En gång sprängdes en stor himlakropp i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och delarna kraschade ned mot jorden och orsakade, förmodligen, en global katastrof. När jag var liten hittades meteoriterna i min hembygd, begravda i kalkstenen man bröt ur berget under många år. De tidsbestämdes till 480 miljoner år gamla; de äldsta meteoriterna man någonsin funnit på jorden.
480 miljoner år är en obegriplig mängd tid. För 480 miljoner år sedan var jorden på väg ut ur kambrium och in i ordovicium, kontinenterna låg samlade runt ekvatorn, intet ont anande trilobiter krälade i sedimenten på havsbottnarna när stenarna kolliderade med planeten.
Upptäckten av meteoriterna på Kinnekulle var svindlande. Plötsligt var varje liten framgrävd åkersten i en barnhand en potentiell rymdartefakt; antagligen inte men kanske ändå ett fragment från ogreppbara avstånd och tidsrymder, skrovlig och kall mot smutsiga fingertoppar.
Jag tänker på det när jag läser den skotska författaren Martin MacInnes roman ”In ascension”. Den kom förra året, fick bland annat Arthur C Clarke-priset och långlistades till Bookerpriset. Romanen handlar om Leigh, en kvinna som vuxit upp i Rotterdam där hennes tyranniske far arbetat med att planera Nederländernas rekonstruktioner i takt med klimatförändringarnas oundvikliga översvämningar. Redan som barn dras hon till vattnet, dyker i floden och hittar en sorts klarhet där nere i kylan. Så småningom blir hon marinbiolog, fascinerad av livets början och inriktad på de allra äldsta havslevande organismerna. Hon hamnar som ung forskare på ett fartyg som undersöker en märklig djuphavsgrav i Atlanten, och sugs – bokstavligt och bildligt – in i de svårdefinierade upptäckter som görs.
Berättelsen vidgas och smalnar av; dyker djupt ned i tiden och havet och färdas obegripligt långt ut, förbi atmosfären och ut i rymden. Den handlar om det absolut minsta, om föräldrarelationer och det mest privata, om ögonblicket i jordens historia då en cell för första gången fick en kärna och därmed förutsättningen för avancerat liv. Och om det största, om de långa perspektiven och de oöverblickbara avstånden. Det är knappast en nyskapande observation att god litteratur ofta berättar om både det stora och det lilla, makro och mikro –men det är något med den grandiosa skala MacInnes gör det på.
I New York Review of Books skriver Daisy Hildyard om ”In ascension” och hur man kan tolka översiktseffekten, the overview effect, olika. Översiktseffekten går ut på att astronauter som ser jorden utifrån som en blå liten boll ofta rapporterar att de fått en insikt i hur fragil, känslig och unik planeten är. Men, skriver Hildyard, å andra sidan kan samma utifrånblick ge upphov till en sorts hybris. En känsla av att människan redan lämnat jorden och inte behöver den längre.
Men den mest omvälvande insikten är kanske den som kommer i dubbelexponeringen av det lilla och stora samtidigt. Nära och långt borta. Det är det MacInnes lyckas med – att framkalla känslan av att varje liten sten i varje liten hand kan vara ett 480 miljoner år gammalt mirakel från yttre rymden.
Med tanke på romanens tematik, havsdjup och rymd, är det passande att det där stenbrottet på den västgötska landsbygden där meteoriterna hittades numera är nedlagt och fyllt av iskallt, spegelblankt vatten, turkost i vissa ljus. Längst där nere finns de äldsta lagren av kalksten, och inte för att jag är mycket av en dykare men i teorin antar jag att det vore möjligt att simma ned i djupet och stirra rakt på en av de fossiliserade trilobiterna.
Läs fler krönikor och andra texter av Hanna Fahl. Till exempel: Vi förlorade striden mot skönhetsingreppen för länge sedan
