”Har ni hört att Vita damen visade sig i förrgår natt?”
Jag var knappast den enda ungen som var livrädd för Vita damen; har till och med sprungit mig kräkfärdig i skräck för denna vålnad.
I Sergej Lebedevs förra roman, ”Debutant”, skriven innan Aleksej Navalnyj förgiftades med novitjok på ett hotellrum i Tomsk i Sibirien, förekommer ett gift som inte lämnar spår efter sig. I den nya, ”Vita damen”, översatt av Ola Wallin som med förlaget Ersatz är ovärderlig vad östeuropeisk litteratur beträffar, placerar Lebedev in myten om den vita damen i en verklig skräckhistoria: den om det ryska anfallskriget mot Ukraina.
Sergej Lebedev har själv kommenterat det till Ingmar Nevéus i DN:
”Det som pågår är ett krig mellan de döda och de levande. Ryssland är på sätt och vis ett dött land, ett zombieland. Putins riktiga nackdel, hans största skräck, är att han inte kan erbjuda någon framtid” (DN 7/11 2025).
Vita damen, tvätterskan, har ett namn: Marianna, med konnotationen till modern Anna och hennes dotter, den rena jungfrun Maria. Hennes uppgift är att tvätta – och göra allt rent. Hon får tvätten vitare än någon annan och det står ganska snart klart att hennes uppgift snarast är mytisk: ”Vita damen, varats tvätterska.” Hennes högre uppgift är att tvätta bort ondskan, ”alla missgärningar som lämnat efter sig avlagringar av hoptvinnade kroppar.”
Romanen är komponerad av fyra röster som, under fem dagar i juli efter den ryska ockupationen och annekteringen av Krim 2014, växelvis berättar. En av dem är Zjanna, Mariannas dotter som kommer hem från Charkiv för att ta hand om sin cancersjuka, döende mor. De tre andra kallas Knekten, Generalen och Ingenjören.
De båda militärerna har Marianna emot sig: ”Vita Damen, renhetens jungfru – och däri ligger hennes paradox – genomlyser livet genom att upprätthålla ett rum där de (mördarna, min anm.) helt enkelt inte har någon plats, där de inte kan slå rot – och därför är hon deras första fiende.”
Men hon är som sagt döende och smutsen och orenheten breder ut sig omkring henne samtidigt med de folkliga protesterna på Majdantorget 2014.
Hon får tvätten vitare än någon annan och det står ganska snart klart att hennes uppgift snarast är mytisk
Dottern upptäcker när hon kommer hem att det finns folk i hallen hemma hos mamman, valförrättare som försöker värva modern till den ryska sidan. ”Vad hade de, svinen från öster, intränglingarna som kom dragande med sina förbannade folkomröstningar, egentligen gjort med mamma, hon som var så klar, så ljus och förunderlig?”
Tvätterskans hjärna börjar spöka och hon som alltid hållit stånd mot de mörka krafterna kan inte stå emot: ”Zjanna märkte att modern allt oftare slog över till de ryska kanalerna som frossade i blod och våld mot civila, då blev hon upprymd, trevade med händerna, log mot nyhetsuppläsaren, ville säga något …”
Dottern känner att hon rent fysiskt vet var ondskan kommer ifrån: ”sändningarna från öster förvirrade och förgiftade moderns redan grumlade sinne”.
Knekten och Generalen skruvar med sina berättelser fram en brutal samtid medan Ingenjören, som liksom författaren Sergej Lebedev är geolog, avslöjar vad som döljer sig under jord. Området kring Donbass är ett gruvdistrikt och i den här romanen är det en särskild gruva, Schakt ¾, som är i fokus. I gruvan finns lager på lager av dödade människor. Mördarregimernas troféer.
De tappra gestalter som funnits för att rena världens ondska är på väg in i mörkret
Där ligger offren för tsarens polis som sköt ihjäl strejkande gruvarbetare, soldater från det ryska inbördeskriget på 1920-talet, mängder av dödade från Stalins utrensningar och från nazisternas judeutrotningar. Röda armén beslutade 1943 att inte gräva upp de tusentals judarna, utan gjuta betong över schaktet. Varför sovjetmakten ville dölja nazisternas brott förblir gåtfullt.
Ingenjören, geologen, rör sig i alla förstenade lager, ”vi som blivit kol”. Han säger att ”de bruna, avrättade oss, och de andra, de röda, stängde in oss för alltid.”
Ingenting är säkert på denna plats. Varken himmel eller jord. Ett plan störtar och människor faller ner genom luften. Samtidigt är jorden under människornas fötter perforerad av gruvor och gångar. När som helst kan marken ge vika och störta ner i djupet.
Och de tappra gestalter som funnits för att rena världens ondska är på väg in i mörkret, som Vita damen i denna roman.
Men ingenjören vill ändå hoppas: ”En dag, när zombierna är besegrade, när tiden är inne att återuppbygga det som förstörts och rensa bort krigets ruiner, ska ni finna oss. En fyndighet av människor.”
Det här är en roman tung av sorg. Den berättar allvarligt och sinnrikt om hur avskyvärda brott mot människor upprepas gång på gång på samma plats – och avsiktligt döljs för eftervärlden.
Läs fler texter av Maria Schottenius här, och fler av DN:s bokrecensioner här
