till sinnes, i en bil mot Österrike. Allt hade misslyckats och hans lilla men nyss ändå växande nazistparti låg i spillror.
Hade han tagit sig fram till Österrike talar rätt mycket för att han också försvunnit ut ur historien, ner i det källarhål han kommit ifrån.
Men ödet ville annat. Bilen råkade gå sönder, han blev kvar i landet och lyckades göra den efterföljande rättegången till en politisk show som i ett slag gav honom ett namn i Weimarrepublikens Tyskland.
Fortsättningen är alltför välbekant. Men – om bilen inte gått sönder? Hade vi sluppit ett helt världskrig då?
I sin nya bok ”Hitlers väg till makten” tar statsvetaren och författaren Erik Åsard upp det här och ett par andra tankeexperiment, inte för att ge dem ett svar (ändå omöjligt) så mycket som för att närma sig en annan fråga: hur kunde, till sist, en högt utvecklad kulturnation och demokrati som Tyskland låta en ökänd kuppmakare och öppen våldsförespråkare ta sig hela vägen fram till makten och införa diktatur?
Den är lika gammal som själva maktövertagandet, och svaren nästan lika många som det finns historiker. Berodde allt på historiska tillfälligheter eller var det en oundviklig utveckling? Inte minst på senare år har frågan skymtat i de allt vanligare parallellerna mellan 30-talet och vår egen tids dystra stämningar.
Så har Åsard något att tillägga?
Nja, hans bok är först och främst en både läsvärd och medryckande redogörelse för Weimarrepublikens nedgång och fall, saklig och kortfattad utan onödigt tyngande detaljer och utvikningar. Många kloka resonemang ger också en hel del att tänka på, och det han kanske främst vill lyfta fram är att det som hände inte alls var ödesbundet, mycket kunde ha blivit annorlunda om ett antal aktörer bara förmått lyfta blicken, tänkt lite längre och haft rakare rygg.
Att historien går att påverka, då som nu.
En slutsats jag helt delar, men med en liten reservation. Åsard pekar särskilt ut den lilla kretsen kring president Hindenburg som de i sista hand skyldiga till katastrofen. En handfull stockkonservativa män med namn som von Papen och von Schleicher som satt där i ett lufttomt rum och intrigerade, och som i det avgörande slutdraget utnämnde skränfocken Hitler till rikskansler i tron att de kunde tygla honom.
Han behövde inte ens ”gripa” makten, påpekar Åsard, han fick den till skänks.
Och visst, det var verkligen både korkat och ödesdigert – men grundfelet var ju ändå att dessa herrar över huvud taget hade tillåtits hamna där, med demokratin i praktiken redan satt ur spel. Parlamentet hade låtit sig rundas och slutat sammanträda.
Bakom det fanns många och större orsaker, och dem kan jag tycka att Åsard glider över med lite för lätt hand: alla de djupa känslor av besvikelse, hat och hopplöshet som genomsyrade Weimartyskland, kriget som trauma i kroppen hos en generation arbetslösa tyska män, misstron mot den nyordning av demokrati som tycktes orsaka mer splittring än ordning – vid varje nytt val på 30-talet dödades tjogtals människor i olika våldsamheter.
Hitler fick förvisso aldrig egen majoritet, men 57 procent av väljarna röstade 1932 på olika antidemokratiska partier. Så kunde denna lilla krets av militärer, monarkister och andra intrigörer få legitimitet och makt.
Så vilken är då lärdomen här?
Att aldrig lämna viktiga beslut åt stora män utan uppsikt. Se till att de är väl inbäddade i robusta och transparenta ansvarssystem – för annars kommer de snart att fatta livsavgörande beslut av helt fel skäl; korruption, maktlystnad eller egenkärlek, tillfällig tandvärk eller någon annan slumpmässig omständighet. En trasig bil, kanske.
1900-talets tjatiga läxa än en gång, alltså: den tröga demokratin.
Men nu är det 2020-tal och världens tilltro till demokratin sjunker åter i takt med att den globala osäkerheten tilltar – när det naturligtvis borde vara precis tvärtom; att människor i tider av oro och krig klamrar sig fast vid demokratin som vid den sista livbojen på ett stormigt hav.
Att lägga sitt liv i händerna på karismatiska räddare i nöden gör bara saken värre, då som nu.
Läs andra texter av Lars Linder och fler av DN:s bokrecensioner