Det är en familjetradition, säger Jason Stanley. 1939 lämnade forskarens farmor Berlin för USA. Nu flyttar Stanley själv från USA till Kanada. Han vill inte se sina barn växa upp i ett land som lutar åt att bli en ”fascistisk diktatur”. Stora ord. Överdriver inte professorn nu?
Stanley – som senast gav ut boken ”Erasing history. How fascists rewrite the past to control the future” – har själv konstaterat att anklagelser om fascism alltid kommer att betraktas som en överreaktion, som att ropa på vargen. Normalisering av det moraliskt exceptionella innebär nämligen att ”gränsen för ett korrekt bruk av ”extrem” terminologi hela tiden flyttar på sig”, som han skriver i ”Fascismens metoder” (Daidalos, 2019). Just därför måste vi känna igen dessa metoder. Ständiga lögner, mytologisering av det förflutna och propaganda som pekar ut ”de andra” som ett hot är centrala komponenter. Likaså en besatthet vid lag och ordning – efter eget tycke. Den som räddar sitt land bryter inte mot någon lag, som det tydligen heter.
Om det som just nu pågår i USA inte är ett uttryck för begynnande fascism, vad är då fascism? Svaret från författaren Mike Enocksson är att f-ordet endast bör användas för att beskriva regimen i Mussolinis Italien, och inget annat. Inte Trump, Bolsonaro eller Putin – då är risken nämligen stor att man missar de ”verkliga fascisterna” och ”riktigt fula fiskarna”. Det står faktiskt så.
I sin nya bok följer Enocksson en mörkblå tråd genom de senaste hundra åren av svensk politisk historia – från borggårdskrisen via kontakterna med Nazityskland, efterkrigstidens antikommunism till våra dagars hets mot invandring och mångkultur. Berättelsen sker genom gestalter som Rudolf Kjellén, Sven Hedin, Per Engdahl, Leif Zeilon och Ian Wachtmeister – med slutpunkt i att Sverigedemokraterna nu har fullt inflytande över den svenska regeringsmakten.
Denna exposé, med generösa citat ur artiklar, tal och brev, är en stor behållning med boken, även om det mesta är känt. Det är med en bekant rysning man läser ur ett riksdagsanförande som Kjellén höll om befolkningsproblemet 1907, där riket liknas vid ett hus med ”alla dörrar öppna”. Genom en ”vandra landets egna söner ut”, och genom en annan ”smyga sig främmande länders barn” in med sitt smutsiga blod. Ett drygt sekel senare ser vi massutvisningar av unga människor medan politiker sliter sitt hår för att svenskarna ska föda fler barn.
Enocksson gör inledningsvis ett nummer av att han själv är gammal avhoppad sverigedemokrat, även om det är oklart vad detta etos får för effekt på själva boken. Ett annat frågetecken gäller den flitigt citerade statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som också skrivit förordet. Hur kommer det sig att det inte nämns att han länge ägnat sig åt att avdramatisera samarbete med SD?
Det andra längre avsnittet i boken handlar om hur radikalhögern som ”ideologifamilj” bör definieras. En utgångspunkt är ”The Oxford handbook of the radical right” (2018) där sociologen Jens Rydgren slår fast att det i den radikala högern finns en gemensam kärna av ”etnonationalistisk främlingsfientlighet och antietablissemangspopulism” som ofta kombineras med sociokulturellt auktoritärt tänkande.
Enocksson vill dock vidga definitionen, och menar att den radikala högern i själva verket rymmer tre huvudsakliga ideologier – ”högerpopulistisk konservatism, radikalkonservatism och etnonationalism”. Så blandas det etablerade och självklara med hemsnickrade modeller och teorier; kreativiteten är det inget fel på. Risken när man försöker lansera egna begrepp och definitioner är bara att man kan uppfattas som trivial, och att läsaren blir sjösjuk. Ibland blir det hela en obegriplig ordsallad, som när Enocksson kallar etnonationalismen för en ”krypterad nationalsocialism” eller hänvisar till ”spirituell rasism”. Spirituell, det vill säga en kvick och fyndig typ av rasism?
Hur ska man se på Kent Ekeroths ökända tal i Trelleborg i oktober 2015? ”Nu smäller det”, spottade han fram – medan partiet lade ut listor på planerade flyktingförläggningar. Den hösten brann det runt om i Sverige
En diskussion som är värd att ta på allvar är var gränsen mellan radikalhöger och extremhöger egentligen bör dras. Enocksson lutar sig mot en uppdelning där de båda anses ha omstörtande ambitioner, men där radikalhögern ”accepterar det principiella ramverket för demokratin” och tar avstånd från våld som politisk metod. Det är en intuitiv modell, som ändå har svagheter. Även inom den formella demokratin kan rättigheter monteras ned, särskilt om människorna det gäller pekas ut som främlingar.
I Sverige vill regeringen exempelvis göra vissa medborgarskap mindre värda än andra. SD vill å sin sida kunna låsa in människor på obestämd tid, utan konkret brottsmisstanke. Och våldet? Vi kan mycket väl fatta demokratiska beslut som enbart drabbar vissa grupper, och låta våldsmonopolet sköta hanteringen. Är det inte en typ av politiskt våld? Dessutom tycks gränserna vara flytande. Hur ska man se på Kent Ekeroths ökända tal i Trelleborg i oktober 2015? ”Nu smäller det”, spottade han fram – medan partiet lade ut listor på planerade flyktingförläggningar. Den hösten brann det runt om i Sverige.
När skiljelinjerna handlar om process och metod finns också möjligheten att välja det som fungerar för stunden. Enocksson menar själv att Trump har rört sig från radikalhögern till alternativhögern eller ”till och med extremhögern”, med stormningen av kongressen som ett avgörande ögonblick. Däremot är han definitivt inte fascist – eller?
Nyligen förde USA:s regering hundratals påstådda gängmedlemmar till ett ökänt fängelse i El Salvador, utan bevis och i strid med domstolsbeslut. Historikern Timothy Snyder konstaterade i ett inlägg på sociala medier att om icke-medborgare saknar rätten till korrekta rättsprocesser så gäller samma sak för alla andra. ”Allt regeringen behöver göra är att hävda att du inte är medborgare – och utan en korrekt process kan du inte bevisa motsatsen.”
När kommer våldet i stor skala? Liksom Jason Stanley har Snyder valt att flytta till Kanada. Den stora obesvarade frågan är, som Aftonbladets Karin Pettersson formulerar det, huruvida Trump kommer att använda militären mot sin egen befolkning om de går ut på gatorna. ”Och kommer armén i sin tur att lyda order när de beordras ingripa mot sina landsmän?” (23/3).
Kanske kommer fler få uppleva att gränsen mellan det högerradikala och det fascistiska i praktiken inte handlar om ideologiska spärrar – utan om hur möjligheterna och motståndet ser ut.
Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler recensioner av aktuella böcker
