Runt om i Europa monteras monument ner, äreminnen över vissa historiska personer tas bort från gator och torg. Det säger sannolikt mer om oss själva, om de europeiska samhällena, än om de personligheter som avbildas och hedras i dessa stoder och statyer.
På flera håll i Väst- och Nordeuropa har länder med kolonialt förflutet valt att röja undan sådant som glorifierar eller normaliserar just denna historia. I hela västvärlden har kolonialismen blivit föremål för en brett förankrad och moraliskt grundad kritik, särskilt under det senaste årtiondet.
I Central- och Östeuropa, liksom i Baltikum, har många monument från sovjettiden också tagits bort. Här har motivet varit uttalat antikolonialistiskt, vilket förstärkts ytterligare av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022.
I Ryssland ser det annorlunda ut. När ett nytt monument tillägnat den sovjetiska tv-serien ”Sjutton ögonblick om våren” (1973) avtäcktes i Moskva strax före jul passerade det i stort sett obemärkt i europeiska medier. Men precis som den senaste tidens nedmontering av kontroversiella statyer runtom i Europa säger oss detta nya minnesmärke mycket mer om nutiden än om det förflutna som det påstår sig hedra. I detta fall ger det en avslöjande inblick i livet i Putins Ryssland och i de djupare motiv som ligger till grund för dess krig mot Ukraina.
Semjonovs litterära projekt var i själva verket beställt av Jurij Andropov, dåvarande chef för KGB
Tv-serien ”Sjutton ögonblick om våren” är en adaption av Julian Semjonovs roman med samma titel, som publicerades 1969. Monumentet föreställer Semjonov själv, seriens regissör Tatjana Lioznova och huvudrollsinnehavaren Vjatjeslav Tichonov. I serien spelade Tichonov den sovjetiske agenten Vsevolod Vladimirov, som under pseudonymen Max Otto von Stierlitz infiltrerade Nazityskland och var en högt uppsatt SS-officer under andra världskriget.
Semjonovs litterära projekt var i själva verket beställt av Jurij Andropov, dåvarande chef för KGB och senare Brezjnevs efterträdare som generalsekreterare för Kommunistpartiet. Romanen ”Sjutton ögonblick om våren” var således ett resultat av Semjonovs hemliga samarbete med KGB och var avsedd att tjäna flera syften samtidigt: att glorifiera den sovjetiska utrikesunderrättelsetjänsten och att förbättra KGB:s dåliga image bland befolkningen.
Den enorma framgången för tv-adaptionen förstärkte effekten långt utöver det ursprungliga litterära sammanhanget. Tillsammans skapade romanen och serien en synnerligen attraktiv heroisk förebild som kunde locka en ny generation rekryter. En av dem var den unge Vladimir Putin, en stor beundrare av Semjonovs romaner och andra sovjetiska spionthrillers. Han gick med i KGB två år efter att serien först sändes.
Huvudpersonen, Max Otto von Stierlitz, blev en kultfigur i Sovjetunionen, vilket Putin visste att utnyttja, då han senare såg till att förknippa sig själv med den fiktiva sovjetiska mästerspionen. En tidig postsovjetisk dokumentär om Putin innehöll en kort rekonstruktion av en scen från ”Sjutton ögonblick om våren” med Putin själv som huvudperson. Båda var sovjetiska underrättelseofficerare, båda verkade i Tyskland och båda visade sig ytterst lojala mot den sovjetiska staten.
Vad säger då avtäckningen av monumentet i Moskva om det moderna Ryssland, mer än att Kreml vill främja all sorts nostalgi för det sovjetiska förflutna och underblåsa längtan efter den geopolitiska storhet som gått förlorad?
Enligt denna offermytologi har Ryssland självt aldrig gjort sig skyldigt till några erövringar
En sak talar för sig själv: de två ryska tjänstemän som invigde minnesmärket var chefen för Ryska federationens yttre underrättelsetjänst, Sergej Narysjkin, och kulturminister Olga Ljubimova. Att det var just de två visar dels vilken viktig roll underrättelsetjänsterna fortfarande spelar i det ryska vardagslivet, både helt öppet och i det fördolda, dels hur den ryska kulturen har förvandlats till ett statligt instrument för mjuk social kontroll.
Andra budskap som monumentet förmedlar är inte lika uppenbara, men på intet vis mindre betydelsefulla.
Hyllandet av ”Sjutton ögonblick om våren” är ännu en påminnelse om den självömkande myt som Kreml har odlat i minst två decennier: övertygelsen att Ryssland alltid har varit utsatt för västerländsk aggression.
Oavsett om det handlar om tyska och svenska fälttåg på 1200-talet, den polsk-litauiska interventionen 1605–1618, Napoleon Bonapartes invasion 1812 eller Nazitysklands operation Barbarossa 1941–1945 – Rysslands plågoandar må ha förändrats genom århundradena, men manuset är detsamma: i denna berättelse strävar västvärlden för evigt efter att erövra Ryssland.
Enligt denna offermytologi har Ryssland självt aldrig gjort sig skyldigt till några erövringar. Dess förvandling från ett litet skogsfurstendöme på 1200-talet till dagens gränslösa eurasiska imperium beskrivs som något som skett organiskt, som trädens närmast omärkliga och helt ofarliga tillväxt i naturen, utan våld och utan offer.
Utöver imperiets påstådda ”organiska växande” framställs Ryssland dessutom som om det bara har införlivat nationer som bekvämt nog ”bett om” att få ansluta sig, eller som tagits in som ett fullkomligt ”naturligt byte” i något av Rysslands ”defensiva” krig.
I Rysslands krig mot Ukraina strålar alla dessa mytologiska berättelser samman. Ur Moskvas perspektiv är kriget inte alls en rysk aggression mot en suverän grannstat. Nej, det framställs snarare som en akt av självförsvar. I nödvärn agerar man mot ännu ett av västvärldens ständiga försök att försvaga och plundra Ryssland, där Ukraina betraktas som blott ett instrument i en mycket större, lömsk antirysk plan.
Men detta blandade ursprung ger inte, som man kanske kunde tro, upphov till en dubbel rysk-ukrainsk identitet
Figuren Vsevolod Vladimirov, alias Max Otto von Stierlitz, huvudpersonen i ”Sjutton ögonblick om våren”, förkroppsligar ännu ett viktigt budskap som kompletterar Moskvas centrala mytologi om västvärldens eviga krig mot Ryssland. I Julian Semjonovs litterära värld är Vladimirovs far ryss och hans mor ukrainska. Men detta blandade ursprung ger inte, som man kanske kunde tro, upphov till en dubbel rysk-ukrainsk identitet. Vladimirov framställs som otvetydigt rysk.
Den ryska delen av hans härstamning framhålls mer eller mindre subtilt som den helt dominerande etniska markören, vars överlägsenhet förstärks av hans ryska fars manligt kodade auktoritet. Moderns ukrainska ursprung, däremot, blir aldrig mer än en smärre kuriositet, ett arv som tonas ned, något som aldrig skulle kunna ligga till grund för en fullvärdig nationell karaktär, särskilt inte när det ställs mot den ryska identitetens påstådda överlägsenhet.
Putin internaliserade denna etniska hierarki tidigt, redan på 1970-talet, och den bildade grunden för hans egen syn på det ukrainska folket. I Putins mentala universum, som delas av många i hans omgivning, är ukrainare bara lite speciella ryssar. De som insisterar på sin ukrainska särart, på sin skillnad från ryssarna och på sin rätt till en självständig och oberoende ukrainsk stat framställs som marionetter i händerna på västerländska herrar, som ständigt försöker skada Ryssland.
Utan tillstymmelse till debatt eller kritisk diskussion förevigar Moskva myten om Rysslands imperialistiska oskuld och eviga offerroll i sten och brons
I slutändan handlar äreminnet över ”Sjutton ögonblick om våren” mindre om nostalgi för det sovjetiska förflutna än om Rysslands nutid. Mer därtill, det pekar mot framtiden.
Utan tillstymmelse till debatt eller kritisk diskussion förevigar Moskva myten om Rysslands imperialistiska oskuld och eviga offerroll i sten och brons. Och syftet är uppenbart: att legitimera och rättfärdiga också sina framtida krig.
Kontrasten till Europa kunde knappast vara tydligare. I stället för en sammanhängande och gemensam berättelse utgörs den europeiska offentligheten av ett sammelsurium av motstridiga narrativ och tolkningar, som då de instrumentaliseras av både politiker och intellektuella leder till ytterligare splittring.
Under kalla kriget var västvärldens ideologiska motståndskraft i mångt och mycket rotad i en allmänt delad tro på den liberala demokratins fördelar, att detta var den överlägset bästa modellen för att organisera både samhälle och ekonomi. I dag är denna konsensus, denna övertygelse, ett minne blott. Inte undra på att Europa nu framstår som så tveksamt och splittrat i konfrontationen med ett revisionistiskt Rysslands brutala men sammanhängande och skamlöst odlade mytologi.
Övers. från engelska: Carl Henrik Fredriksson
