Det blev en dag, fredagen den 13:e september, som tar en plats i svensk fotbollshistoria och i lilla Torsbys stora, stolta minne.
För en sån avskedsmatch han liksom bjudit in till, Sven-Göran Eriksson, när han pekat med tränarhanden om hur han ville att allt skulle bli när han begravdes.
För där, samlade efter det formella avskedet i Fryksände kyrka i amfiteatern på Kollsberg hembygdsgård och med sjön Fryken bakom tallarna, kunde folk inte låta bli.
De började dansa och sjunga med när Sven-Ingvars Oscar Magnusson med band drog på med ”Säg inte nej, säg kanske”.
– Han ville inte att det skulle vara en sorgsen begravning, han ville att det skulle vara glatt med mycket musik, humor och firande. Han ville ha en fest, sa Svennis dotter Lina Eriksson från scenen med den ljusa kistan framför sig.
– Pappa ville att firandet skulle fortsätta och avslutas just här. Efter att ha rest världen runt var det alltid Fryksdalen han återvände till. Det var, och kommer alltid vara, hem.
Men redan inne i Fryksände kyrka, där nästan alla 600 platser var fyllda och ett par hundra valde att följa med från storbilds-tv:n utanför, sattes tonen.
Solisten Charlotta Birgersson formulerade vad många här gett uttryck för när hon omtolkade hur Elton John sjöng ”Goodbye England´s rose” vid prinsessan Diana begravning i Westminster Abbey. ”Goodbye our rose, our nations Golden child”, sjöng hon och bytte ”England´s greenest hills” till Frykens grönaste berg.
Prästen Ingela Älvskog, vän till familjen Eriksson, ville inte vara sämre hon och tog mikrofonen och sjöng Sonya Hedenbratts och Bo-Göran Edlings ”Låt hjärtat va´me´. Om församlingen inte varit så tyglad av begravningsgudstjänsters former, hade skratt och applåder följt.
Men tårar fälldes. Av till exempel Glenn Strömberg, den i dag 64-årige expertkommentatorn i tv som gjort 52 landskamper i blågult – och var Sven-Göran Erikssons adept i IFK Göteborg och i Benfica i Portugal.
En stund efteråt, när processionen med kistan från kyrkan till hembygdsgården och med Torsby Brass i täten spelandes Djungelbokens ”Var nöjd med allt som livet ger” och han samlat tankarna, beskrev Strömberg för DN varför han tyckte det var viktigt att ta sig hit, från hemmet i Bergamo i Italien.
– Han vågade ge en ung kille från Hisingen i Göteborg chansen, visst det var upp till mig att ta den. Men jag var 19 år och skadad och han tog ändå med mig till Benfica.
Han står i backen upp till hembygdsgården och nämner episoder och visdomsord Svennis gav honom på vägen.
– Det där betydde att mitt liv blev annorlunda. Jag kom ut i vida världen, jag har fått tre barn i Italien, sex barnbarn. Vad hade annars hänt? Hade jag blivit kvar i Göteborg? Kanske spelat i tvåan nånstans.
Du som varit med länge, har du varit på många fotbollbegravningar?
– Nej, jag är inte någon som går på begravningar om det inte är familjen. Jag tycker att man ska säga vad man vill ha sagt medan folk lever. Men… jag tycker att Svennis liksom hör till min familj. Han var med och formade mitt liv, men det viktigaste var kanske inte på planen utan hur man beter sig vid sidan om den.
Om två veckor hålls Bokmässan i Göteborg. En programpunkt på söndagen 29 september kl 13 är dock inställd. Då skulle Sven-Göran Eriksson ha suttit på scenen och pratat under rubriken ”En fotbollstränare minns”.
Men hans ord och tankar får ändå nya vingar i den intervjubok som författaren och barndomsvännen Bengt Berg skrivit, ”En underbar resa”, som släpps om en dryg vecka.
Man kan säga att han i den kvitterar vad Glenn Strömberg talar om.
”Jag trivdes med att umgås med spelarna, att uppmuntra dem, att försöka lära dem något. Även med att bråka med spelarna ibland, det hör till”, citeras Svennis i Bengt Bergs bok.
En sista passning skickade Eriksson i tv-dokumentären som började sändas tre dagar innan han avled. ”Var inte ledsna”, sa han sittande på en stol hemma på Björkefors herrgård, och avslutade:
”Jag har haft ett underbart långt liv och kom ihåg mig mig med ett leende. Hej då”.
Just samtalen om livet långt från spelet på plan var ett skäl till att en av begravningens särskilt inbjudna gäster, den brittiske legendariske fotbollsreportern Henry Winter, fortsatte hålla kontakt genom åren.
Henry Winter berättar, medan han väntar på att få äta nävgröt, ”motti”, i hembygdsgården att han vid köksbordet på Björkefors hade förklarat för Svennis hur mycket det engelska folket saknar honom.
– Jag höll kontakt för jag och folk tyckte om att hålla kontakten med honom. Han fick oss att fundera på hur vi tar hand om oss själva och andra människor, säger Henry Winter.
– Visst, han fick en massa kritik från media och fanns på förstasidorna. Men han var en mycket civiliserad, lugn person… och hans sista månader, det sätt han talade på, vad han sa, att du måste fånga och leva livet. Och han gjorde det.
