OS i februari blir Hanna Öbergs tionde stora mästerskap.
Det kan bli hennes sista olympiska medaljjakt, säger skidskyttestjärnan som på tisdagen startar de individuella loppen i världscuppremiären i Östersund. Men troligtvis inte hennes sista mästerskap.
– Satsningen det här året har varit solklar, säger hon till DN.
– Men sen kommer jag nog vara i ett skede där jag får ta det lite mer år för år.
Nyss fyllda 30 har hon levt och andats skidskytte ett helt liv. Sambon, systern och några av de bästa vännerna finns i landslaget.
– Det gör ju att jag kan undra ”vem är jag utan sporten?”
– Det finns ju såklart ett litet korn av nyfikenhet i det, men där jag är just nu känner jag mig inte klar.
Mycket har hänt sedan VM-debuten 2017. Konkurrenter har kommit och gått. Svenskan från Svensbyn finns kvar.
I vissa sammanhang känns det att hon har varit med ett tag, säger Hanna Öberg och skrattar till. I andra är hon fortfarande ung.
– I jobbet man lägger ner dagligen, i år framför allt i skyttet där jag hittar nya saker att jobba med hela tiden, där är jag ju en nybörjare. Jag känner fortfarande en motivation att utvecklas.
Hon har tagit både OS-guld och VM-guld, och varit med på en resa från där svenskt skidskytte ”egentligen inte var någonting” till att landslaget plockar medaljer på varje mästerskap.
Årets försäsong har störts av sjukdomar och missade höjdläger. Ändå var hon Sveriges bästa åkare i lördagens stafettpremiär, var säker på skjutvallen, vann sin sträcka och förde Sverige till plats fyra. Lika bra gick det i mixedstafetten (sjua).
– Det känns ju verkligen bra att jag får med mig positiva saker, säger hon.
Stora delar av fjolårssäsongen hade veteranen det tuffare, inte minst i skyttet under VM i Lenzerheide.
Den sista VM-helgen blev det visserligen stafettbrons. Men när svenskan dagen därpå skulle rida vidare på vågen i den avslutande masstarten slutade hon sist med ett trasigt gevär.
Lillasyster Elvira Öberg vann.
Scenerna vid målgång är redan historiska.
– Det fick jag ju bearbeta lite, säger Hanna Öberg.
Hur?
– Jag var jätteglad för Elviras skull. Jag unnar henne verkligen den framgången. Men för mig var det också en jättestor besvikelse. Så det var liksom bara att bryta ihop och sedan bestämma sig för att komma igen.
I målfållan i Schweiz blandades tårar av ilska, över sitt eget lopp, med tårar av glädje för systern.
Bara en dryg vecka senare hade hon dock hittat gnistan igen, sprudlade under jippotävlingen Skidskyttekampen i Stockholm och avslutade världscupsäsongen med två pallplatser.
På frågan hur det var att gå vidare från VM-masstarten när det just var Elvira Öberg, och inte vilken konkurrent som helst, som vann guldet svarar den 17-faldiga mästerskapsmedaljören:
– Det väcker ju mycket känslor hos mig. Men jag tycker också att jag själv har kommit en bit på vägen när jag känner att jag verkligen kan unna henne det här utan att mina egna känslor ska påverka hennes upplevelse. Det har ju liksom inte varit självklart tidigare, att jag ska kunna ge det.
När kom den vändningen?
– Precis i brytpunkten (när Elvira Öberg kom in i landslaget och började visade resultat). Då hade vi väldigt viktiga samtal och bra stöttning av ledarna också i det.
– Jag insåg ju i det läget att det ligger väldigt mycket på mig om det här ska bli på ett bra sätt, samtidigt som jag också bad henne att underlätta för mig, att vi visar varandra respekt.
– Kan man glädjas med varandra så ger det ju energi. I stället för att man ska vara missunnsam.
Läs mer:
Alla blickar på Frankrike efter misstänkta sabotaget: ”Kan prestera utan att vara vänner”
Avstängd skandalstjärna, saknade bröder och efterlängtad comeback – allt inför världscuppremiären i skidskytte




