Han granskar hipsterlivets perfektion med klinisk blick

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Ryktet om Vincenzo Latronicos ”Perfektion” började gå i min bekantskapskrets för ett halvår sedan, kort efter det att den engelska översättningen hade nominerats till det internationella Bookerpriset. En vän beskrev romanen som lika ångestframkallande som Michael Hanekes filmer.

”Perfektion” handlar dock inte om den borgerliga familjens latenta fascism, utan om det luriga och efemära som kallas för tidsanda: förnimmelsen av historia på en viss plats vid en viss tidpunkt, i det här fallet 2010-talets Berlin.

Latronico själv är inte tysk, utan italienare. Det är förmodligen även hans protagonister, Anna och Tom, om vilka vi bara får veta att de kommer från en större stad i Sydeuropa. I likhet med tusentals andra unga västerlänningar flyttar de i början av tiotalet till Berlin, lockade av ”friheten av att vara sig själva, det vill säga att uppfinna sig själva, det vill säga att vara några andra än sig själva”.

Anna och Tom är ”digitala kreatörer”. De lärde sig att koda medan internet ännu var vildvuxet, och lyckades ”omvandla sin passion till ett arbete” i samband med att hela världen kopplade upp sig. Samhällsklassen de tillhör är köpstark och globaliserad. En särskild smak och estetik förenar dem med otaliga generationskamrater från Oakland till Warszawa. De gillar samma typsnitt, maträtter och stolmodeller, och blir i exakt samma ögonblick, som per dekret, nyfikna på gröna krukväxter och fermentering.

Här bor Anna och Tom och så gott som alla andra de känner

Trots att den är konstitutivt översättningsbar har den internationella hipsterkulturen vissa centrum. Ett av dem är Berlinstadsdelen Neukölln. Här bor Anna och Tom och så gott som alla andra de känner, i stökiga andrahandslägenheter, snabbt skiftande kollektiv eller, om de anlände till staden tidigt nog, stora jugendvåningar med honungsfärgad parkett. Somliga blir kvar i många år. Vanligare är att försvinna när vintern kommer, kontraktet löper ut eller ett jobberbjudande dyker upp i hemlandet, som i tio fall av tio inte är Tyskland.

Latronico behandlar sina gestalter med ett slags antropologisk kyla. Utan att hemfalla åt satir berättar han sakligt och i andra person pluralis om Annas och Toms generiska Berlintillvaro. Hur de plötsligt ”engagerar sig” under flyktingkrisen 2015; hur de misstänker att deras sexliv är lite för vanligt, lite för småborgerligt hetero på ett sätt som inte passar deras varumärke, och därför emellanåt går på sexklubb (men naturligtvis utan att ligga med någon).

”Perfektion” lånar sin form av den franska författaren Georges Perecs roman ”Tingen” från 1965

”Perfektion” lånar sin form av den franska författaren Georges Perecs roman ”Tingen” från 1965. Kliniskt och detaljerat, som en kamera, koncentrerar sig de båda texterna på de föremål som romanfigurerna äger, inreder med och använder som attribut. Så består det första kapitlet i ”Perfektion” av en beskrivning av Annas och Toms lägenhet. Men inte som den ter sig när man vistas i den, utan som den ser ut på bilderna på Airbnb.

En genomgripande fråga i romanen är nämligen den om förhållandet mellan verklighet och representation. Parallellt med att Anna och Tom blir vuxna pågår ju ett medialt paradigmskifte. De smarta telefonerna förvandlas från lyxprylar till grundläggande vardagsteknik, med enorma konsekvenser för varseblivningen. Dussintals gånger om dagen möts Anna och Tom av bilder och filmer på sådant som pågår någon annanstans, förmedlade av internationella jätteföretag vars affärsidé är att ytterligare sabotera koncentrationen: ”En dyblöt kattunge. En fotoessä om den amerikanska presidentens utstuderat avspända stil. En selfie.”

Anna och Tom vill ha mening och äkthet, men också ett exklusivt och optimerat liv som ser ut som på Instagram.

Om Perec porträtterade 60-talets konsumtionssamhälle i ”Tingen” är det alltså en senare mutation av samma arvsmassa som står i fokus i ”Perfektion”. Anna och Tom vill ha mening och äkthet, men också ett exklusivt och optimerat liv som ser ut som på Instagram. När nyhetens behag har falnat flyttar de därför vidare från Berlin, först till Lissabon, sedan till Sicilien. Om turistens essens är att distansera sig från andra turister, som Jonathan Culler en gång observerade, är hipsterns att påskynda autenticitetsförstörelsen genom att söka sig dit andra hipsters ännu inte har kommit.

Om ”hipster” nu är rätt ord för den grupp som Anna och Tom representerar. För det rör sig ju inte om en subkultur i äldre mening, typ punkare, utan om den urbana, välutbildade och genomkapitalistiska medelklassen i stort. Den hålls inte samman av musiksmak eller klädstil så mycket som av sitt totala konsumtionsmönster.

Jag vet vad jag talar om. Efter sju år i Neukölln flyttade jag själv därifrån i början av 20-talet. Det började liksom kännas lite gjort. Så yttrar sig ju gärna ideologi: inte som en åsikt utan som ett begär, något svävande, en gas i det undermedvetna. Det fasaväckande med ”Perfektion” är att den får denna gas att börja lukta.

Läs fler texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur

Läs mer:

Vincenzo Latronico: Före Instagram värderade vi inte vardagen på samma sätt