Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Niels Frank
”Fan ta dig. Berättelsen om ett kvinnomord”
översättning Kalle Hedström Gustafsson
Brombergs, 397 sidor
Hur stor makt kan en liten människa skaffa sig? Den sortens människa som ständigt hamnar i konflikt med andra människor och vägrar att det skulle vara hans fel? Som ser det som sin självklara rättighet att utnyttja, skada och hota andra människor och samtidigt ständigt känner sig förorättad av dem?
Det är inte världspolitiken det handlar om nu, fast det är svårt att inte tänka på den lilla människan i det stora vita huset när man läser den danske författaren Niels Franks bok. Huvudpersonen, om vi kan kalla honom så, är en futtig människa som just i kraft av sin futtighet skaffar sig en skrämmande makt över andra människors liv: ”Du kan aldrig vinna över en psykopat”, utropar Frank vid ett tillfälle. ”Du kan döda honom med stenar och knivar och yxor och elektriska sågar, men varje gång så reser han sig och skrattar dig rakt upp i ansiktet. Du kan inte döda honom, eftersom han sitter inuti ditt huvud.”
Det handlar om ett helt konkret och verkligt rättsfall. Dessutom ett som drabbat författaren på nära håll: hans syster Elin mördas av sin man Peter, när hon efter många års psykisk misshandel till sist försöker lämna honom. Niels Frank är poet, men hans skildring av händelseförloppet är medvetet konstlös, saklig och dagboksartad, full av de små detaljerna i ett dysfunktionellt familjeliv.
Det stora dramat framställs med alla sina triviala och därför drabbande detaljer – hur familjen kör vilse på sjukhusområdet när de ska ta farväl av kroppen (”Det som borde vara ett andaktsfullt ögonblick känns ganska ovärdigt”), hur släktingar som inte kan bjudas in till begravningen på grund av covidrestriktioner blir upprörda, hur de nära anhöriga blir osams om musiken – Händels ”Lascia ch’io pianga” eller Richard Claydermans ”Ballade pour Adeline” (”hissmusik” anser poeten).
Men det som ger boken dess trovärdighet, dess saklighet i en djupare mening, är att den inte låtsas någon opartiskhet eller försonlighet. Titeln ”Fan ta dig” sammanfattar inställningen till mördaren ”med de små grisögonen”. Den är ett rasande befrielseförsök i realtid från den mörka kraft som utgår från rättshaveristen, från den ynkliga människan vars handling är den yttersta konsekvensen av behovet att kontrollera och manipulera andra.
Rättframt och utan försök att tillrättalägga i efterhand skildrar Frank hatet mot systerns mördare under de sömnlösa, ältande månaderna efter brottet, ett hat som bara blir starkare av vanmakten, känslan av djupt existentiell orätt i det inträffade: ”Det är inte det styrande, utan det ohanterliga jag försöker prata om. Att vara fastbunden på ryggen på ett vilddjur medan det rusar fram genom undervegetationen. Men inte ens den bilden gör känslan av maktlöshet rättvisa. I själva verket kan jag förmodligen inte förklara hur det känns. Att det är omöjligt att prata om är nog en del av maktlösheten.”
En annan del, för Frank, är hans känsla av att det danska rättssystemet inte helt förmår hantera denna mörka kraft. Det är som om de inte förstår att mordet är den logiska konsekvensen av det Frank kallar en ”sinnessjukdom” och andra skulle kalla en moralisk defekt – att mördaren i rätten är ”känslolös, att han varken uttrycker skuld eller skam, trots att han har gjort något monstruöst. Att han är enormt självcentrerad och övervärderar sin egen förmåga. Att han visar en total brist på förståelse och medkänsla för sina offer.”
Det är mord som förberetts genom år av förödmjukelser, kränkningar, hån, kontroll, förtryck och inte sällan dessutom renodlat våld
Kanske talar han där om de problem ett modernt rättssystem har att hantera just moraliskt laddade begrepp som skuld, ånger och upprättelse och de kostnader den bristen innebär för brottsoffer och anhöriga. Frank noterar också att det i genomsnitt sker ”ett partnermord per månad i Danmark” och att det i de allra flesta fall innebär att en man dödar en kvinna, men han vägrar finna sig i att skulden enbart skulle ligga hos en ”sjuk manlig kultur”.
Vid ett tillfälle utropar han att man måste sluta hänvisa till dessa brott ”som familjetragedier och svartsjukemord… Jag kallar det våldsmord för att understryka att det är ett mord som förberetts genom år av förödmjukelser, kränkningar, hån, kontroll, förtryck och inte sällan dessutom renodlat våld.”
Men i grunden är alla dessa förklaringar och definitioner en del av Franks befrielseprocess – från vanmakten, från den mörka kraften, från psykopaten som tagit sig in i hans huvud och till sist bara är en patetiskt ljugande figur som försöker övertyga domaren om att det är alla andra människors fel att han har dödat sin fru.
Frank ser honom för sista gången i rättssalens dörr, där han skämtar med sin försvarsadvokat – ”Jag kan knappt tro mina ögon. Lämnar han verkligen rättssalen med ett skratt?” Det är inte vad Hannah Arendt menade med banal ondska, men det gör skäl för begreppet ändå. Niels Franks bok är en modig och ärlig skildring av försöket att överleva den.
Läs fler texter av Jesper Högström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
