Regissören Hannes Holm har länge varit branschens egen tomte, som på juldagen delat ut filmklappar till folket: ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”, ”En man som heter Ove” och tre filmer om världens bästa ”Sune”.
Nu håller han hov i en sirlig sal på Grand Hôtel i Stockholm, för att lägga ut texten om årets mjuka paket, komedin ”Regnmannen” – men vi börjar i stället prata om … snoppar.
Holm har nämligen nyligen sett den amerikanska indieregissören Eva Victors hyllade metoodrama ”Sorry baby”.
– Det är ju en film om jobbiga saker, så klart. Men fan! – jag tyckte att det var häftigt att man fortfarande kan uppleva intimitet och nakenhet, utan att könen eller brösten visas. Det är fascinerande att vi genom världshistorien varit så besatta av våra kön, säger Hannes Holm.
En tes som snabbt skulle bevisas vara sann, eftersom vi lägger försvarlig intervjutid på att prata om just sex och kön. På film, alltså. Som Tomas von Brömssens ovilja att visa klockspelet i Hannes Holms och Måns Herngrens debutlångfilm ”En på miljonen” (eftersom det skulle krossa illusionen) eller Bill Skarsgårds omtalade löspenis i ”Himlen är oskyldigt blå” (2010) – en dildo som fick en egen karriär när den dök upp i diverse klipp på nätet.
En annan inte oviktig del av den mänskliga anatomin är munhålan, där dialekter skapas. Något som jag ägnat åtskilliga spaltmeter åt genom åren. Alltså bristen på dialekter i svensk film.
– Man kan säga så här: Ditt tjat börjar ta skruv, påpekar Hannes Holm.
”Regnmannen” handlar om en man som heter Ingmar, en vresig pensionerad teaterregissör som under en torr sommar hittar en magisk kran i trädgården, som kan styra vädret, vilket gör Ingmar till en lokal kändis i Kalmar med omnejd. Stockholmaren och ”Hammarbyhunden” Jonas Karlsson spelar Ingmars anala granne, beväpnad med en stilig småländska. Liksom de flesta andra i ensemblen.
Pratas det om dialekter även i din del av branschen?
– Jo, absolut. Jag diskuterade det jättemycket med rollsättaren Catrin Wideryd som visade sig ha väldigt olika erfarenheter. En del regissörer tycker att det är viktigt att alla talar norrländska i Norrland medan andra skiter i det. Men vi tyckte att det förstärkte sagan, och då slogs vi för det. Det är verkligen ingen självklarhet att man får lägga tid och pengar på dialekter, men det blir fånigt när man lägger ner så otroligt mycket resurser på att saker ska verka äkta, och sedan låter det helt fel i munnen på skådespelarna, säger Hannes Holm.
– Men sedan kan man i och för sig fundera på vad som är ”naturligt”. Så fort man riktar en kamera mot en person så blir det ju jävligt onaturligt. Jag kan ibland undra över den här vurmen för naturalismen … Fan, gör en dokumentär i stället!
Hannes Holm, mannen med de filmiska guldbyxorna, har skrivit och regisserat breda komedier som dragit in hundratals miljoner (drygt 6 miljoner sålda biobiljetter) till den svenska filmbranschen. Men den här gången var det tänkt att bli annorlunda.
Holm läste Jonas Karlssons bok ”Regnmannen” och blev betagen ”av magin”.
– Det skulle bli min första smala film. En liten film om regn … Men Jonas hade även gett boken till Robert Gustafsson – Jonas älskar att ge bort sina böcker – som också gärna ville vara med. Och då växte projektet på ett jävla sätt, säger han.
Hannes Holm menar att de kunde ha gjort filmen vitsigare än vad den är men ville behålla den lite tillbakalutade stämningen som finns i Jonas Karlssons förlaga. Alltså inte lika hög skämtfrekvens som vanligt.
Och det verkar skava en aning, så här i efterhand.
– Fan! Folk vill ha kul … och så har vi gjort en seriös film.
Det är lite roligt att du säger ”Folk vill ha kul”, med en så bister min …
– Jo, men långfilmshantverket är lite som Kiviks marknad. ”Kom in och titta på skäggiga damen!” Man måste locka hela tiden, få folk till biograferna. För det finns ju ingen film, om det inte finns en publik.
Men du, vi måste tala om din vurm för grymtande gamla gubbar.
– Ja, fy fan …
Som i tv-serien ”Delhis vackraste händer”, ”En man som heter Ove” och nu Ingmar i ”Regnmannen”. Vad är det som gör att du …
– … jag dras till gnälliga gamla gubbar. Jo, men jag är 62 år, Fredrik. I’m fucking going for 63, fortsätter han, som om den höga siffran kommer som en chock.
Det enkla svaret är just åldern, menar Holm.
– Jag skrev faktiskt nyligen ett nytt manus där huvudpersonerna är runt 40, men när jag visade det för en kompis sa hon att jag ”nog måste jobba lite mer på hur de pratar”. Jag har ju tre döttrar, där den äldsta är 36 år så jag trodde ändå att jag hade någorlunda koll.
Han svär som en borstbindare, men jag har rensat en del svordomar, eftersom de ser argare och grövre ut i skrift. Vilket inte skulle vara helt rättvisande. Han har starka åsikter men har lika nära till garv och självironi. Han är trots allt en humorist i grunden, som tillsammans med Måns och Felix Herngren, med flera, gett oss träffsäkra vardagskomedier som ”Klassfesten”, ”Varannan vecka” och ”Adam & Eva”.
Hannes Holm är bara på besök i huvudstaden, han flyttade för cirka 15 år sedan till Malmö, för att komma undan branschens kotterier. Sedan dess har han suttit där under sin skånska korkek och sniffat på rapsen, men så sticker det till i baken – när någon har sagt något korkat – och så kom han rusande med full fart.
Hannes Holm skrattar åt analogin men hävdar att den inte stämmer, inte längre i alla fall.
– Jag befinner mig i en ganska bra position just nu och har gjort de senaste åren, så vad ska jag bli arg på egentligen? Jag har insett att det inte är någon idé att bli förbannad på enskilda individer eller chefer, de kommer och går, det är i stället kulturer som måste rökas ut. Ungefär som pesten.
Här kommer vi, inte alls osökt, in på Svenska Filminstitutets roll i branschen och inte minst den tidigare vd:n Anna Serner, som visserligen avgick 2021 men fortfarande är ett hett samtalsämne. Hon var mot slutet av sin långa regentperiod (10 år) impopulär i de delar av skrået som tyckte att hon så enögt jobbade för mångfald. Kanske framför allt jämställdhet.
– Anna Serner gjorde ett förbaskat dåligt jobb! Hon prioriterade saker som låg väldigt långt ifrån filmens huvudkärna, säger Hannes Holm och fortsätter att lägga ut texten:
– Det går inte att mäta kvalitet, däremot går det att mäta hur många män och kvinnor som det är på en inspelningsplats. Det uppstod en massa absurda situationer där manliga manusförfattare byttes ut, eftersom man var tvungen att samla jämställdhetspoäng för att få filmstöd. Politiseringen blev läskigt tydlig.
Men de senaste 10–15 åren har det ändå kommit fram en rad begåvade kvinnliga regissörer. Så Anna Serners korståg har väl ändå bidragit med någonting positivt?
– Givetvis är det en stor framgång att det över huvud taget blivit mer jämställt inom fler yrkeskategorier i vår lilla bransch. Jag är för kvotering, som ett konstgjort sätt att skynda på en naturlig process, men då ska det vara tydligt uttalat, inte förmedlat med bisarra poängsystem. Men det är gudskelov över nu, säger Holm som tycker att den nya vd:n Anna Croneman har kommit in som en frisk fläkt.
Hannes Holm drar sig till minnes en udda händelse, som får en avgrund att öppna sig mellan då och nu. När han och Måns Herngren skulle spela in sin komediserie ”Smash” (1990) insåg de att alla i produktionen var killar.
– Det kändes som rena lumparresan, så jag kontaktade SVT och sa att vi i alla fall ville ha en kvinnlig maskör.
”Jaha, du vill ha in en kvinna. Har du några tankar om rumpa och tuttar?” sa maskörernas chef som trodde att Hannes Holm ville ha ”kvinnlig fägring” på inspelningsplatsen …
Apropå stenåldern, vill jag komma med en rättelse angående mitt betyg på din och Måns Herngrens andra långfilm, ”Adam & Eva” (1997). Det var inte en trea, det var en fyra.
Hannes Holm ser först frågande ut men skrattar sedan högt och slår sig för benen som om han var med i en gammal pilsnerfilm.
Jag var ung och kanske en smula arrogant och tyckte att ni hade snott för mycket från Woody Allen. Kommer du ihåg att du skrev en upprörd insändare till tidningen Nöjesguiden, som jag skrev för på den tiden?
– Nej, men jag var arg alltså? Vad skrev jag?
Jag kommer inte ihåg exakt, men kontentan var att jag var en idiot. Men det var inte en engångsföreteelse. Du har läst lusen av ganska många av mina kollegor genom åren. Det toppades av att du skrev …
… den där jävla krönikan! Ja …
När Hannes Holms ”Sune i Grekland” fick smisk av många kritiker skrev han en uppmärksammad krönika där han kallade vissa utpekade recensenter för ynkryggar, fegisar och opportunister. Med mera ….
Jag har full förståelse att en kreatör blir sur efter en sågning, men det är inte många som går ut och vevar offentligt. Vad vill du uppnå när du gör det?
– Jag tror att en grundläggande sak är nog kommunikation. Den svenska filmen skulle må bra av mer samtal mellan alla möjliga delar av branschen.
Han refererar till ett avsnitt av Kalle Linds podd ”Snedtänkt”, där Lind berättar om en kritiker som blivit påhoppad av en regissör, på ett ”riktigt jävla elakt sätt”.
– Lind lyckades visualisera den situationen väldigt väl, och jag låg där och lyssnade och bara… åhhh… (Holm krummar i fåtöljen, ser ut som en mänsklig skämskudde) … och tänkte på alla gånger jag suttit och hamrat ut min ilska på tangentbordet.
Hannes Holm lovar att han inte kommer att fara ut mot de som eventuellt inte gillar ”Regnmannen”. Nu för tiden är han mest irriterad på den svenska regeringens attityd mot filmmediet.
– Vi måste få regeringen att höja statusen på svensk film. Nu ligger vi i nivå med näverslöjd. Vi måste få in mer pengar i systemet, då lovar jag att det kommer fler bättre filmer. Kvantitet är kvalitet, som Stalin sa.
