Med blott två utgivna böcker har Frans Wachtmeister redan skapat sig en egen nisch i den svenska samtidslitteraturen: både debutromanen ”Territoriella anspråk” och den nu aktuella ”Förlorad mark” handlar om exileuropéer, förmodligen till och med exilsvenskar, i Japan.
Där bor också författaren sedan tio år tillbaka. Jag begår förhoppningsvis inget stort tolkningsövergrepp om jag föreslår att hans halvunga manliga romanfigurer bär spår av egna erfarenheter av främlingskap och integrationsförsök i det nya hemlandet.
Om mödorna i ”Territoriella anspråk” var av mer existentiell natur – debutromanens huvudperson hade redan inledningsvis tvingats förlika sig med att han aldrig skulle komma att integreras – är de i ”Förlorad mark” uppskruvade till en blodig kamp på liv och död.
Fast allting börjar på en rekryteringsfirma. Här arbetar den namnlösa huvudpersonen sedan några år. En gång, för inte så länge sedan, hade han flyt – han rekryterade satan, helt enkelt, och håvade in provision därefter. Dessutom bodde han i en traditionellt inredd lägenhet ihop med en vacker och intellektuell flickvän från en äkta samurajsläkt (!).
Nu finns bara lägenheten kvar. Flickvännen har lämnat honom för en akademisk karriär i Paris, i internsystemet på jobbet lyser hans siffror röda. Under ett formellt möte i en Tokyo-skyskrapa förklarar tre chefer för honom att han får en sista chans. Han har tre månader på sig att leverera, annars förlorar han jobbet. Och arbetsvisumet. Som rekryterare vet han att han själv är iskall på arbetsmarknaden – får han sparken måste han lämna landet. Och det vill han inte, hur lite han än har kvar där.
Varför förstår man inte riktigt. Huvudpersonen har, med egna ord ”förlorat Japans gunst”, och att han ska få tillbaka den är inte troligt. Samma öde drabbade huvudpersonen i ”Territoriella anspråk”. De båda unga männen vet innerst inne att Japan aldrig kommer att ta dem till sitt hjärta – för det är landet alltför konservativt, alltför upptaget av tradition och ursprung. Lite som Sverige, frestas man att tänka.
Och lite som ”Förlorad marks” huvudperson. Han är ingen wokeist, direkt – när det tilltänkta hemlandet avvisar honom går han i stället allt djupare in i essentialismen: ”Vilka var japanerna att se ned på mig? (…) Jag representerade den vita, europeiska rasen, teknologiskt och kulturellt den mest högtstående civilisationen historien skådat. (…) I sanning var vi skapelsens självklara aristokrati, den ädlaste rasen, värdig både beundran och tacksamhet. Japanerna borde buga sig i underdånighet.”
Det behöver knappast påpekas att huvudpersonen inte besitter särskilt många av de egenskaper han tillskriver sin sort. Hans tankar om herrefolkshämnd är just resultatet av kulturellt avvisande – tröstande och relativt harmlösa i hans huvud, men onekligen med långt mörkare implikationer.
Jag bugar mig däremot för Frans Wachtmeister.
Trots randanmärkningar, som en benägenhet att skriva ut för mycket (”Om en rekryterare ens tog sig tid att skumma hans CV skulle denna direkt ta honom för en misslyckad konstnär. Vilket också motsvarade verkligheten ganska exakt.”), besitter denne författare ett särpräglat sätt att berätta. Med enkla medel – humor, våld, skräckinjagande buddhistiska träskulpturer – gör han något nytt av samtidsromanen.
Läs fler artiklar av Greta Schüldt och läs fler bokrecensioner