För nästan tio år sedan födde en sengångare som hette Lillan ett par tvillingpojkar på Skansenakvariet. Sengångartvillingarna döptes till Hadar och Hildor, men de fick en tuff start på livet eftersom Lillan inte ville veta av dem. Hon övergav dem och det var osäkert om de skulle överleva.
Djurvårdaren Bosse Jonsson beslöt sig då för att gå in som ställföreträdande morsa och nappa upp bebisarna. Han började med att kontakta andra djurparker som också hade sengångare för att be om råd och letade efter litteratur inom ämnet, men det var ingen som hade någon erfarenhet av att nappa upp sengångarbebisar. Det hade aldrig gjorts tidigare, så Bosse fick klara sig själv. Och det gjorde han. Han skaffade fram getmjölk, gjorde i ordning en säng åt sig själv på kontoret på djurparken, ställde ett alarm var tredje timme och började mata dem.
Hadar och Hildor överlevde tack vare Bosse. Och de bor båda två fortfarande på Skansenakvariet. Jag fick träffa både dem och Bosse en svinkall onsdag i april i våras, och jag återkommer ständigt till det där mötet för det gjorde mig så lycklig och jag måste påminna mig om att det fortfarande händer goda saker i den här världen.
Bosse räddade sengångartvillingarna och tio år senare tar han fortfarande hand om dem, fast numera äter pojkarna grönsaker. Deras måltider görs i ordning inne i Skansenakvariets kök.
På väggarna i köket har man satt upp laminerade bilder på vad de olika djuren ska äta. De påminner om sådana där menyer på turistrestauranger, där man tagit kort på olika tallrikar så det inte ska uppstå någon förvirring kring vad man beställer. Hadar och Hildors tallriksbilder ser ut som en dietists våta dröm, det är stora fat med glänsande bitar av aubergine, morotsstavar, äppelklyftor och sallad.
Bosse och jag står bredvid varandra i köket och skär upp grönsaker. De små silkesaporna som delar bur med sengångarna ska också få middag och jag tittar noga på bilden så jag inte ska göra fel. Finns det någon tanke bakom uppläggningen eller kan man blanda ihop allting? Nej, det ska ligga så det är vackert på tallriken, säger Bosse, och det är inte förhandlingsbart.
När jag är klar med min silkesapatallrik så tittar jag på Bosses sengångarfat. Sen tittar jag på bilden på väggen. Jag ser att Bosse har lagt till ganska många grönsaker som inte är med på bilden och frågar varför.
Jamen snälla nån, det är ju mina söner, utbrister han. Sen fattar han sina överdådiga fat som en servitör på en Michelinkrog och lämnar köket.
Jag blir ståendes vid diskbänken i köket och tittar på bilderna av djurmat. Inte i min vildaste fantasi hade jag trott att en djurpark lägger upp morotsstavar och aubergine i prydliga, färgkoordinerade mönster. Än mindre kunde jag tro att den något jäktade mannen i sextioårsåldern som heter Bosse fortfarande ser de båda sengångarbröderna som sina barn, och att han inte skäms för att särbehandla dem av just den anledningen.
Vi lever i en tid som är svår att beskriva. Jag pendlar mellan total uppgivenhet över vad som händer i världen och dåligt samvete över att jag inte gör mer, att jag inte orkar ta in allt och att jag inte klarar av att sätta ord på det jag faktiskt tar in. Att jag som skrivande människa faktiskt känner att jag inte har orden. Jag ser liksom ingen ljusning någonstans. Jag vet inte ens var jag ska börja leta efter ljuset?
Men då tänker jag på Bosse och hans sengångarsöner.
Läs fler krönikor av Hanna Hellquist:
”Jag började buda på huset som skulle kunna ge mitt liv innehåll”
”Aldrig tidigare har det varit så tyst i mitt huvud”
”Fem minuter in i samtalet beslutar jag mig för att lägga mitt liv i kuratorns händer”
