Han satt fängslad 21 år i Syrien

Riyad Avlar, 50, är en arabisktalande turk som på 1980-talet reste till Syrien för att undersöka möjligheten att studera på Damaskus universitet. Han kommer från den turkiska provinsen Hatay, som fram till 1939 tillhörde Syrien.

Som 19-åring var han entusiastisk över att lära sig mer om regionens nutidshistoria. Han uppslukades av berättelser om hur den dåvarande syriske presidenten Hafez al-Assad, bland många andra grymheter, nästan fullständigt förstörde staden Hama och dödade mellan 20 000 och 40 000 personer.

Hans brev hem till sina turkiska vänner föll i de syriska säkerhetsstyrkornas händer och han fängslades 1996.

Efter 15 år i fängelse fick han veta att han anklagades för att ”ha kontaktat ett främmande land, nämligen Turkiet, för att förse det med medel för att initiera aggression mot Syrien”, säger Riyad Avlar över telefon till DN.

– I nära 15 år var jag försvunnen, min familj visste inget om mig. Jag fick inte någon advokat och kunde inte få någon att leverera besked till min familj.

År 2010 fick han ta emot ett enda besök av sin bror – som varade i 15 minuter.

Efter drygt 21 år i Assadregimens fängelser släpptes han 2017, efter att ha avtjänat sitt straff. Då hade den syriska revolutionen redan pågått i sex år, och ännu många fler människor hade fängslats.

Riyad Avlar grundade Föreningen för fångar och försvunna i Saydnaya tillsammans med flera syrier. När Assadregimen föll och Saydnayafängelset öppnades i förra veckan fick Riyad Avlar åter hopp om att hans tidigare fängelsekamrater skulle ha överlevt och befriats och regimen ställas till svars.

Han följde nyheterna från sin hemstad Gaziantep i Turkiet, men det har inte blivit som han önskat.

En av dem som deltog i befriandet av fångarna var Hassan al-Ahmad, 28, volontär i Vita hjälmarna, frivilligorganisationen som arbetade i oppositionskontrollerade områden i nordvästra Syrien innan den syriska regimen föll. Han gick i nionde klass när revolutionen mot Bashar al-Assad bröt ut 2011 och först då vågade människor tala högt för sina barn om ”det mänskliga slakthuset” Saydnaya.

På söndagen, bara timmar efter att Bashar al-Assads regim fallit, begav han sig söderut med räddningsteamen.

– Det var skrämmande att komma in i fängelset, även om jag visste att regimen hade fallit. Det luktade illa, och jag vet inte om det berodde på att en del av fängelsets inredning satts i brand eller om det var dödslukt – eller kanske både och, berättar al-Ahmad för DN.

Civila och andra, dock inga experter, från Damaskus och södra Syrien hann före Vita hjälmarna till Saydnayafängelset. Dessa befriade tusentals fångar – men många dokument och bevis på tortyr förstördes och vandaliserades.

Filmklipp som verkar ha tagits av personer som var först på plats visar fångar i stängda celler, vilket gjorde att tusentals familjer började hoppas på att hitta anhöriga vid liv.

– När vi kom fram var alla kameror, digitala videoinspelare, hårddiskar och skärmar antingen försvunna eller förstörda, berättar al-Ahmad.

– Vi hittade dokument från 1992, bland annat papper som verkar vara ID-kort för fångar, med bild, namn, ålder och hemstad. Men tyvärr hittades inget digitalt eller elektroniskt lagrat material som skulle kunna användas som bevis mot regimen.

Rykten om hemliga celler i Saydnayafängelset har spridits bland syrier, och tusentals familjer samlades i början av veckan runt fängelset för att leta efter sina anhöriga. Vita hjälmarna följde alla tips från tidigare fångar om eventuella dolda dörrar. De använde tränade hundar, specialiserade utrustningar, gräv- och borrmaskiner och enkla spadar.

Men de hittade inga hemliga celler och inga fler fångar.

Detta stämmer med de byggplaner som civilförsvaret hittade för fängelset – och med vad Föreningen för fångar och försvunna i Saydnaya, som Riyad Avlar tillhör, tidigare hade flaggat för.

– När jag var fängslad kunde vi under sex månader 2008 röra oss ganska fritt mellan cellerna. Det fanns inga särskilt hemliga platser. Regimen hade inget behov av att bygga underjordiska våningar eftersom de inte kände sig hotade av någon, säger Riyad Avlar.

Han berättar om en period då fångarna inledde ett uppror och krävde rättvisa rättegångar och bättre förhållanden i fängelset. Upproret slogs så småningom ner av regimen, bland annat började man skjuta fångar, säger Riyad Avlar.

– Regimen ville inte ha mer än 100 000 fångar, de ansåg att det skulle bli en alltför stor börda för systemet. Därför började de efter revolutionens utbrott 2011 oftare utföra avrättningar efter skådeprocesser och utanför lagens ramar. Fångarna borde ha räddats då, menar han.

Hur vet du det?

– Jag såg med mina egna ögon. Fångvaktarna brukade gå in i rummet, slå en slumpmässig person i huvudet med ett järnrör, lämna honom att dö och gå ut.

Varför, tror du?

– Det var ett sätt att skrämma fångarna. Men revolutionärerna stred hårt mot regimen och anhöriga till fängelsepersonalen dog och skadades då och då. Så fängelsevaktarna tog hämnd på oss.

På torsdagen hittades över 50 plastsäckar på vägen mot Damaskus flygplats, som uppgavs innehålla brända kroppar. Man räknar också med att hitta massgravar, enligt syriska aktivister och civilförsvaret.

Riyad Avlar är irriterad över hur befriandet av fångarna i Saydnayafängelset hanterades – inte minst hur vissa medier och aktivister försökte ”sälja illusionen till fångarnas familjer om att deras anhöriga kan vara vid liv i någon hemlig underjordisk plats”.

– Jag är jättebesviken, och arg, jag vet inte om jag kan uttrycka mig tillräckligt hårt, på de som brände och förstörde bevisen i fängelset, säger han.

– Nu borde fokus ligga på att vårda de befriade fångarna och stötta familjer till döda och försvunna, samt att försöka samla och rädda dokument och bevis på tortyr för att ställa Bashar al-Assad och hans krets till svars.

Läs mer:

Saeed Alnahhal: Svenskar – varför gläds ni inte med oss syrier?

Syriens ambassad om flaggkuppen: ”Grönt är vår nya färg”

Alawitiska Hala hoppfull: ”Allt är bättre än al-Assad”

Aleppobo: ”Vi vågade inte hoppas – nu är vi överväldigade”