När MSB:s broschyr ”Om kriget eller krisen kommer” damp ned på hallmattan i veckan drabbades jag av en omedelbar impuls att läsa om en novell jag tycker mycket om: Naomi Kritzers dystopiska ”So much cooking”, publicerad första gången 2015. Den är skriven i form av en matblogg – den där sortens pratiga, ofta lite förnumstiga matblogg där recepten begravts mellan långa passager om matbloggarens liv och filosofi – och utspelar sig under en influensaepidemi som får katastrofala konsekvenser. Berättaren är instängd i sin lägenhet tillsammans med sin familj och en växande skara barn (grannars, släktingars) som behöver en tillflyktsort och någonting att äta. I början lagar hon ugnsbakad kyckling och chocolate chip cookies, så småningom soppa av vildkaninerna i trädgården.
Det var sidan om mat i MSB-broschyren som gjorde det. Den rekommenderade preppingfödan. Jag läser listorna som recept, som beståndsdelar i den måltid vi ska tillaga och servera barnen när katastrofen inträffat. Grynen, flingorna och pastan, matoljan, tortillabröden och jordnötssmöret, nötterna och fröna, fruktkrämen. De oväntat specifika förslagen: tapenade och pesto?
Det är något med recept. Något med den exakta organiserade ingredienslistan, de precisa måtten. Den extremt formaterade och spartanska litteraturen – om man kan tala om recept som litteratur – som samtidigt bär inom sig ett löfte om det allra mest svårgreppbara och flyktiga, smaker, känslor, måltider, människor.
Min ängslan för döden upphörde i samma ögonblick som jag omedvetet kände igen smaken av Kisaräkan
Magasinet Slate publicerade i veckan en lista över de 25 viktigaste recepten i den amerikanska mathistorien, nominerade av kockar, matskribenter och -historiker. Här finns Julia Childs boeuf bourguignon. Marcella Hazans tomatsås med bara tre ingredienser – tomat, smör och lök. Ina Gartens potatissallad. Recept är, skriver artikelförfattarna, ”ett av våra rikaste arv, recept är tidskapslar från det förflutna och nutiden som råkar innehålla något du tryggt kan tugga på”.
Vad skulle en motsvarande svensk lista innehålla? Något ur Anna-Britt Agnsäters ”Vår kokbok” som kom ut första gången 1951, detta eviga referensverk i svenska kök. Cajsa Warg, Tore Wretmans toast Skagen, den svenska tacon?
Vi har alla våra egna receptlistor och historieskrivningar, våra privata och intima relationer till måtten, ingredienserna, instruktionerna. Min barndom doftar av maträtten ”Kisaräkor”, som gick under det namnet för att den handskrivna receptlappen kom från en släkting i Kisa, och den listade tärnat vitt rostbröd, bechamelsås, räkor och hackat ägg varvat i en hög form och uppvärmt i ugn. Min ängslan för döden upphörde i samma ögonblick som jag omedvetet kände igen smaken av Kisaräkan, eftersom den som då var jag befann sig utanför tiden och alltså inte kunde bekymra sig om vad framtiden kunde bära i sitt sköte, som Marcel Proust skulle ha uttryckt det.
Naomi Kritzers novell slutar i ett relativt ljus. Pandemin är långt ifrån över, men familjen hankar sig fram och matbloggaren lyckas tillaga en riktigt dekadent dessert av kokosgrädde och lite överbliven choklad, konserverad mandarin på toppen, serverad i de finaste fragila kaffekopparna med rosetter knutna runt.
Och jag undrar om de där små glasburkarna med soltorkade tomater och pesto till orimligt kilopris som MSB tycker att vi ska förvara i våra nödlager kanske fyller en psykologisk funktion. En idé om att hålla uppe medelklassens moral i kristid, ett försök att få oss att stå ut med tanken på nödföda. En subtil doft av pinjenöt och basilika som sprider sig i källarförrådet vi hukar i; en doft av normalitet.
Läs fler krönikor och andra texter av Hanna Fahl. Till exempel: Bananfobiker Paulina Brandberg är superskurken vi förtjänar
