Vi möter Merde mitt i ett grått betong- och glaslandskap – Gamlestadens nybyggda resecentrum. Även himlen skiftar i samma färgskala, som för att förstärka intrycket av det han ska visa oss. Han vill vara anonym.
– Det här är ändå inte inom ramen för vad man får göra, säger han med pannan i veck och ett snett leende.
Vi rör oss under en bro och går in genom en lucka i ett galler. Först är det dunkelt och lågt i tak – sedan öppnas utrymmet dramatiskt upp. Pendelstationens underrede, med sina blottade valv, för osökt tankarna till pelargången i en kyrka.
– Detta är mitt verk, hinner han säga innan ett tåg mullrar förbi och dränker allt ljud i några sekunder.
Varje centimeter av vägg och tak täcks av målningar och text. Verket utgörs av ett virrvarr av tematiska spår med koppling till världens religioner, ockultism, filosofi och mytologi, både som målningar och skulpturer.
En Jesusfigur hänger från ett kors, framåtböjd, på ett sluttande tak. Här finns också Ouroboros, ormen som äter sin egen svans, en mångarmad gudinna och en röd drake som hänger från taket.
– Det var ett maniskt projekt. Tanken var att ha för mycket av allt. Jag ser det inte som graffiti, men jag använder mig av samma metoder och estetik. Vissa delar har jag skissat innan, vissa har jag bara målat. Det är som en mosaik, det som har kommit upp har kommit upp.
I kontrast till den spektakulära synen är upphovsmannen själv lågmäld. Han har hållit på med graffiti i tio år och var egentligen klar med det när han sökte sig hit för ett och ett halvt år sedan.
– Det var nog det här sakrala i strukturen som inspirerade mig. Sedan är läget väldigt speciellt. Folk rör sig över oss, under oss, åt alla sidor.
I denna för de allra flesta osynliga dimension domineras väggarna av krig och ondska, men även hopp och kärlek. Dostojevskijs citat ”Skönheten skall rädda världen” samsas med bibeltexter och dikter. När han inledde sitt projekt var det ett sätt hantera samtiden, som han beskriver som en feberdröm.
– Det är en våldsam och skoningslös tid vi lever i. Ingen säger att det vi lever i är tredje världskriget, men framtida historiker kommer kanske att se det så. Detta är en sorts protest, men en fredlig protest. En kärleksfull protest.
Är det ett försök att synliggöra allt som vi förtränger i vår vardag?
– Ja. Där uppe är det nybyggda höghus, gentrifieringens Göteborg, de stora företagen. Man hetsar till jobbet och det finns ett materialistiskt sätt att se på världen. Och så finns det här, precis under fötterna, något som är kopplat till historien, som talar till människans dubbla natur.
Den yttre världen bryter sig ändå in. Brottstycken ur samtal letar sig ner. Trafikupprop från stationen åtföljda av dundrande tåg dränker rummet med ljud och blir på så vis en del av konstverket.
Själv hör han det knappt längre efter alla timmar han tillbringat här, ofta nattetid med en pannlampa som enda ljuskälla. För honom var detta en personlig resa, något han gjorde vid sidan av jobb och studier. Men hans vänner drev på för att han skulle öppna upp platsen, åtminstone för en kväll.
Vernissagen kom att hållas en dag i oktober förra året och lockade hundratals gäster – vänner, grannar i området, verksamma i stadens kulturliv och nyfikna göteborgare i alla åldrar.
– Jag fick jättemycket hjälp. Vi hade poesiläsning, sång och performance, berättar han.
Daniel Terres, projektledare för Göteborgs konsthall, var på plats. Han reflekterar bland annat över projektets namn – ”Apocalypse right now”. I denna blinkning till Francis Ford Coppolas ikoniska krigsfilm ser han en diagnos av samtiden.
– Det talar till människans förmåga att falla i total moralisk misär, vår närhet till den banala ondskan men också till omsorg och sann solidaritet, säger Daniel Terres.
– Den eviga cykeln av förstörelse och nya omtag är det mest centrala i Merdes drama. Här finns en målad katt som är livrädd och gömmer sig från världen som faller isär. Verket är kanske ett självporträtt.
Men hur ska man förhålla sig till ett konstverk som tar en plats i besittning utan att fråga om lov? Graffiti i sin subkulturella form är en överträdelse av privat och offentlig egendom och ses som en form av skadegörelse. Samtidigt finns det gatukonstfestivaler som tenderar att normera graffitin, berättar Daniel Terres.
– Hans konst har lyckats ducka undan saneringen och institutionaliseringen, eller ödet som branding-projekt för staden. På det sättet tror jag att han skriver in sig i Göteborgs och kanske också den nationella konsthistorien.
Trafikverket, som äger utrymmet, har hittills inte vidtagit några åtgärder för att sanera platsen.
– Vi har ingen nolltolerans mot graffiti. Om något är trafikstörande eller förstör viktiga funktioner, tar vi bort det direkt. Till exempel på viadukter eller på vägar där vi anser att det kan vara distraherande. Om det varken är stötande eller störande tas det bort när annat underhåll ska göras, säger Felicia Danielsson, presskommunikatör på Trafikverket.
Göteborgs konsthall har planerat in besök med en grupp konstintresserade seniorer under våren. Merde får dagligen meddelanden från människor som vill komma och se hans konstverk. Själv är han inte här lika ofta längre, men tittar till platsen ibland. Då hittar han ofta spår av att ”templet” har besökts av andra.
– I ett av hörnen hittade jag rökelser, blommor och frukter. Det såg ut som något slags offerrit. Det gjorde mig glad. Det är så tillgängligt, folk vet att det är här, de skulle kunna komma och förstöra, men de gör inte det.
Hur ser du själv på att det du gjort anses vara skadegörelse?
– Jag har så klart ansträngt mig för att inte förstöra något. Detta var en död yta som inte användes till något. Det är min gåva till Göteborg.
