Opera
”Alcina”
Av: Georg Friedrich Händel. Dirigent: Peter Spissky. Regi och scenografi: Helena Röhr. Koreografi: Joakim Stephenson. Ljus: Hannele Philipson och Sofia Linde. Kostym: Anna Kjellsdotter. Mask: Cais-Marie Björnlod. Medverkande: Helena Schuback, Kristina Hammarström, Jessica Elevant, Thomas Volle, Linnea Andreassen, Will Frost m fl. Scen: Confidencen, Ulriksdal.
En sommarpremiär i Ulriksdals slottsträdgård är lika mycket ett societetsevenemang som musikteater – en fåfängans marknad med selfier, bubbel och vimmelfotografer från det som tidigare kallades den kolorerade veckopressen.
Inte för att något av detta skulle ha varit främmande för Georg Friedrich Händel – musikhistoriens mest utåtriktade och glammiga operakompositör.
Årets uppsättning ”Alcina”, som hade urpremiär i London 1735, tillhör hans främsta verk, med en handling hämtad från Ludovico Ariostos ”Orlando furioso”. I centrum står trollkvinnan Alcina, som lever på en magisk ö dit hon lockar en oändlig rad av män som hon avverkar i rasande takt för att sedan förvandla dem till stenar eller vilda djur. Runt henne utspelar sig tre triangeldramer som ytterligare kompliceras av att en av kvinnorna är utklädd till sin bror. På Confidencen gör en för säsongen splitter ny textmaskin sitt bästa för att göra den obegripliga handlingen något mindre obegriplig.
Jessica Elevant briljerar som komedienn i Morganas trånsjuka aria ”Tornami a vagheggiar”, dyngkåt och hur helig som helst
Helena Schubacks Alcina själv gör entré i pennkjol och sleevetatuering, en modern hjältinna mellan det sårbara och stolt maktfullkomliga. I Helena Röhrs känsliga och snillrika regi växer sedan föreställningen fram i hennes eget undermedvetna, en scenografi som använder den gamla 1700-talsteaterns kostymer och kulisser i samspel med en värld av influerare, sexkonsumenter och deltagare i dejtningssåpor. Det springs i dörrar och dras av masker. Jessica Elevant briljerar som trånsjuk komedienn i Morganas aria ”Tornami a vagheggiar”, dyngkåt och hur helig som helst.
Över huvud taget sjunger hela ensemblen i samklang med genrens manierismer. De sex sångarna – de två manliga från England och Tyskland – framhäver det komiska men håller sig kärleksfullt och virtuost på rätt sida om parodins och överspelets gräns. När Helena Schuback i blodröd klänning gör operans paradnummer, Alcinas magnifika aria ”Ah mio cor!”, står den fram som ett fundament för alla försmådda och demoniska sopraners arior senare i operahistorien, från Norma till Salome. Man lider med henne – och hamnar samtidigt i en loop av inre lycka.
Det är lekfullt, spirituellt och svidande vackert
Efter fjolårets framgång med Rameaus ”Dardanus” befäster Confidencen sin ställning som internationell samlingspunkt för kvalificerad barockopera. Den nya konstnärliga ledaren Peter Spissky leder orkestern i ett pregnant spel som framhäver de musikantiska inslagen och den levande pulsen i hitmakaren Händels makalösa musik. Det är lekfullt, spirituellt och svidande vackert.
Trollkraften i denna uppsättning består mindre i Alcinas besvärjelser än i hoppet om att i en förhärdad tid återfinna sig själv – och leva vidare i en värld där även de mest förstenade kan återfå sin mänsklighet.
Man går ut i sommarnatten, småleende.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.
