En kväll för drygt ett år sen gick jag ut för att slänga soporna. Klockan var en bit över midnatt och jag hade med mig Ines och Boris i koppel, det snöade och var kallt som fan. Vid återvinningsstationen på Norrtullsgatan stod en man och svajade. Han var tunt klädd och uppenbarligen väldigt berusad. Han hade varit på julbord, sa han, och nu skulle han hem. Jag erbjöd mig att ringa en taxi åt honom men han ville gå sa han, han ville gå hela vägen från Odenplan hem till söder och det var inte mer med det. Och så började han knata.
Det var kanske tio minusgrader och han halkade omkring i sin fylla och sina glatta pappaskor. Du kommer frysa ihjäl sa jag, eller så kommer du bli rånad. Snälla låt mig ringa dig en taxi. Men han vägrade.
Jag var som vanligt mitt uppe i nån IVF-cykel. Jag pendlade mellan lättnad över negativa gravtest och en känsla av total meningslöshet, och jag ifrågasatte allting omkring mig. Livet kändes ovanligt skört. I varje vaken stund vägde jag fördelar mot nackdelar. Som om det skulle gå att räkna på det.
Han kissade på en elbilsladdare och sen trillade han in i laddstolpen och slog upp ögonbrynet
Jag övervägde att lämna honom där och gå hem igen, men då ställde sig dyngraka pappan och kissade på en elbilsladdare och sen trillade han in i laddstolpen och slog upp ögonbrynet. Blodet rann över hans ansikte och jag ringde 112.
Tjejen på 112 kopplade in polisen i samtalet när hon hörde hur jag kämpade med denna man som vägrade inse att han behövde hjälp. Han var förvånansvärt snabb och stadig på benen när han kände sig pressad, och jag tappade humöret när jag blev tvungen att springa ikapp honom. Jag tog tag i hans orange skaljacka och skrek åt honom, stå still, jag försöker hjälpa dig, du kan inte gå hem i det här tillståndet DET FATTAR DU VÄL. Men man fattar ingenting när man är sådär full. Jag har själv varit där. Jag har vinglat hem genom stan i min lilla värld, med ett jobb att gå till tidigt nästa dag, om någon främling jag träffade längs vägen hade hotat att ringa polisen hade jag antagligen också protesterat.
Tjejen på 112 var mjuk och vänlig. Hon hörde hur frustrerad jag var och att jag inte kunde hålla fast honom. Du har gjort allt du kan, sa hon, men ingenting jag hade gjort hade gjort någon skillnad. Om något var han i ännu sämre skick nu än när jag först hittade honom. Blodet rann från jacket i pannan och bulan svullnade snabbt. En liten pöl av blod hade samlats där glasögonen vilade mot huden. Jag var arg på honom. Polisen som var med i samtalet lät uttråkad och förklarade att de inte hade för avsikt att rycka ut och ta in en man som inte var någon fara för andra människor och jag förstod henne, de hade väl viktigare saker att göra.
Vi får hoppas att han träffar någon annan vänlig människa som kan hjälpa honom, sa larmoperatören till mig
Utanför Burger King på Odengatan bestämde jag mig för att ge upp om honom. Han sprang rakt ut i gatan utan att se sig för och vidare mot en klunga killar i stora täckjackor som stod och rökte utanför Coop. Det sista jag såg av honom var när han snavade sig upp för trapporna till Observatorielunden.
Vi får hoppas att han träffar någon annan vänlig människa som kan hjälpa honom, sa larmoperatören till mig innan vi la på, och jag sa att vi får verkligen hoppas att han träffar nån vänlig, ja, och inte någon ovänlig. Det kändes osvenskt att slumpen skulle avgöra hans öde i kväll.
Jag tittade på hundarna. Ines frös, Boris hade snöflingor mellan ögonbrynen. Hans koppel var slakt, jag hade inte hållit koll på honom men han var lugn och gick fortfarande tätt bredvid mig. Vi passerade Tranan och människor som väntade på taxi. Andedräkterna bolmade i kvällen. Hur fan ska man leva, undrade jag, det finns så många fallgropar. Överallt. Hur ska man överleva. Så mindes jag att det ska man ju inte.
Läs fler krönikor av Hanna Hellquist:
”Jag knör in mig hos kärnfamiljer och styr upp deras värdelösa pynt”
”Gud vad jag behöver en tro just nu”
”Den dagen hon är borta kommer en del av mig att dö”
