Nyheten slog sommaren 2025 ned som en bomb i Musiksverige: Henrik Berggren auktionerade ut gitarren på vilken han skrev hitlåten ”Shoreline” på Tradera.
Sajten är inte sällan platsen för uppmärksammade gitarrauktioner, men då handlar det oftast om att pengarna ska gå till välgörande ändamål. Till exempel sålde bandet Kent nyligen en signerad gitarr till förmån för Musikhjälpen. Henrik Berggren å sin sida var själv i behov av pengar. På Instagram skrev han att gitarren såldes på grund av ”svåra omständigheter”.
Vinnare blev en person med användarnamnet ”Vikkingg”, som DN via Sofia Hagelin på Tradera i höstas fick kontakt med. DN har mejlat fram och tillbaka med Vikkingg som, mot ett löfte om anonymitet i den här texten, har gått med på att berätta om sin relation till Broder Daniel, och om varför han köpte Henrik Berggrens krämvita Gibson SG från 1979.
Vikkingg är jämnårig med Henrik Berggren, tillbringar mycket tid utomlands, samlar på musik- och sportmemorabilia och gillar Campari. Det här är hans berättelse.
Jag fyllde 20 på 90-talet och blev ett Broder Daniel-fan redan från början, även om min kärlek till dem växte mer och mer med tiden. Det går i cykler, men det finns alltid perioder, veckor, eller månader, då Broder Daniel och Henrik Berggren är det jag lyssnar på mest. Min kärlek till deras musik växte för varje album, i takt med att både kvaliteten och djupet ökade. Det första albumet var rått och punkigt, det andra innehöll melodier som fastnar i mig än i dag. Därifrån blev allt bara starkare – texterna, känslan, intensiteten.
Att reducera Broder Daniel, och i synnerhet dess frontman och låtskrivare Henrik Berggren, till en enda låt är kanske inte rättvist. Men om det hade varit, säg, gitarren på vilken Berggren skrev ”Luke Skywalker”, ”Work” eller till och med ”I’ll be gone” hade försäljningen i somras förmodligen inte väckt lika stor uppståndelse.
”Shoreline” är bandets egen nationalsång, den är framgångsrikt tolkad av andra artister, har varit föremål för ett uppmärksammat aprilskämt där den 2015 påstods vara ett plagiat, och har gett upphov till uttrycket ”Spela Shoreline”. Den har till och med ett eget minnesmärke i Slottsskogen i Göteborg. När boken om bandet skrivs lär ”Shoreline” få ett eget kapitel. Eller kanske två.
Låtens historia har berättats förut, bland annat i DN av Gustav Gelin. ”Shoreline” avtäcktes i tv-programmet ”Sen kväll med Luuk” 2001, spelades in, spreds och levde bootlegliv fram till 2003 då den fanns med på albumet ”Cruel town” – bandets sista. I dag är låten att betrakta som svensk pophistoria.
När jag såg att Henrik skulle sälja gitarren tänkte jag att det var ett unikt tillfälle. Inte bara är Broder Daniel ett av de band som har påverkat mig mest och vars musik jag tycker allra mest om, utan det faktum att ”Shoreline” (ett stycke svensk musikhistoria) och ”When we were winning” (ett mästerverk), två av mina absoluta favoritlåtar, skrevs på just den här gitarren övertygade mig om att jag måste vara med i auktionen.
”Köp gitarren och ge tillbaka den till Henrik”, skanderade de förkrossade fansen när auktionen var ett faktum. Det fick Henrik Berggren att gå ut på Instagram och skriva att det var en fin tanke, men att det bara skulle bli ”en grogrund för mer problem”.
När den saken inte var ett alternativ försökte fansen få museer som Göteborgs stadsmuseum att köpa den. Marie Hellervik, intendent på museet, berättar dock att nyförvärv inte är något som görs i en handvändning. Tvärtom är det en lång process.
– Dessutom gör vi inga förvärv just nu eftersom vi håller på att flytta våra samlingar. Eller ja, det är en sanning med modifikation. Men det är strikt begränsat, säger hon.
Att gitarren skulle platsa i samlingarna råder det inga tvivel om. Föremål från den samtida populärkulturen hittar då och då in på svenska museer. Marie Hellervik påpekar till exempel att sjömanskostymen som Håkan Hellström – en gång medlem i Broder Daniel – bar under de första åren som soloartist finns att beskåda på Sjöfartsmuseet i Göteborg.
– Där fanns det ju även en koppling till stadens maritima historia. För oss skulle det främst vara en ekonomisk fråga. Vi har inte jättestora medel att tillgå när det gäller nyförvärv.
Vissa reagerade (med rätta) och blev ledsna att han sålde gitarren, och påpekade att den borde stå på ett museum. Jag kan förstå det, och på nått sätt håller jag med. Och jag tänker att den här gitarren, som han inte bara skrev ”Shoreline” på, utan de flesta låtarna på ”Cruel town” (inklusive ”Cruel town”, som han själv tycker mycket om), förtjänar att bevaras.
Ett annat museum som uppvaktades av fansen – och inte minst av det svenska gitarrcommunityt – var Gitarrmuseet i Umeå, som grundades 2014 av de gitarrsamlande tvillingbröderna Micke och Samuel Åhdén ihop med Fredrik Fagerlund, som är museets vd.
– Många ville att vi skulle köpa den och det var uppe för diskussion. Men dels var det en budgetfråga, dels en fråga om att museets samlingar mest består av ovanliga gitarrer, inte gitarrer med en historia, även om vi så klart också har sådana, säger Fredrik Fagerlund.
Museets budget för nyförvärv är begränsad. I Gitarrmuseets fall, liksom för de flesta instrumentmuseer, handlar det oftast om låneavtal, vilket betyder att ägarna lånar ut sina gitarrer till museet som får visa dem för allmänheten. Eller om regelrätta donationer.
– Jag personligen hade tyckt att det vore kul om den hängde här, säger Fredrik Fagerlund.
Jag är jämnårig med Henrik Berggren. Att köpa gitarren var lika mycket en present till mig själv (jag fyllde 50) som ett sätt att hjälpa Henrik. Ju mer han skulle få för den, desto bättre för honom. Jag är samlare av sport- och musikmemorabilia och är van vid auktioner, men att få just den här gitarren var ett känslomässigt ögonblick. Vi får se om det blir nått museum i framtiden, om det går att fixa.
Den 9 juli 2025 klockan 18.55 avslutades auktionen. Under de skälvande slutminuterna stod det mellan Vikkingg och den lika anonyma användaren 85Johan. Slutligen vann Vikkingg när 85Johan nådde sitt maxbud på 320 000 kronor och lade ner.
Slutnotan blev 320 500 kronor (exklusive avgifter till Tradera). För att få lite perspektiv kan man nämna att en nytillverkad Gibson SG går loss på ungefär 17 000 kronor, och att modellen från 1979 inte hör till de mesta eftertraktade bland samlare. Enligt Sofia Hagelin är ”Shoreline”-gitarren den dyraste som någonsin har sålts på auktionssajten.
– Vid den här typen av auktioner säkerställer vi att budgivare loggar in med Bank-id innan de lägger sina bud. Det minskar risken för oseriöst budgivande, säger hon.
Återstod gjorde sedan bara för gitarren att byta ägare, vilket enligt Sofia Hagelin i liknande fall oftast går till på så sätt att köparen och säljaren träffas i verkligheten.
Jag träffade Henrik när jag hämtade gitarren. Vi hade skrivit fram och tillbaka för att hitta rätt tidpunkt. Jag var ganska upptagen, tillbringar mycket tid utomlands, hade ingen brådska, och jag ville också att Henrik skulle hitta en tid som fungerade och som kändes bra för honom. Han är inte bara en fantastisk låtskrivare, poet och frontman med en röst som går rakt in i själen – han är också en väldigt fin person.
Att gitarrer med koppling till vissa artister och specifika låtar, eller för den delen särskilda konserter, säljs dyrt på auktion är inget ovanligt. Men då handlar det oftast om internationella artister och band som Jimi Hendrix, The Beatles, The Rolling Stones eller Bob Dylan. Broder Daniel å sin sida måste först och främst anses vara en svensk angelägenhet. Så, vilka personer i Sverige är det som är beredda att lägga 300 000 kronor på en gitarr vars bruksvärde är ringa men vars pophistoriska värde är desto större?
Fredrik Fagerhult på Gitarrmuseet berättar att han känner till en handfull svenska samlare. Däremot känner han sig inte riktigt bekväm med att outa någon i pressen.
– De vill inte att det ska komma ut, vilket jag förstår och respekterar. Men oftast handlar det om personer i aktiva eller icke aktiva svenska band, säger han.
Henrik var väldigt elegant och vänlig när han överlämnade den. Vi pratade i över en timme, och han vet att gitarren alltid finns till hans förfogande om han skulle behöva den igen. Han sa ödmjukt: ”Kanske för några bilder eller videor.” Henrik signerade den när jag hämtade den, vilket jag hade bett om för att bevara den unika kopplingen till honom. För tillfället hänger den på min vägg tillsammans med andra signerade gitarrer.
Broder Daniel uppträdde ihop sista gången på Way out west 2008. Att fortsätta efter gitarristen Anders Göthbergs självmord samma år var det ingen som ville.
Henrik Berggren solodebuterade 2017 med hyllade skivan ”Wolf’s heart”, och berättade då i intervjuer att han hade diagnostiserats med kroniskt trötthetssyndrom.
DN har utan att lyckas sökt Henrik Berggren för en intervju. Senaste livstecknet från honom musikaliskt var på Bandcamp där han våren 2024 lade upp ett gäng nya låtar som man kan klicka hem för en tjuga. Sista livstecknet överlag var på Instagram i samband med att han sålde gitarren. Om den svåra situationen som han beskrev i sommarens inlägg har blivit bättre är okänt.
Att Henrik släppte ett album i sitt eget namn 2017 var en glädje i sig. Vad jag önskar nu är att försäljningen av gitarren hjälpte honom med en del av det han stod inför, och att den också kan motivera honom att fortsätta skriva nya låtar, vilket han gjort de senaste två åren.
Trots att Broder Daniel inte längre existerar, och trots att Henrik Berggren inte har stått på scen sedan 2017, slocknar inte intresset för bandet och dess tidigare frontperson.
Sedan turerna kring den amerikanska dokumentären om bandet, som hade premiär på Göteborgs filmfestival 2019 och sedan försvann, ryktas det om att något är ruttet i musikstaden Göteborg. Nyligen publicerades en text i Svensk Dagbladet som försökte gå till botten med spekulationerna om att medlemmarna inte längre pratar med varandra, och inte minst ta reda på vad som hände med den utlovade boken om bandet.
Texten väckte dock fler frågor än vad den gav svar – vilket inte sällan är fallet med trevande texter om Broder Daniel. Bandet utgör nästan en egen genre i svensk kulturjournalistik. Man citerar gamla intervjuer, tolkar dem i ljuset av nya händelser. Försöker lägga ett pussel.
Jag tycker det är fantastiskt när min son eller min systerson lyssnar på Broder Daniel och upptäcker deras musik och deras värld, och de tycker själva att det är helt otroligt. Till och med min dotter, som arbetar inom modebranschen, tycker att Henriks stil fortfarande är unik och beskriver den som ”distinguished chic”. När man lyssnar på de två versionerna av ”Dream my days away – originalet och den akustiska – tar samma låt med en till två helt olika känslor, sinnesstämningar eller världar. Det är förvånande. Det är Henrik. Han skapar de där känslorna i dig. Och samma sak gäller för båda versionerna av ”When we were winning”: den rockiga sidan som får dig att dansa, hoppa och sjunga högt, i kontrast till den som får dig att sätta dig ner, ta ett glas vin (eller Campari) och vilja krama honom…
Vikkingg avslutar sin berättelse med att citera några rader ur ”When we were winning”, den andra ikoniska låten som Henrik Berggren skrev på gitarren. Det var också den låten som Broder Daniel spelade när de i samband med släppet av ”Cruel town” återigen gästade ”Sen kväll med Luuk”. En nostalgisk låt där Henrik Berggren blickar tillbaka på tonåren och, åtminstone i den akustiska versionen, konstaterar att alla gamla klasskompisar skaffat riktiga jobb, medan han själv ännu går omkring på samma gator där han en gång föddes.
Vilket han fortfarande tycks göra, mer än 20 år efter att skivan släpptes. Lyckligtvis har också de gamla fansen riktiga jobb, så pass välbetalda att de kan stötta Henrik Berggren. Eller låt oss säga: gengälda honom för allt han gett och betytt för dem.
För mig är gitarren värd mer än vad jag betalade, men som man säger: ”Värdet är det pris du är beredd att betala.” Min största önskan är att Henrik hittar en bra balans med sin sjukdom och att han en dag kan stå på scen igen. Han är en otrolig liveartist: energin, närvaron, känslan… det är något alldeles speciellt.
Läs mer:
”Shoreline”-gitarren såld för över 300 000
Så blev låten ”Shoreline” ett monument
Fredrik Strage: Henrik Berggren låter mer än någonsin som en plågad utomjording




