Ungefär tio meter ifrån mig på kulturredaktionens golv sitter en folkilsk litteraturkritiker som heter Jonas Thente. Högt upp på Thentes hals, strax under vänstra örat, skymtar en liten trumpet som bitit sig fast i huden. Vid närmare granskning visar sig tatueringen föreställa ett sordinerat posthorn. Det är emblemet för Tristero: ett underjordiskt postverk som i lönndom levererar meddelanden vid sidan av staten och marknaden.
Om Tristero nu alls existerar. Eller bara vill få oss att tro att de inte finns. Eller kanske bara är del av ett practical joke där någon försöker inbilla oss att de är verkliga. Ingen blir riktigt klok på det. De som läst Thomas Pynchons roman om Tristero, ”Buden på nummer 49” (1966), är nog minst kloka av alla.
Romanen gör huvudpersonen Oedipa Maas till läsarens ombud, gemensamt flackar vi mellan tvivel och tro – är skuggorganisationens existens avslöjad eller inbillad? Och hur djupt in i världsordningen sträcker sig deras tentakler? Överallt dyker symbolen upp, på kavajslag eller kritad på trottoaren, eller – ja – tatuerad på en utslagen man i ett trapphus.
Varje tecken tycks ha betydelse, eller så har inget det; de är tillräckligt många för att pusslas till en begriplig berättelse om dolda maktapparater – men kan lika gärna vara slumpsyner. När hjärnan börjar se samband lägger sig fakta snällt i passformen.
I en forumtråd läser jag att om man utför en nittiograders medurs vridning av symbolen – eller, i mitt fall, av Jonas Thentes nacke – ser man att emblemet utgörs av bokstäverna C-I-A. En märklig slump? Ett villospår utlagt av författaren själv? Eller den konspiratoriska sanningen som bara ett fåtal invigda får lära sig att dechiffrera?
Så där kan man hålla på. Och de som läst Pynchons romaner håller på. Han har inte läsare så mycket som avkodare, de gräver ständigt efter hemliga fotnoter. På nätet expanderar ett helt Pynchon-wikiuniversum, där romanerna bryts ned på molekylär meningsnivå med förklaringar av varje referens och omnämnande.
För böckerna gör något med en. Blicken betingas. Paranoian är Pynchons estetiska varumärke, och hans litterära världar är mättade av hemliga sanningsanspråk. I ”Gravitationens regnbåge” (1973) presenteras en kvintett ordspråk för paranoida, där punkt tre lyder: ”Om de kan få dig att ställa fel frågor behöver de inte bekymra sig med svar.”
Det är skarpsynt civilisationsdiagnostik som ändå inte riktigt vill ta av sig clownnäsan.
Frida Beckman, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, pekar på hur Pynchons romaner fångar osäkerheten som uppstår när den helamerikanska tron på en stark individ krockar med förändringarna som hotar den: politiska rörelser, nyliberalismens maktförskjutningar, teknikutvecklingen som gör verkligheten alltmer svårfångad.
Den amerikanske forskaren Timothy Melley kallar det ”agency panic”, där paranoian bevarar känslan av betydelse: ”Någon är ute efter mig, så jag måste vara viktig.”
– Konspirationsteorierna utgör en möjlighet att återta känslan av kontroll och tolkningsföreträde: ”Jag ser nog vad som sker, bättre än andra”, säger Beckman.
Om de många komplotterna i Pynchons romaner i teorin låter smaskigt sensationalistiska – någon lär ha gett honom beskrivningen ”en psykotisk Dan Brown på LSD” – kan jag lugna dig med att de är smått ogenomträngliga i praktiken.
Böckernas konstruktioner är som skissade av den holländske konstnären MC Escher, ett virrvarr av spår som kanske hänger samman på något intuitivt plan men sällan linjärt eller logiskt. Stilen är vilt rabulistisk. Persongalleriet är ett myller av absurda existenser med namn som Roger Mexico, Tantivy Mucker-Maffick och Mucho Maas (i ”Gravitationens regnbåge” uppgår ensemblen till 400 personer).
När jag först kontaktar Frida Beckman med frågor om Pynchon, och hans kommande roman ”Shadow ticket”, svarar hon: ”Men han är ju död”
Grovt räknat fanns två litterära sätt att hantera kalla krigets stämning och hot: att bli dämpad, stram och kärv – som, säg, Raymond Carver – eller motsatsen: maximal, vilt skrikande och vevande mot allt, associativt skuttande från mening till mening. Som Pynchon.
Frida Beckman ser tydliga modernistiska impulser från Joyce och Faulkner: subjektiva perspektiv som desorienterar, opålitliga berättare som ruckar på vad som ”egentligen händer”.
– Ytterligare ett typiskt grepp hos Pynchon är självironin, ett slags drift med de genrer han skriver i. Detta blir extra tydligt i hans lite senare neo-noirdeckare, som ”Inneboende brist” (2009) och ”Bleeding edge” (2013).
Därtill spänner Pynchons prosa över halsbrytande registerskiften: facktermer inom teknik och vetenskap blandas med ordvitsar, hög- och lågkultur, slang, tidsfärgade markörer och avsiktligt fåniga låttexter. Översättaren Hans-Jacob Nilsson, som fört sju Pynchonromaner över den svenska språkgränsen, har fått slita i uppslagsverk, slanglexika och fackböcker.
”Mason & Dixon” från 1997 erbjöd särskilt stort motstånd, säger han. Den är skriven på 1700-talspastisch, en tid där varken svensk eller engelsk stavning var normerad, och begynnelsebokstäver valsar huller om buller mellan versalt och gement.
– Ordvitsarna och de fåniga sångtexterna har alltid bjudit på sina särskilda problem, och jag har i dag ingen större lust att gå tillbaka och granska dem. Jag är rädd för att jag ska tycka att de inte alltid håller måttet. De tillhör de återkommande svårigheterna tillsammans med alla stilkast och de olika spåren i hans mycket civilisationskritiska och paranoida universum.
– Men jag har försökt följa honom så tätt i spåren som möjligt och har inget minne av att jag varit tvungen att uppfinna helt egna lösningar.
När jag först kontaktar Frida Beckman med frågor om Pynchon, och hans kommande roman ”Shadow ticket”, svarar hon: ”Men han är ju död.”
Det visar sig vara ett missförstånd, men som i läsandet av Pynchon dyker tanken upp: kanske ändå? Ryktet om hans död – för ja, det florerar – behöver inte vara så överdrivet. Under lång tid har han skytt rampljuset, ger inga intervjuer, den mest spridda bilden av honom är från 1957 och visar en tjugoårig man med spretiga tänder och bågformade ögonbryn. När han fångades på kamera av tv-kanalen CNN 1997 bad han dem att inte sända materialet.
Till och med när han medverkade i två avsnitt av tv-serien ”The Simpsons” 2004 klädde sig hans tecknade figur med en papperspåse över huvudet (den var dessutom försedd med ett frågetecken, som om anonymiseringen behövde förstärkning). Det var dock hans riktiga röst som hördes, och han skrev själv om sina repliker – bland annat vägrade han kalla Homer Simpson för tjockis, ”fatass”, eftersom han ser honom som en förebild.
Skälen till undandragandet är mindre viktiga än effekten: den ligger helt i linje med hans romanfigurer – ofta marginalens människor – och skadar knappast hans guru- och kultstatus. Han sägs ha 190 i IQ. Enligt en artikelförfattare kan Pynchon i dag bära mustasch, men ”en oansenlig” sådan. Han tippas ofta som Nobelpriskandidat och nämns tvångsmässigt i samma andetag som Don DeLillo eller Richard Ford som upphovsman till Den Stora Amerikanska Romanen.
Pynchon är, vid 88 års ålder, fortfarande ett barn av motkulturen och kalla kriget, men också märkligt samtida. I ett enda stycke i ”Gravitationens regnbåge” lyckades han pressa in vår tids kaos, korruption, krigslystnad, konspirationer, urspårade kapitalism och teknikfetischism: ”Kriget var aldrig politiskt; politiken var teater; i hemlighet styrdes allt av teknologins krav – av en konspiration mellan människor och teknik.”
Därför är hans kommande roman så emotsedd (förhandsrecensionerna gör gällande att boken ”ger Pynchonfansen vad de vill ha”; valfritt att tolka som förtjänst eller varning). Vår galna tid behöver sin vildsinte uttolkare. Och om inte annat gör han paranoian till folkbildning genom sina gestaltningar av hur informationssamhällets begär efter mönster odlas snabbare än sanningen någonsin hinner med.
Och kanske har han redan – i sin debutroman ”V” från 1963 – gett oss nyckeln för att överleva den moderna tillvarons avtrubbande ironi, snabbföränderlighet och igenslamning av sinnesintrycken:
Keep cool, but care.
Läs fler artiklar av Kristofer Ahlström och läs mer om böcker
