Han skulle ha varit här i köttet, men han är i alla fall här i anden. Det vill säga på länk. Den 86-årige Carlo Ginzburg har fått reseförbud av sin läkare och deltar därför i panelsamtalet via Zoom, sittande framför sin extremt välfyllda bokhylla hemma i Bologna.
Vi övriga är däremot på plats på Italienska kulturinstitutet vid Gärdet i Stockholm. På scen sitter journalisten Yukiko Duke, som är samtalets moderator, den italienske forskaren Davide Ermacora samt författaren Maja Hagerman, som förklarat sig vara djupt inspirerad av just Ginzburgs arbete.
Hagerman, som skrivit en lång rad hyllade böcker om svensk historia, har också skrivit förordet till nyutgåvan från Stolpe förlag av boken som fört oss alla hit. Det vill säga Carlo Ginzburgs klassiska studie ”Osten och maskarna. En 1500-talsmjölnares tankar om skapelsen”, som orsakade en smärre sensation när den kom ut på italienska 1976, och sedan dess har översatts till mer än 25 språk.
Carlo Ginzburg är helt enkelt något så sällsynt som en berömd historiker. Och denna berömdhet vilar i allt väsentligt på denna enda bok.
Men vad var det med den som var så nyskapande? Och vad får den att ännu läsas världen över?
Allt kretsar kring ett centralt begrepp: mikrohistoria.
Ordet finns inte ens med i boken, ändå har Ginzburg kommit att förknippas med just denna gren av historievetenskapen. Själv ger han från hemmet i Italien en tydlig bild av vad det handlar om när han slår fast: det har med ordet mikroskop att göra.
Med det menas att mikrohistorikern fokuserar sin undersökning på en enda liten partikel, om det så är en människa, en plats eller en enstaka händelse, och försöker komma denna så nära som möjligt. Förhoppningen är att man sedan, när undersökning är avslutad och man så att säga zoomar ut igen, ska ha fått en klarare bild av det kulturella och sociala sammanhang som denna partikel var en del av. Närsyntheten, den extrema närbilden, ska leda till något större, något fördjupat.
Och detta gjorde alltså Ginzburg i den nyutgivna boken, som var resultatet av ett intensivt arbete under slutet av 1960- och början av 70-talet. I den använde han det mentala mikroskopet för att närma sig mjölnaren Domenico Scandella, allmänt kallad Menocchio, som i slutet av 1590-talet avrättades av inkvisitionen för sina kätterska tankars skull. Ginzburg hittade fallet av en slump i ett arkiv i Venedig under arbetet med en helt annan bok. År av efterforskningar följde, där han studerade inkvisitorernas utförliga protokoll över deras långa förhör med mjölnaren, men också letade sig fram genom en lång rad andra arkiv.
I ”Osten och maskarna” är även detta, Ginzburgs eget arbete, en bärande del av handlingen. Läsaren får följa hur han målmedvetet prövar vad källorna kan ge, och även resonerar kring vad de inte ger. Så småningom träder den egensinnige mjölnaren själv fram. För Menocchio var verkligen just egensinnig, och hyste en lång rad åsikter som uppfattades som provocerande, till och med hotfulla, i hans samtid. Bland annat då det där med osten och maskarna, det som gett boken om honom dess namn. Det har att göra med hur han såg på världens ursprung; att allt som existerar, däribland Gud och änglarna, måste ha uppstått genom en slags förruttnelseprocess, något som han liknade med hur maskar kan uppstå i en ost.
Att jämföra världens skapare med en mask togs inte emot väl. Men Menocchio uttryckte också en rad andra hädiska åsikter, som att det inte finns något liv efter detta och att jungfru Maria inte kan ha varit jungfru då hon födde Jesus, vars far självklart måste ha varit hennes make Josef.
Sådana tankar gillades inte i det sena 1500-talets Italien, där den katolska kyrkan var intensivt upptagen med att försvara sin auktoritet under den så kallade motreformationens era. Men det var också en tid då boktryckarkonsten gjorde att man även i en avlägsen by som Menocchios kunde ta del av skrifter om de mest skiftande ämnen. Med hjälp av dessa tänkte han sedan vidare på sitt alldeles egna, självsäkra sätt. Hans mest uppseendeväckande åsikter var sådant, sa han i ett förhör, ”som jag grävt fram ur mitt eget huvud”.
Menocchio sade sig också vilja ”sjunga ut mot de höga herrarna”, de världsliga och kyrkliga makter som enligt honom hjälptes åt för att hålla folket nere. Han drömde om ”en ny värld”, utan fattigdom och armod, liksom ett nytt ”sätt att leva”, där människor var fria att tycka och tänka som de ville.
Om allt detta vittnar Ginzburgs bok. Varsamt följer han inkvisitorernas prövning av mjölnarens tankar och handlingar, hela vägen fram till det tragiska slutet. Då Menocchio alltså avrättas, efter att först ha torterats för att få honom att nämna namn på andra som delade hans åsikter. Men det vägrade han att göra, okuvlig in i det sista.
”De flesta historiker” som utbildade sig på den tiden tog intryck av Ginzburgs sätt att arbeta och berätta, säger Peter Englund
Kanske inte undra på att ”Osten och maskarna” fick ett sådant genomslag. Särskilt då boken är skriven med sådan litterär precision, i korta och slagkraftiga kapitel. Inte för inte är Carlo Ginzburg son till den berömda författaren Natalia Ginzburg. Som barn ville han också bli just författare, eller möjligen konstnär. Vad han blev var i stället en historiker med stort intresse för både det litterära och det konstnärliga. Och som sådan har han med viss häpnad, berättar han för mig i en intervju några dagar innan evenemanget på Gärdet, kunnat se sitt inflytande spridas i allt vidare cirklar.
Bland annat i Sverige. När hans bok kom ut på svenska för första gången, 1983, gjorde den ”ett kolossalt intryck” på den unge doktoranden i historia Peter Englund, berättar denne i ett mejl. Ännu i dag har Englund sitt ”solblekta, förstreckade och tummade ex” intill sig i bokhyllan.
”Osten och maskarna” drabbade inte bara honom, skriver han. ”De flesta historiker” som utbildade sig på den tiden tog intryck av Ginzburgs sätt att arbeta och berätta. Det upplevdes som en befrielse, skriver han, i en akademisk miljö som var djupt präglad av å ena sidan ”en historiematerialism som blivit alltmer stelbent, ibland dogmatisk”, och å den andra ”en överdriven upptagenhet vid kvantitativa metoder”. Bland allt detta riskerade den enskilda individen, den levande människan i historien, att helt försvinna.
Det betyder i och för sig inte att Ginzburg genast bildade skola. Det dröjde till in på 1990-talet innan historisk forskning som tydligt var gjord i Ginzburgs anda publicerades i Sverige, av pionjärer som Britt Liljewall och Birgitta Odén. Först på senare år har mikrohistoria som sådan fått mer allmänt genomslag, bland annat genom ett temanummer i branschorganet Historisk tidskrift. I dag finns också en internationell sammanslutning av ”mikrohistoriker”, med en nystartad svensk förgrening.
Nyligen börjar också Stockholms stadsarkiv ge ut en skriftserie kallad Mikrohistoriskt perspektiv, där den första publikationen är en lång intervju med just Carlo Ginzburg, gjord av konstnärerna Magnus Bärtås och Andrej Slávik. Båda har under flera år drivit ett projekt på Konstfack där särskilt bildkonstnärer använt sig av den mikrohistoriska metoden för att utforska världen omkring dem.
När jag talar med Carlo Ginzburg brister han ut i ett flammande försvar för tron på att historiker faktiskt kan få fram verklig kunskap om världen. Som en reaktion på denna tid av fake news, och vad han kallar ett ”neoskeptiskt ifrågasättande av sanning”, vill Ginzburg hävda att den metod han använt sig av kan leda fram till något så storslaget som ”Sanningen med stort S”. Om man arbetar på ett seriöst sätt, förstås, och inte låter sin egen person stå i vägen.
I grund och botten, säger Carlo Ginzburg, handlar hans metod om att inte ta historien och världen i stort för given
Risken finns hela tiden, varnar han, att mikrohistorikern i sitt spårletande börjar låta sina egna uppfattningar projiceras tillbaka i tiden, så att historiens gestalter blir forskarens egna ”buktalardockor”. Men gör man det med rätt balans av inlevelse, mentala experiment och kritiskt förnuft kan man nå riktigt långt.
I grund och botten, säger Ginzburg, handlar hans metod om att inte ta historien och världen i stort för given. Det som är på ett visst sätt i en viss tid har varit på ett annat sätt i en annan. Den insikten kan alla ha nytta av, så att man förstår att förändring är möjlig och inte blir ”offer för det givna”. Egentligen borde man lära sig detta redan i skolan, funderar 86-åringen. Ja, kanske borde alla människor öva sig i att vara mikrohistoriker i sin vardag?
Magnus Västerbro är journalist och författare, som delvis använt sig av Ginzburgs metod i böcker som ”Svälten. Hungeråren som formade Sverige” och ”Pestens år. Döden i Stockholm 1710”.
Läs mer av DN:s litteraturbevakning här
