Vid förra sekelskiftet tillhörde konstnären Hanna Hirsch Pauli (1864 -1940) och hennes make Georg Pauli en intellektuell elit i Sverige. Hennes konst köptes av museer och efterfrågades av såväl utställningsarrangörer som porträttbeställare – hon har alltså aldrig blivit förbisedd eller bortglömd på grund av sitt kön, som många andra av dåtidens kvinnor. Dock har samma verk lyfts fram gång på gång och hennes livshistoria till stor del varit outforskad. Tills nu.
Nationalmuseums nya utställning ”Hanna Hirsch Pauli. Konsten att vara fri” ger för första gången en heltäckande bild av hennes sex decennier långa konstnärskap, liksom mängder av ny fakta om hennes liv och verk. Denna omfattande monografiska presentation bygger på färsk forskning i samband med curatorn Carina Rechs arkivfynd, drygt 500 brev plus fotoalbum, studier, skissböcker och teckningar som gått i arv i familjen.
I kontakt med släkten har Rech även lyckats spåra okända verk hos 30 privata långivare: mindre dukar, porträtt och sena arbeten. I salarna blandas välkända målningar med aldrig tidigare visade arbeten – 123 nummer, plus ett tjugotal jämförelseverk av maken och generationskamrater som Richard Bergh, Eva Bonnier och Fanny Brate. Lägg till det en belysande tecknad serie av Joanna Rubin Dranger, en personlig tolkning av de nya rönen om Hanna Hirsch Pauli (kan laddas ner via en qr-kod).
Utställningens första blickfång är konstnärens folkkära ”Frukostdags”, en av Nationalmuseums mest efterfrågade målningar. Ett mästerverk från 1887 med motiv från familjen Hirschs sommarnöje vid Stocksund; en ljuvlig morgon där solstrålarna silas ner genom lindarnas lövverk på ett dukat frukostbord. Silverkannor, glas och porslin glittrar av ljusreflexer och på den bländvita linneduken dansar färgfläckar som återkallar ljus- och skuggspelet. Ett hembiträde bär på en bricka med mer förtäring men herrskapet har ännu inte dykt upp. En ros i ett snapsglas indikerar en kär gäst, möjligen fästmannen Georg.
Till scenens särskilda lockelse hör den inbjudande öppenheten, att vi som betraktare kan besätta de tomma sittplatserna. Den klarblå sockerskålen på bordet finns kvar i familjen och visas i en monter intill, liksom ett smyckeskrin i smaragdgrönt glas – färgklickar i kompositionen, liksom den röda blomman. Målarglädjen är påtaglig, detta är den ännu ogifta Hanna Hirschs djärvaste impressionistiska friluftsmålning.
Det fick hon dock äta upp med tiden. En av flera konservativa kritiker gjorde ett antisemitiskt utspel om att de koloristiska effekterna gjorde frukosten oaptitlig, underförstått ett tecken på att ”ett viss folk” hade smutsiga dukar.
I katalogen diskuteras den rasism Hanna Hirsch Pauli utsattes för, men även exotistiska föreställningar om ”la belle juive”, vilket gjorde henne till en efterfrågad modell av kollegorna. Antisemitismen har aldrig tidigare belysts så här utförligt i hennes fall och Carina Rech gör ett rimligt antagande om att det kan förklara varför hon undvek mer vågade stilistiska experiment framöver.
Här är de målande breven till den förtrogna systern Betty, till maken och vännerna en utomordentlig förstahandskälla. Där kommer vi nära hennes skarpa reflektioner om konst, politik och kvinnans roll i samhället, liksom tankar om kärlek, familj, vänskap och judisk identitet.
Hanna Hirsch Pauli var uppenbart en intensiv, viljestark och självständig personlighet med ett stort frihetsbehov. ”Låt mig aldrig känna något band – ty endast med frihet kan jag trivas med någon”, fick fästmannen veta.
Hennes numera ikoniska porträtt av den finlandssvenska skulptören Venny Soldan-Brofeldt, som hon delade ateljé med i Paris vinter 1886-87 och brevväxlade med livet igenom, hänger också i inledningen av utställningen. Även detta en radikal målning från 1887 men här främst beroende på den osminkade naturalistiska skildringen av en konstnär och kvinna i arbete. I synnerhet posen är okonventionell – Venny sitter avslappnat på golvet med en lerklump i handen. Målningen antogs till salongen i Paris men modellen hånades som ”slamsig” när porträttet ställdes ut i Finland.
Utställningen följer Hanna Hirsch Paulis personliga och konstnärliga utveckling från uppväxten i en högborgerlig och liberal judisk familj, där fadern var musikförläggare. Den talangfulla Hanna fick undervisning på August Malmströms målarskola från 12 års ålder (!) och kom in på Konstakademien i Stockholm blott 17 år ung.
I raden av mindre rum, kabinetten, hänger det känsliga porträttet av vad som tidigare trotts vara en bayersk flicka men som nu identifierats som ett elevarbete där modellen styrts ut i kläder från Konstakademiens kostymförråd. Här hänger också en stämningsfull skymningsvy. Flera privatägda landskapsmotiv i aftonrodnad visar att konstnären, som var en utpräglad stadsmänniska, hade talang även för naturskildringar.
I montrar ligger det nyupptäckta arkivmaterialet och på en pekskärm längre fram i utställningen går det att följa hennes öden och äventyr som ”flanös” i Paris och i en film lyssna på Nina Zanjani när hon läser ur valda delar av den stora brevskatten.
Hanna Hirsch stormtrivdes under sin fria studietid Paris 1885-87: ”jag känner mig så hemmastadd här på gatorna /…/ Det är rysligt skönt den här känslan att lita på sig själv”, skriver hon i de öppenhjärtliga breven till sin syster. Hon noterar även att nakenmodellerna lät mensblodet rinna längs benen!
Ett rum ägnas åt konstnärsparet Hanna Hirsch och Georg Pauli. Han var en nio år äldre, adlig, välbärgad och progressiv konstnärskollega, som hon träffade i Paris. Fästmansporträttet är en pärla, där ”ungherren” är elegant klädd med stråhatt och spatserkäpp, mustasch och flirtig blick.
Georg Pauli var protestant men efter hennes föräldrars välsignelse gifte de sig i oktober 1887. Breven berättar om ett för sin tid ovanligt jämlikt förhållande med ett kollegialt utbyte. Han var också konstskribent och anammade kubismen på äldre dar – men att hon var den bättre konstnären befästs än starkare i denna utställning, även om hon som etablerad porträttmålare inte längre är nyskapande.
Makarna Pauli fick tre barn och de ömsinta barnporträtten dominerar Hirsch Paulis produktion på 1890-talet. Hon följde noga sina barns utveckling och hade under tonåren fått privatundervisning av Ellen Key, sannolikt påverkad av dennas idéer om att barn skulle sättas i centrum.
Som porträttör är Hanna Hirsch Pauli genomgående som bäst i skildringarna av nära och kära, som i det innerliga dubbelporträttet där Betty läser ur tidningen för den blinde, gamle fadern Abraham Hirsch. Den ogifta systerns insatser som extramamma, därtill tjänstefolk, var en förutsättning för att Hanna trots tre barn relativt ostört kunde fortsätta måla.
Det sena 1800-talets nationalromantik avspeglas i två kända verk av Hanna Hirsch Pauli, ”Prinsessan” och det heroiserande porträttet av Verner von Heidenstam som sitt alter ego Hans Alienus. Den guldlockiga sagoprinsessan är än mer apart i hennes produktion, sorgset sittande framför Visbys historiska ringmur.
Kring sekelskiftet återgick hon till realism, med ett stänk idealisering i beställningsporträtten. Hon befann sig då i centrum av det svenska kulturlivet, hade ett betydande nätverk och ägnade ett decennium åt två versioner av det välkända, monumentala motivet ”Vänner”– ett grupporträtt med gräddan av Stockholms kulturelit.
Scenen utspelar sig i makarna Paulis hem i Laurinska huset, kallat Mälarpalatset, där ”Juntan” samlats kring Ellen Key som högläser ur ett manuskript. Hirsch Pauli framställer kvinnorna som centrala, männen blir bifigurer i mörkret.
Den medvetna belysningen gör nu att jag för första gången upptäcker att konstnären själv sitter på golvet i förgrunden med ett skissblock och att Ernst Josephsons ”Näcken” hänger i bakgrunden (senare donerad till Nationalmuseum).
Hanna Hirsch Pauli målade också många självporträtt som nu fyller en hel vägg, varav de flesta tidigare okända och från senare delen av hennes liv. Här märks det att hon efterhand blev friare i sin penselföring och mer färgstark. I självporträtten är hon också brutalt ärlig, som i den fantastiska scenen från 1938 där hon iförd fläckiga byxor somnat i soffan och boken fallit ner på golvet i den stökiga ateljén.
Då är maken död och tiden hotfull med accelererande antisemitism och nazism. Vid Hitlers maktövertagande skrev hon i ett brev till Selma Lagerlöf: ”Det är som om man hålla på att glida baklänges ner för en uppförsbacke – ner i mörka medeltiden.”
Carina Rech ska ha en stor eloge för sin forskningsinsats, som inkluderar en restaureringskampanj och på olika sätt tillgängliggör så mycket nytt, fängslande material om Hanna Hirsch Pauli. Min enda invändning är att kollegornas verk borde ha visats mer avgränsat, poängen är förstås jämförelser men det blir stundtals lite rörigt när de blandas in i hängningen.
Och nog är det samma verk som än en gång befäster Hanna Hirsch Paulis ställning som en av förra sekelskiftets bästa svenska konstnärer, även om en betydligt större bredd och variation nu syns i produktionen. Hon fortsatte att följa sin inre kompass livet igenom och kliver här fram som en mångbegåvad mensch av kött och blod.
Läs mer: Konstsommar med massor av publikmagneter
Läs mer om konst på dn.se
