Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Bilderbok

Loek Koopmans

”Den lilla granen”

övers. Robin Lindqwister Viker

Karneval förlag, från tre år

”Det var en gång en liten gran. En fin, frisk och grön liten gran. Men lycklig var den ändå inte.” Så börjar den nederländska konstnären och bilderboksskaparen Loek Koopmans sin berättelse ”Den lilla granen”. Han, som föddes 1943 och avled i fjol, har en prisad bibliografi bakom sig. Ändå är det först nu han introduceras på svenska, i översättning av Robin Lindqwister Viker. Bilderboken ”Den lilla granen” bygger på en dikt av den tyske poeten Friedrich Rückert. Det är en berättelse om förvandling, men också om längtan efter tillhörighet.

I ”Den lilla granen” slås den sagoskimrande tonen an direkt. Inte bara i textens inledande flörtande med de klassiska sagoraderna ”det var en gång…”, utan också i de stillsamma, naturlyriska målningarna som tillåts flyta ut över uppslagen. Dungen – där den lilla granen bor, växer och förblir – är kantad av högresta, ståtliga lövträd, lagda i blekt vintriga toner. Granen tycks å sin sida lysa, liksom inifrån. Den har täta, vackra grenar. Ändå är den olycklig. Ensam om att ha barr, om att rent bokstavligt sticka ut.

”Varför har inte jag fina och mjuka blad som alla andra träd?”, frågar den sig. ”Jag önskar att jag vore fin, jättefin! Jag önskar att jag hade guldblad, ja, blad av renaste guld. Det önskar jag mig mest av allt!”

Sagt och gjort. Koopmans låter granens önskan slå in. Snart flyter ett guldtonat ljus genom skogen. Att ha guldblad visar sig dock innebära nya problem. Och nya önskningar. Kanske blad av glas vore något? Eller gröna blåsiga blad, så man ser ut som alla andra?

Loek Koopmans låter sin gran prova sig fram.

Varje ny bladkostym leder, på ett snillrikt sätt, granen närmare sitt ursprungsjag. Det här är en rar bok om att lära känna sig själv, en som dessutom hyllar utforskandet i den ganska krokiga processen. Med en så statiskt placerad huvudkaraktär blir bildberättandet en aning stillastående. Den händelserika, spjuveraktiga texten väger dock upp. Likaså att Loek Koopmans sparsamt förärar uppslagen med ett och annat kringstrykande djur. En uggla på en gren blir en underbar upptäckt. En ekorre något att vila ögonen på.

Det är lite som att gå på en ovanligt lyckad skogspromenad.

Läs mer av DN:s barnboksbevakning

Share.
Exit mobile version