Förra veckan släppte Netflix en julspecial med en av årets största artister, Sabrina Carpenter. Där gör hon en duett med en annan av årets främsta stjärnor – Chappell Roan. De sjunger Wham!:s ”Last Christmas” tillsammans.
Låten fyller 40 i år, och vid det här laget är den så utsliten, sönderspelad, att ens hjärna knappt registrerar den som en låt utan som ett säsongsbetonat bakgrundsljud. Den är så frekvent förekommande i offentliga miljöer under december, att det har utvecklats ett spel: Whamageddon. Det går ut på att klara sig undan ”Last Christmas” så länge som möjligt. När man hör den blir man ”whammed” och åker ut. Den sista överlevande vinner.
Man kan se hur de medverkande blir gradvis allt mer packade, för det är riktiga drinkar i glasen
Men om man bortser från hur överanvänd låten är. Om man verkligen lyssnar. Då hör man vilket litet mästerverk den är. Hur den fångar känslan av en kniv i magen samtidigt som bjällerklangen pulserar i bakgrunden. Hur George Michaels text är så sårad, så barnsligt elak och defensiv när han sjunger om hur han en gång gav hela sitt hjärta: ”this year, to save me from tears, I’ll give it to someone special”.
George Michael var 21 år gammal. Han skrev låten hemma på sin fyrakanalsportastudio i sovrummet. Han producerade den själv, han spelade vartenda instrument. Videon spelades in i Alperna – den är som en liten kortfilm om ett kompisgäng med romantiska komplikationer – och man kan se hur de medverkande blir gradvis allt mer packade, för det är riktiga drinkar i glasen. Det är en juldröm, skidor och mat och snö och vänner, men även i den lite kitschiga videon syns den avgrundsdjupa ensamheten i en obesvarad kärlek, i George Michaels lite osäkra blickar.
I dokumentären ”Wham!” (Netflix) som kom förra året säger hans bandkamrat Andrew Ridgeley att julen alltid var en stor grej för George Michael. Han ville ha en listetta, det skulle bli den fjärde det året för Wham!. Men direkt efter videoinspelningen drog han till studion för att vara med i Band Aids ”Do they know it’s Christmas”, och när båda singlarna släpptes samtidigt var det den sistnämnda som vann. Wham! fick nöja sig med en andraplats, och det smärtade George Michael, även om han själv visste att han inte borde ta det så hårt. ”Det var irrationellt, det kom från en rädsla”, säger han i dokumentären.
Och det är som att allt som hände sedan, att George Michel till slut kom ut som gay 1998 efter att ha velat leva öppet länge, hans drogmissbruk, alla hälsoproblem, att han till slut dog på juldagen 2016 bara 53 år gammal – allt det tonar ”Last Christmas” i en extra kall nyans av blått. Det är så lätt att avfärda den som cheesy åttiotalskitsch, att känna sig ”whammed” av den redan vid lucia, men den är faktiskt fenomenal i all sin enkelhet, ett litet vemodigt julmirakel.
Låten har, naturligtvis, gjorts i otaliga coverversioner. Ashley Tisdale, Cascada, Carly Rae Jepson, Ariana Grande, Taylor Swift, Backstreet Boys, den finns i Crazy Frogversion och har sjungits i ”Glee”. Ingen har någonsin nått upp till originalets lite sköra och tunna produktion, den pojkaktiga osäkerheten som på något paradoxalt sätt ligger bakom det smöriga självförtroendet i George Michaels röst.
Men jag tycker verkligen om Sabrina Carpenters och Chappell Roans tolkning. De står i en uppbyggd scenografi som består av ett fullkomligt sönderfestat rum, dagen efter en julfest, champagneflaskor och muggar på ett smutsigt golv och ljusslingor slarvigt hängandes på väggarna. Deras röster slingrar sig runt varandra alldeles perfekt mitt i all skit.
Läs mer
Fler krönikor och andra texter av Hanna Fahl
DN väljer: Här är tidernas bästa jullåtar!
Fem odödliga låtar av George Michael
