Hot. Bråk. Trakasserier. Det var vardagen när skådespelaren och regissören Hafsia Herzi gjorde sin tredje långfilm ”The little sister” som delvis spelades in på plats runt Paris. Vid ett tillfälle var hon till och med tvungen att stoppa inspelningen på grund av säkerhetsproblem.
Orsaken? Att det handlar om en uppväxtskildring med queertema som kretsar kring en ung, djupt troende muslimsk kvinna.
Den starka laddningen i historien var förstås ingenting nytt för Hafsia Herzi som själv har nordafrikanska rötter och som väl visste att den uppmärksammade, självbiografiska romanförlagan ”Lillflickan”, skriven av det litterära underbarnet Fatima Daas 2021, redan hade väckt en del ont blod bland konservativa krafter inom den muslimska världen. Men Herzi tvekade aldrig att göra filmen.
– Det var mina producenter som stack boken i handen på mig. Men så fort jag hade läst den så förstod jag att det här var något som passade mig perfekt. Språkligt är den helt fantastisk. Så expressiv, som ett slags slam eller spoken word-poesi. Framför allt handlade det om en rollfigur som man faktiskt inte sett på bio förut. Det var oemotståndligt, säger hon på zoom från sitt vardagsrum i hemstaden Nancy i nordöstra Frankrike.
– Jag och bokens/filmens huvudperson Fatima har dessutom så mycket gemensamt. Vi är båda uppväxta som yngsta döttrarna i muslimska förortsfamiljer och har gjort klassresan in till stan. Det är en miljö jag verkligen känner till. Det enda jag egentligen verkligen behövde veta mer om var den lesbiska kulturen. Det är inte min sexualitet, fortsätter Hafsia Herzi som växte upp i Marseilles förorter utan kulturellt kapital men redan som liten med en stor lust att bli skådespelare.
Hon magdansade sig in i den franska filmvärlden som 20-åring i en oförglömlig scen i Abdellatif Kechiches Medelhavsdoftande familjedrama ”Couscous” (”La graine et le mulet”) som gjorde stor succé 2008.
– Jag hade knappt sett några filmer som tonåring. Vi hade inte råd med bio i familjen, så det var typ ”Rocky” och ”Titanic” på tv som gällde för mig. Kechiche gav oss listor på filmer vi borde se, mycket svartvitt… Jag minns att Pasolinis filmer gjorde stort intryck på mig, liksom Fellinis ”Mama Roma”, men många andra av hans förslag förstod jag mig inte alls på, säger Herzi om sin mentor som blev både världskänd och kontroversiell efter sitt lesbiska drama ”Blå är den varmaste färgen”. Han anklagades bland annat för att pressa och utnyttja sina skådespelare för hårt.
Men för Herzi blev det ett samarbete som öppnade många dörrar, liksom en inofficiell filmskola. Knappt två decennier efter filmdebuten är Hafsia Herzi en av Frankrikes mest uppmärksammade skådespelare och regissörer – van vid utmaningar och att bryta ny mark. I början av 2025 vann hon sin första César, en fransk Oscar, som årets bästa kvinnliga skådespelare för sin roll i krimdramat ”Borgo”.
Några månader senare blev hennes tredje långfilm, ”La petite dernière”, eller ”The little sister” som den internationella titeln lyder, uttagen till den prestigefyllda Guldpalmstävlingen på filmfestivalen i Cannes. Cannes-äventyret slutade med att den totala nykomlingen Nadia Melliti snuvade konkurrenterna på priset som bästa kvinnliga skådespelare.
– Den stora utmaningen med ”The little sister” var att hitta rätt skådespelare till huvudrollen. Vi sökte vitt och brett över hela Frankrike under ett helt år innan vi hittade Nadia på en gata, en fotbollsspelande tjej som aldrig hade gjort film förut. Det var förstås utmanande för både mig och henne att göra det här. Ett stort ansvar, eftersom rollen har en så starkt symbolisk betydelse. Men ingen kunde ha gjort det bättre och det kändes så rätt, säger Herzi och fortsätter:
– När jag fick besked från Cannes, vilket var som en dröm, så bestämde jag direkt att vi måste ta röda mattan-kläderna på största allvar. Jag ringde upp några modehus och sade ”satsa på Nadia, hon kommer att stå på scenen och ta emot pris, jag svär”. Så säker var jag, haha, ler Herzi.
Det hela slutade med Dior och en särskilt stilfull kostym som gav den karismatiska Melliti mycket uppmärksamhet vid prisceremonin.
Filmens 17-åriga Fatima befinner sig långt ifrån det glamorösa och tillåtande festivallivet. Hon lever separata liv, i två olika världar. Hemma hos familjen, i moskén och i skolan är hon en person. Inne i Paris, där hon klubbar, inleder en passionerad kärleksrelation med en tjej och går på Pride-parader är hon en annan. Jag frågar Hafsia Herzi hur hon tror att filmen påverkat samtalet om att vara queer inom islam.
– På många sätt, både när det gäller politik och religion. Det är intressant att den första bilden jag fick i mitt huvud när jag började omvandla boken till ett filmmanus var en ung kvinna i slöja som gör sina ritualer och ber en bön i gryningen. Under arbetet med filmen – som ju gestaltar hur det är att slitas mellan religion, lojalitet och sexualitet – blev jag också varse att det faktiskt inte är ovanligt med beslöjade och troende muslimska kvinnor som också är lesbiska.
– Det är klart att det kan vara svårt att komma ut om man är muslim, men det behöver inte vara svårare än i andra konservativa religiösa grupper, menar Herzi.
Även om både hon och Nadia Melliti fortsatte få hotfulla, homofoba meddelanden efter premiären kände hon ett stort stöd från publiken och pressen.
– Det märktes när vi visade filmen att det finns många som lever ett liknande liv som Fatima, bland annat några influerare, som kom och såg den och som nu är väldigt lyckliga över att den finns. Det var verkligen inte riskfritt att öppna den dörren, men det är en stark symbol och nu när det är gjort går den inte att stänga.
Läs mer om film
