I samma stund Ines och jag kliver av 3:ans spårvagn vid Valand blir vi överrösta med tvångsmässiga taxskämt, och det är väl exakt vad man kan förvänta sig av tre göteborgska original på en parkbänk, på en av den här vårens vackraste dagar. ”HAR DU KÖPT HENNE PÅ TAXFREEEEEN?” ropar de, och ”taxametern tickar” och jag sätter på ”Diamonds and rust” i hörlurarna jättehögt för jag har varit i Grums nästan hela våren och är inte van att träffa människor. Ines hjärta och ståhejet kring en jävla insamling sänkte mig och jag har blivit folkskygg, på riktigt. Så jag svarar inte folk som skriker efter mig på stan. Inte ens A-lagare.
Vi går längs Avenyn i eftermiddagssolen och jag möter ingens blick. Det är en principsak numera. Ines bajsar precis utanför en uteservering och jag plockar upp utan att titta på gästerna på restaurangen. Jag har blivit expert på att vara i min egen värld. Vid övergångsstället vid Park Lane går jag mot rött efter att först ha kontrollerat att det inte kommer några bilar och musiken är så hög, jag hör inte att spårvagnen som kommer på innerkurvan till höger om oss tutar, jag hör inte människorna som står kvar på trottoaren skriker på mig, men jag råkar titta upp precis när spårvagnens blåa nos är ganska exakt en centimeter från Ines och mig och jag hinner ta tag i kopplet och stanna till.
När jag vänder mig om ser jag hur människorna vid övergångsstället har vänt sig bort. De vågade inte titta.
En vänlig kvinna hjälper oss över den sista biten när det väl blivit grönt. Jag tackar henne, jag är skakad, det var nära det här säger jag och hon säger ja, det var nära men det gick ju bra, och sen önskar hon mig lycka till innan hon går vidare till sitt och jag går vidare till mitt.
När pappa dog fick jag tvinga mig att sluta räkna sekunder
Mitt är för dagen en livepodd på Göteborgs stadsteater och jag tänker att det blir en bra inledning på showen det här. Först de tvångsmässiga ordvitsarna vid Valand och sen att vi var en centimeter från att bli massakrerade av en spårvagn på väg till Mölndal, hur många fördomar kan en stad infria på mindre än fem minuter? Publiken applåderar artigt och jag förstår att historien kanske är tre plus, på sin höjd, för vi dog ju inte och då kan det tyvärr inte bli högre betyg.
Men jag blev så skakad. Jag kan fortfarande inte sluta tänka på det. Hade jag bara varit en sekund snabbare hade jag dött. Hade Ines inte stannat och skitit mitt på Avenyn hade vi inte funnits. Så nära var det.
När pappa dog fick jag tvinga mig att sluta räkna sekunder. Man blir galen när någon tar livet av sig, för man går tillbaka och analyserar vartenda samtal, varenda minut, för att hitta exakt när man hade kunnat ingripa för att förhindra katastrofen. Folk som kan självmord och sorg säger att man absolut inte ska försöka lägga pusslet, men jag tyckte länge att det väl var det minsta jag kunde göra.
Sekunderna tycks vara längre när tragedin faktiskt inträffar. De är så långa att man skulle hinna rädda hela världen, och det är väl därför man blir avrådd av sorgeterapeuter att ens försöka.
När man kommer undan med blotta förskräckelsen är tiden normal och det är nästan mer skrämmande. Min vän bytte plats med killen hon var kär i, innan bilen de färdades med körde av vägen och voltade. Han dog och hon överlevde. Det pusslet lade sig själv, och det finns ingenting hon kan göra åt det. Men hon är tacksam varenda dag hon får komma hem.
Läs fler krönikor av Hanna Hellquist:
”Efter mobbningen i högstadiet ville min vän bli osynlig”
”Skitsnack är skitsnack – oavsett hur många öl man druckit”
”Jag har alltid varit en missbrukare”
