Teater
”Händelsehorisonten”
Av och regi: Eva Rexed. Medverkande: Karin Foladi, Mattias Lech. Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson: Ljuddesign: Robin Auoja. Ljusdesign: Olle Axén. Scen: Lumor produktion på Ö2 Kungsholmen, Stockholm. Längd: 1 tim.
Det är inte lätt att göra sig förstådd. Kanske är det därför Eva Rexed listar sina inspirationskällor till ”Händelsehorisonten” svart på vitt: konstnären Sophie Calles göra slut-verk ”Exquisite pain”, Marie Hållanders avhandling ”Det omöjliga vittnandet” och William Basinskis ambientklassiker ”Disintegration loops”. I ett idémässigt undanglidande svenskt teaterliv är det uppfriskande att få referenserna direkt i programbladet.
Dialogen i det timmes långa relationsdramat ”Händelsehorisonten” utspelar sig ett missförstånd i taget, närmare bestämt genom 99 sömlöst snabba scener där verkligheten stöts och blöts till upplösningens gräns.
Relationsdrama är egentligen en otillräcklig för att inte säga missvisande genrebestämning, men någonstans måste man börja med att beskriva ”Händelsehorisonten”. Och på scenen spelar Karin Foladi och Mattias Lech ändå ett par som grälar om en sandfärgad Toyota.
Vad är det som har hänt? Tja, hon har en rispa på armen, möjligen från en krossad bilruta, och eventuellt har han eller hon lämnat in bilen för reparation. När ljuset växlar, och det brusar i högtalarna, skiftar Foladi och Lech skickligt ton och position. Skuldbeläggande, förnekelse, ursäkter, mikroaggressioner och våldsamma utbrott om vartannat.
Om man ska utgå från den astrofysiska titeln befinner sig väl smågnabbandet precis intill relationernas svarta hål.
”Händelsehorisonten” är en sorts scenkonst som går i spinn över sig själv, oftast på ett medryckande sätt. Ibland blir det alltför invecklat och repetitivt men ändå spännande att förvirra sig längre in i Foladis och Lechs språkspel. (Senare blir deras roller mer otydliga, och samtalen verkar äga rum på en vårdinrättning för dementa, men mot slutet återgår diskussionen till bilrutan.)
Den holländska konstnärens MC Eschers omöjliga trappor, som verkar sakna början och slut, nämns också i programmet. Det går nästan att se framför sig, om man vrider på huvudet och betraktar scenen från 90 grader. Scenografin skulle annars kunna föreställa en ljus men inte direkt fräsch lägenhet: väggarna består av vitmålad wellpapp, med fransiga kanter och enstaka hål.
Är den upphackade dialogen, som avspärrningsbanden antyder, ett försök att bearbeta en stor katastrof? Det frestas man att tro mot slutet av i ”Händelsehorisonten”. Vi är ju programmerade och dömda till att vara nyfikna på hur berättelsen hänger ihop. Eva Rexeds fusklapp med referenser blir därför inte ett tecken på bristande tilltro, utan bidrar till att göra ”Händelsehorisonten” till en inbjudande lek med vår jakt på mening.
