Det är något som inte stämmer i stadsbilden.
På Birger Jarlsgatan går två figurer i full teatermundering – smink och peruker. Den ena är barfota, iklädd endast kalsonger. Utanför Dramatens entré klättrar samma figurer snart uppför en gruspanerad snöhög och poserar för DN:s fotograf. Nyfikna fredagsflanörer stannar upp, parkerar sina vinkassar och tittar storögt.
Bakom maskerna gömmer sig Hannes Meidal och Jens Ohlin, vars framgångsrika samarbete de senaste åren resulterat i en svit nyskrivna klassiker.
Duon har länge varit ett slags teaterarkeologer. De gräver upp ikoniska verk och presenterar dem i en ny form. Det har inte funnits något musealt över deras ”Hamlet” (2017), ”Faust” (2018), ”Macbeth” (2022) eller ”Fanny och Alexander” (2024). Tvärtom har de kanoniserade originalen, när duon knådat klart, knappt gått att känna igen. Våren 2026 är det dags för Molières 1600-talspjäs ”Misantropen” att få en Ohlin och Meidal-renovering på Dramatens stora scen.
– Aj, aj, aj stånkar Hannes Meidal som inför fotograferingen klätt ut sig till protagonisten – den rasande hovnarren Alceste som han spelar i föreställningen – när hans nakna fötter möter vinterblasket nere vid Nybrokajen.
Jens Ohlin rättar till peruken och vänder sig mot nationalscenens presschef: Kan hon lösa en cigarett? Hon överlägger snabbt med sig själv:
– Ska vi verkligen fronta med cigg i DN? Nej, det ska vi inte.
Ohlin och Meidal må ägna sig åt traditionsbunden teater, men Dramaten har en modern image att vårda. Inne i värmen igen, efter att duon sminkat av sig, landar vi i artistfoajén. Jag frågar hur deras vägar korsades från början.
Hannes Meidal: – Vi träffades år 2000 i samband med en föreställning på Teater Plaza, i regi av Thorsten Flinck. Vi var båda statister.
”Hannes var 20 och jag 25. Det var på många sätt en skola för livet. Thorsten betydde mycket för oss då”
Jens Ohlin: Hannes var 20 och jag 25. Det var på många sätt en skola för livet. Thorsten betydde mycket för oss då.
HM: – Jag arbetade senare som regiassistent till Thorsten. Vi har tänkt mycket på honom under arbetet.
Flinck är ingen fotnot i sammanhanget. I Ingmar Bergmans uppsättning av just ”Misantropen” på Dramaten 1995 spelade han huvudrollen, en prestation som regissören sågade och som i efterhand har beskrivits som en vändpunkt i Flincks karriär. Ohlin och Meidal gjorde sin första gemensamma föreställning 2005.
HM: – Det var under mitt andra år på scenskolan, då alla skulle göra ett eget projekt. Jag tog mig an Kafkas dagböcker och frågade Jens om han ville regissera – vilket han då aldrig hade gjort. Det blev början på ett lyckligt samarbete.
JO: – När Hannes ställde frågan fick jag stora skälvan! Det var tänkt som ett skolprojekt, men senare fick vi göra den på Strindbergs Intima Teater och även på Teater Galeasen.
Vad var det som lirade mellan er?
JO: – Vi upptäckte snabbt att vi delade intresset för text. Och så hade vi helt enkelt väldigt roligt tillsammans.
HM: – Ur Kafka-projektet växte en arbetsmetod fram kring hur man kan gestalta texter som är… svårgestaltade. Vi kände oss båda nog lite låsta efter åren på scenskolan.
”Idén om hur teater skulle se ut var så cementerad i oss. Vi var nyfikna på hur man kunde bryta sig loss och göra saker på vårt eget sätt”
Hur då?
HM: – Vi hade ägnat så mycket tid åt att försöka vara bra och försöka vara sanna. Idén om hur teater skulle se ut var så cementerad i oss. Vi var nyfikna på hur man kunde bryta sig loss och göra saker på vårt eget sätt.
HM: – Efter ”Kafka” gjorde vi Albert Camus ”Fallet”. Sedan dess har det rullat på, i över 20 år nu. Och det är det roligaste jag vet.
Medan vi pratar slår det mig att Ohlin och Meidal framstår som ett slags motbild till schablonen av den uppburne Dramaten-demagogen, en figur som länge haft goda reproduktionsvillkor i teaterhuset. Inga spår av uppblåsthet, och inget av det där lågmälda översitteriet som i kulturvärlden så ofta misstas för auktoritet. Jens Ohlin hade under lång tid svårt att hitta sin plats i teatermiljön, berättar han.
– Jag kände mig stel och självmedveten – men tillsammans med Hannes var det plötsligt som om jag verkade på mina egna villkor.
HM: – Vi började leka fram teater. Och sudda ut de strikta konstnärliga rollerna. Vi struntade i att göra så som man borde göra.
Duons status i teater-Sverige är i dag grundmurad. De har en mindre bukett kritikerrosade klassiker i bagaget och föreställningarna spelas för utsålda hus. Vad är det som lockar med världsdramatikens storverk?
JO: – Vi har såklart genom åren sett en handfull olika versioner av de klassiska pjäser vi senare tagit oss an. Det har alltid funnits glimtar av något fantastiskt där, men så har resten kanske inte fungerat så bra. Och då har jag känt: ”Gud, den här pjäsen har en sådan enorm potential.”
Fördelen med att bearbeta klassiska verk är naturligtvis att de rymmer frågeställningar som talar till varje tid på olika sätt, säger Hannes Meidal.
– Att texterna är så genomtröskade gör att man känner sig mindre ensam när man närmar sig dem. I arbetet med ”Hamlet” 2017 tog vi avstamp i den berömda sentensen ”Ur led är tiden” och skalade bort mycket annat. Det var efter Brexit och Trumps valseger, när många bar på känslan att det otänkbara faktiskt hade hänt. I ”Misantropen” har vi tagit fasta på huvudpersonen Alcestes rasande människoförakt.
När vi ses är det två månader kvar till premiären av ”Misantropen”, som beskrivs som ”en idiotiskt hoppfull komedi”. Jens Ohlin har en särskild relation till Molières pjäs. För 26 år sedan gjorde han ett av sina sitt inträdesprov till scenskolan med just Alceste. Och 2020 regisserade han en annan version av pjäsen på Folkteatern i Göteborg.
JO: – Vissa komponenter och typfigurer går igen, men vi landar någon helt annanstans.
Hur mycket finns kvar av ursprungstexten i er version?
HM: – Som vanligt har vi tagit fasta på några få komponenter i materialet. Från Molière lånar vi vissa rollnamn, versmåttet, tematiken och Alcestes grundtemperament.
– JO: – Originalet är så mångtydigt. Ibland vet man inte om man ska skratta, eller om det är allvar. Samtiden förstod sig heller inte på den. Det här skapar spänningar som gör den intressant.
Hovnarren Alceste är pjäsens moraliska motor. En uppskruvad Larry David från 1600-talet som vägrar spela med i hyckleriets sociala teater, men vars tragikomiska kompromisslöshet skapar ständiga konflikter med omgivningen. När jag frågar vem deras Alceste är kommer Meidals svar snabbt.
– Det är nog vi.
JO: – Ja! Det är jättemycket vi. Men i karikerad version. Det är vi i våra sämsta stunder, de sidor av oss som vi vill mota i grind. Alceste har en svartsynthet som är lika sorglig som skrattretande.
HM: – Det är så lätt att tycka att allt är åt helvete i världen, och att fastna i det, så vi har försökt balansera upp svartsyntheten med något ljusare.
Vår tids politiska och mediala verklighet är akut närvarande i skaparparets kreativa process. I ”Macbeth” anades stormningen av Kapitolium i Washington DC 2021 och vaccinkonflikterna i kölvattnet av pandemin. Och i deras ”Hamlet” fanns karaktärer med drag av Donald Trump. Dagarna innan vi ses har nyhetsflödet dominerats av den starka internationella oron efter Trumps uttalanden om Grönland. Dagsfärskt stoff sipprar ständigt in i Ohlin och Meidals manus.
JO: – Så här kan det låta ungefär: ”Läste du det där i tidningen Hannes, det är där vi är nu och det är det här borde vi trycka på, men hur ska vi komma åt det?”
Under arbetet med ”Misantropen” hade de ett par rader av Tage Danielsson i bakhuvudet, om plikten att inte spä på världens elände, berättar Hannes Meidal.
– Vi lever i en tid där vi upprepat tvingas ställa frågan: hur ska man kunna hysa hopp om människan, när världen ser ut som den gör?
Nu gör Claes Månsson, övertalad av Meidal och Ohlin, comeback på Dramaten efter 15 år
I rollen som den marginaliserade kungen syns Claes Månsson, som även medverkade i Bergmans uppsättning för 30 år sedan, då som den artige hovmannen Clitandre. Nu gör han, övertalad av Meidal och Ohlin, comeback på Dramaten efter 15 år. Hannes Meidal skrattar till när kungen, som tvingas till abdikation, kommer på tal.
– Han är abnormt jagsvag.
JO: – Kungen har avsagt sig makten och förlorar sina privilegier i realtid. Han är så medveten om sin historiska skuld att han viker sig dubbel. Och Alceste tycker sig se att kungen mår dåligt av att ständigt kröka rygg – och tycker därför att han borde skärpa sig.
”Le misanthrope” hade premiär i Paris den 4 juni 1666. Frågan är oundviklig: Hur gör man en 360 år gammal pjäs aktuell för en ny tid?
– Det korta svaret är att det är en helt ny pjäs, säger Hannes Meidal.
JO: – Vår ”Misantropen” är en komedi, men den är inte entydig, utan står på olika ben. Vi har tagit fasta på det där, och skrivit en rätt bökig pjäs.
I somras fick Hannes Meidal och Jens Ohlin ett residensstipendium till Bergmangårdarna på Fårö. Under perioden tog ramverket för ”Misantropen”-manuset form. Under två veckor arbetade de från nio på morgonen till midnatt. Det låter som en skrivardröm, men också vanskligt, om man hamnar i konstnärlig konflikt?
JO: – Visst kan vi bli lite otåliga när vi inte kommer vidare.
HM: – Vår skrivartillvaro är inte ett konstant och underbart kreativt flöde. Vi kan stångas och sura och sitta i tre dagar med samma manussida. Men jag har aldrig upplevt att vi har strävat åt helt olika håll. Det blir också ofta som bäst när vi inte är eniga.
Bergmans ande hemsökte duon de första timmarna, berättar Jens Ohlin.
– ”Ska vi verkligen sitta här och skriva, i Bergmans gamla bostad …” Det var lite som när jag kom hit till Dramaten, det tog ett tag innan jag kunde andas och slappna av.
Bakom axeln på Jens Ohlin, i ett fönster ovanför en exklusiv jeansbutik på andra sidan Nybrogatan, hänger en kvarglömd julstjärna. Veckan innan påsk möter ”Misantropen” publiken för första gången.
Vad hoppas ni att besökarna tar med sig från föreställningen?
JO: – Det är en form av mjukhet vi vill åt. Märkligt nog, kanske, i dessa tider.
HM: – Vi ser det som en lovsång till ett naivt hopp om människan. En komedi – trots allt.
”Misantropen”, premiär den 26 mars, Dramaten.
Fakta.Hannes Meidal och Jens Ohlin
Hannes Meidal är född 1979. Skådespelare och dramatiker som tillhör Dramatens fasta ensemble. Utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm (2003–2007). 2004 var han redaktör för en bok om skådespelaren Keve Hjelm: ”Dionysos och Apollon – tankar om teater”.
Jens Ohlin är född 1974. Utbildad på skådespelarprogrammet vid Teaterhögskolan i Stockholm (2000–2004) och som skådespelare har han varit verksam på bland annat Dramaten, men i tv och film. 2020 satte han upp sin egen version av ”Misantroperna” på Folkteatern i Göteborg.
Tillsammans har duon gjort en rad kraftiga bearbetningar av klassiska texter, som ”Faust”, ”Hamlet”, ”Macbeth” och ”Fanny och Alexander”. Den sistnämnda utsågs till årets bästa föreställning av DN:s kritiker 2024 och sändes i SVT.
Läs mer om scenvåren 2026
