Här är de nominerade till DN:s kulturpris 2025

LITTERATUR

Bruno K. Öijer: ”Min publik har törstat efter det som är naket, sant och verkligt”

För diktsamlingen ”Växla ringar med mörkret” och höstens uppläsningsturné.

Det var tio år sedan din förra samling ”Och natten viskade Annabel Lee” kom ut – tror du att det kommer att ta tio år även till nästa?

– Nej, det kommer inte att dröja tio år. Å andra sidan, vad är tid? Ingen har lyckats besvara den frågan. Salvador Dalí kanske var närmast med sina målade urtavlor där de hänger vikta över trädgrenar som flytande mjukost. Jag kan bara säga att jag inte har något behov av att ständigt synas och publicera mig. Författare som ger ut en bok om året tröttar ut mig och är enligt mig knappast några författare, de liknar mest mediokra karriärister som fastnat vid ett löpande band.

Nyårsdikten ”En natt som den här”, som du skrev för DN, inleds med raderna ”varför ljuga/och låtsas som ingenting/du är ensam/ensam i en sjuk galen värld”. Men på slutet lämnar den ändå öppet för en smula hopp. Känner du hopp om världen?

– Vår värld har aldrig varit en fredlig, lycklig plats. Vi fortsätter leva med insikten om att mänskligheten är ett tveeggat släkte som skapat både pyramiderna och Auschwitz. Bara hjärndöda, förblindade individer kan påstå att framtiden ser ljus ut. Planeten kommer att överleva men människans öde är mer osäkert. Hoppet om en bättre tillvaro är hur som helst det sista som lämnar oss, hoppet om att kunna läka vårt gigantiska sår. Att misströsta om allt är inget alternativ. Det är upp till varje människa med ett samvete att värna om livet, att kratta ihop sina ljusskärvor och lysa upp, avslöja mörkret där profiten och rovdriften härskar och där den politiska maktens psykopater och bödlar rör sig och livnär sig på att förgifta luften vi andas och marken där vi går.

Du har en del prosatexter liggande i byrålådan, kanske material till memoarer? Funderar du på att ge ut dem?

– Det är egentligen detaljerade dagboksanteckningar ur mitt liv, händelser och möten med människor ända sedan tidigt 70-tal. Jag har inte beslutat om jag vill publicera dem, jag har alltid ansett att privat är just privat.

Hur hittar en poet egentligen sin sannaste röst?

– Genom att lyssna inåt och skoningslöst gå sin egen väg, genom att aldrig titta åt höger eller vänster och att aldrig skriva en enda rad för en tänkt publik. Jag behövde inte leta efter den rösten. Jag föddes med känslan av att en märklig, viktlös penna oupphörligt ristade in meningar och ord i mitt hjärnvalv. Sedan behövde jag bara sätta ner dem på papper.

Lyssnade du på musik när du skrev ”Växla ringar med mörkret”?

– Jag lyssnar inte till musik när jag skriver. Jag kräver ett reservat av absolut tystnad omkring mig. Och själva tystnaden kan vara öronbedövande, den är i sig en symfoni av sånger, minnen och röster.

Hur ser det ut där du sitter och skriver? Har du fasta skrivtider?

– När jag påbörjar arbetet med en diktsamling lägger jag allt annat åt sidan. Jag behöver bara stolen, bordet och utsikten med träd och himmel. Dygnen flyter inte ens ihop, de finns helt enkelt inte. Jag lever i en sorts meningsfullt rus. Som att vara halvt hypnotiserad av ett lockande skymningsljus inom mig.

Under hösten och vintern har du varit ute på en fullsatt turné. Hur var turnén för dig?

– Turnén var livgivande på alla plan, ett ömsesidigt kärleksförhållande. Det var uppenbart att min publik törstat efter det som är naket, sant och verkligt i motsats till all billig, värdelös underhållning som sköljer över oss.

Skriver du på något nu?

– Jag skriver inte på något över huvud taget. Det räcker med att förbereda mig inför min Norrlandsturné i mars.

Malin Ullgren

MUSIK

Bild 1 av 3

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

Goran Kajfeš: ”Vi vill försätta lyssnaren i ett tillstånd där man glömmer tid och rum”

För albumet ”Tell us” med egna projektet Goran Kajfeš Tropiques samt albumet ”Peaceful piano” med gruppen Nacka Forum.

Förutom albumet ”Tell us” har du hunnit med mycket under 2024: återupplivat Moon Ray Quintet med Magnus Carlson, turnerat utomlands med Fire! Orchestra och spelat på Way Out West bland annat. Hur ser du själv tillbaka på året?

– Ja, 2024 blev ett nystartsår. Jag var av olika skäl rätt drabbad av pandemin och tappade lite fart, så det var först under 2024 som jag kände ny luft under vingarna. Året har varit hektiskt och ganska rörigt med tvära kast, men jag har insett att det är då jag trivs och fungerar som bäst. Det har också känts viktigare än någonsin att få komma ut och spela, ge folk en stund av välbefinnande och inspiration, med tanke på allt mörkt som händer i vår omvärld.

Berätta mer om den här genren ”hypnojazz” som du har myntat?

– Hela projektet Goran Kajfeš Tropiques började som en reflektion över det här upphackade sättet vi numera konsumerar musik på. Med ”hypnojazz” vill vi försätta både lyssnaren och oss själva i ett tillstånd där man glömmer tid och rum. Det är en musik som inte är så driven av att det hela tiden måste hända saker. Om man tar sig tid och sjunker in i den, så blir man förhoppningsvis belönad. Första skivan vi gjorde var ett enda långt stycke på 50 minuter. På ”Tell us” bjöd vi in fantastiska gäster på stråkar, en utveckling som känns som ett stort lyft. Jag är själv väldigt glad och stolt över den skivan.

Ert band Nacka Forum fyllde också 25 år. Av principiella skäl vill ni inte lägga upp musiken på Spotify och i recensionen i DN lyfte Po Tidholm hur både bandnamn och albumtiteln ”Peaceful piano” liksom jävlas, och hur respektlösheten smittar av sig på själva lyssningen. Hur mycket drivs du själv av trots?

– Ja, det var en fin recension, det är ju kul att trolla. Det är roligt att driva med saker som känns helt menlösa, även om musiken vi gör alltid är på högsta allvar. Nacka Forum är både humor och garv men också en kommentar till hela vår samtidsidioti. I grunden finns också ett ifrågasättande av frijazzscenens mer eller mindre uttalade regelverk, som vi vill spräcka för att kunna känna oss fria på riktigt.

Var hittar du inspiration själv?

– Faktiskt alltmer sällan i musik, även om jag lyssnar mycket. De större perspektiven får jag bättre fatt i numera om jag till exempel går på en bra konstutställning eller dans.

Som trumpetare har du samarbetat med många, från Robyn till The Hives och Håkan Hellström. Nämn ett möte som har dröjt kvar i dig!

– Jag älskar verkligen att dyka in i folks studior och ta del av deras världar, jag suger i mig som en svamp. Om jag bara ska nämna en så var det intressant att komma nära Stina Nordenstam när vi gjorde ”The world is saved”. Hennes värld är så stor och detaljrik, hon visste exakt vad hon ville ha. Ett annat fint minne är när jag samarbetade med Janet Jackson och vi fick höra henne sjunga ”Små grodorna” på svenska.

Din långa bakgrund inom både jazzen och populärmusiken, vad har det gjort för ditt eget musikskapande?

– Från popåren har jag nog lärt mig en viss typ av kommunikation som gör att musiken kan trilla över och bortom mitt skrå. Mina föräldrar flyttade hit på 60-talet och jag har alltid känt mig som ett slags mellanförskapsmänniska, men i musiken har det nog bara varit av godo. Det har gjort att jag kan känna mig friare i att hoppa mellan genrer, och väva in olika influenser från andra länder. Det är som om spelplanen har blivit större, tack vare min icke-tillhörighet.

Kajsa Haidl

KONST

Bild 1 av 3

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

Gunnel Wåhlstrand: ”Bara genom avmålandet av platser, personer och ting kan jag förstå dem”

För sin pågående retrospektiv på Waldemarsudde.

Varför sökte du in på konstskola?

– Trodde att jag skulle bli fotograf, men insåg efter en kurs med Anders Petersén att det var måleriet jag skulle satsa på.

Vad handlade din debututställning om?

– Om min pappa som dog när jag var ett år och som bara existerade i en låda med fotografier. Det var mitt försök att återskapa honom genom tuschlaveringar, göra honom synlig och evig.

Vad är din drivkraft?

– Bara genom avmålandet av vissa platser, personer och ting, i lager på lager av tusch, kan jag förstå motiven. Att bli ett med dem är drivkraften.

Vad är din främsta inspiration?

– Musik. Just nu är jag insnöad på Stockhausens ”Gaze through the stars” och Gérard Griseys percussionskiva. Åker snålskjuts och varvar dem med fågelljudsskivor.

Hur får du dina idéer?

– Jag sitter framför datorn med lurar, bläddrar bland bilder och lyssnar högt på musik jag aldrig hört tidigare. Då kommer visionerna.

Hur fann du din teknik, tuschlaveringen?

– För mer 20 år sedan såg jag Marlene Dumas snabba, utflytande ansikten. Jag älskade dem och ville göra likadant. Men efter ett år kändes det tomt, jag insåg att jag behövde dyka ner i den där lådan med foton på pappa. Det var allt som fanns efter honom, så måleriet fick inte gå snabbt och först nära förlagan fick jag syn på mitt eget ofrånkomliga uttryck.

Beskriv din arbetsprocess:

– En målning tar minst tre, fyra månader. Jag spänner upp akvarellpapperet på en träskiva, projicerar fotot på det och följer bildens detaljer med ljust tusch. Allt som ska vara ljust måste då få sin rätta plats, inget går att ändra med tusch. Sedan börjar arbetet med att begripa alla detaljers konstruktion och utseende.

Hur ser du på förhållandet mellan foto och måleri?

– Ljus strömmar in i ett mörkt kamerahus och skapar en avbild, men i ateljén är det mörker som strömmar ut mot ett ljust papper. Fotona på pappa är nog anledningen till att jag blev målare och inte skulptör. Att min relation till honom var en platt yta.

Vad händer i övergången mellan fotoförlaga och tuschlavering?

– Allt styrs av vad som intresserar mig mest, vissa partier kan lämnas suddigare. Men allting måste finnas där i någon form, annars öppnar sig inte motivet för mig. Oundvikligt bakar jag in mig själv och vetskapen om vad som hände efter fotoögonblicket.

Hur förhåller du dig till ljus och skala?

– Jag klamrar mig fast vid ljuset, är mörkrädd och sov i åratal helst under en 60-wattslampa. Jag har länge målat ljusreflektioner i vatten, det fungerar nästan som ljusterapi. Och skalan blev tidigt stor, för jag ville vara liten inför målningarna. Det är då det händer grejer i mig.

Hur påverkar dina måleriska undersökningar dig?

– När jag står inför ett fotografi vet jag bara att något drar mig dit, som till en olöst gåta. Under processen lär jag mig hur allt verkligen ser ut och hänger ihop. Med pappa tog det 10 år. Efter det behövde jag inte måla honom mer, bara landskapet han hade stått i.

Är det annorlunda att arbeta utifrån egna foton?

– Där vet jag ju allt som händer utanför motivet. Men med pappas eller farfars foton bara det som syns på bilden, från just den vinkeln.

Vad var skillnaden mellan att måla din pappa och mamma?

– Mammas yttre vet jag allt om. Då blir måleriet som en ficklampa in i det okända. Pappa är helt okänd, jag målar tills han känns bekant.

Hur har andra i familjen reagerat på din konst?

– Det har nog varit både bra och jobbigt. Upplever att pappa faktiskt fick en plats i familjen, att han blev synlig igen.

Vad ville du med retrospektiven på Waldemarsudde?

– Jag ville fylla alla väggar och försöka säga allt som går att säga.

Birgitta Rubin

FILM

Bild 1 av 3

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

Asta Kamma August: ”Just nu är autenticitet och trovärdighet ganska ointressant”

För rollen som Vera i Ernst De Geers ”Hypnosen”.

I ”Hypnosen” spelar du entreprenörskvinnan Vera som släpper alla sociala hämningar på en pitchkonferens efter att ha testat hypnos för att sluta röka. Vad var det svåraste med att spela rollen?

– Den största utmaningen – och den roligaste – var att gå in i tankeexperimentet: ”Hur skulle jag bete mig om jag sket i vad andra tänkte?” Nu hade jag ju ett briljant manus att luta mig mot, där alla Veras absurda handlingar i princip bara var att utföra. Men det var en utmaning i de små handlingarna, att ”bara vara” Vera.

Vera betyder ju ”sann” på latin och filmen leker mycket med idén om vad som är äkta eller manipulerat. Vad betyder ”sanning” för dig som skådespelare?

– Det ändras hela tiden, men just nu tycker jag att det där med autenticitet och trovärdighet är ganska ointressant. Världen är absurd och människor är ofta skevare än hur de porträtteras på film och i tv. Och när jag gör det som impulserna vill, som kanske inte är helt logiskt, upplever jag att det är mer sant.

Hypnos handlar om att påverka det undermedvetna. Hur gör du för att komma i kontakt med ditt ”dolda psyke”?

– Tar tacksamt emot tips angående detta! Meditation ska väl vara en nyckel men jag har inte tålamod till det. Jag skrev ner drömmar i en period, det var väldigt spännande men till slut började jag drömma så detaljerat och händelserikt att jag var helt slut på morgonen. Så det gäller väl att hitta någon balans i det där.

Förutom att vara en satirisk skamorgie så utforskar ”Hypnosen” också makt och manipulationer i en parrelation …

– Ja, i början är både Vera och André måna om att passa in och inte vara till besvär för någon. När Vera sedan genomgår en totalförändring rubbas hela balansen och därefter blir nästan varje situation en kamp om kontroll. Det skiftar hela tiden vem som testar vem. Det är det som jag gillar så mycket i den här filmen, att deras dynamik är så skiftande.

Hur var det att arbeta med debutregissören Ernst De Geer?

– Helt fantastiskt. Innan jag gjorde ”Hypnosen” hade jag ett lite ansträngt förhållande till att spela framför kameran – jag ville vara duktig och ”göra rätt”. Ernsts arbetssätt var oerhört befriande eftersom det inte fanns något ”facit”. Vi kunde skapa ett arbetsrum där vi vågade testa olika saker, även sådant som vi i vanliga fall hade viftat bort för att ”det är för konstigt”. För mig som filmskådespelare finns ett tydligt före och ett efter ”Hypnosen”.

Vilka är dina största inspirationskällor som skådespelare?

– Jag inspireras nog av allting runt omkring mig. Det kan vara en deltagare i ”Robinson”, ett musikstycke, en målning, någon på Ica. Det händer ibland att jag är duktig och skriver ner vad som fångar mig men oftast tror jag bara att det lägger sig någonstans långt bak i det undermedvetna och ger en färg till en scen eller karaktär i framtiden.

Vad har du lärt dig om skådespeleri hittills?

– Att mitt jobb väldigt mycket handlar om att ha full tillit till regissörens smak och idévärld. Det är aldrig upp till mig att döma om en tagning är bra eller dålig. Ibland har det hänt att jag gjort tagningar som jag hatat och känt en enorm skamsköljning efter, men som har ett värde i regissörens blick. Eller omvänt känt att ”där satt den”, och så visar det sig att scenen är helt död i kameran. Jag upplever, ironiskt nog, att när jag accepterar detta kontrollsläpp, är det mycket lättare att lyssna på min egen intuition och roligare att spela.

Vad har du på gång under 2025?

– Apropå det undermedvetna! Just nu repeterar jag KonstABs ”Europa efter regnet” på Folkteatern i Göteborg, den har premiär den 1 mars. Det rör sig i Carl Jungs idé om det kollektivt undermedvetna. Detta mastodontprojekt ska till slut kuliminera i en långfilm med samma namn.

Nicholas Wennö

SCENKONST

Bild 1 av 3

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

Andreas Boonstra:

För uppsättningen av ”Världen av i går” på Moment teater i Stockholm.

Varför ville du göra ”Världen av i går” just nu?

– Det började med att jag ville sprida evangeliet om Stefan Zweigs bok, eftersom den ger en djupare förståelse av hur vår samtid är formad av världskrigen. Boken har en sådan effekt på läsaren – man läser den och vill att alla andra ska läsa den. Då är det ett privilegium att driva en egen teater, det hade varit svårare att övertyga en institutionsteater om att göra det här på så lösa grunder.

Slumpen spelar en viss roll i uppsättningen. Berätta!

– Ja, när jag markerade grejer i boken som borde vara med i pjäsen insåg jag att den skulle bli sju timmar lång och jättetråkig. Då kom jag på den här idén att göra det som en dramatiserad bokcirkel, eller ett lekprogram, som utgick från ett antal olika scener. Sedan fick slumpen avgöra exakt vilka scener som spelades varje kväll.

Hur är det att släppa på kontrollen som regissör?

– Upplägget passar ju vår estetik på Moment, vi brukar försöka komplicera förhållandet till den fjärde väggen. Vi använde slumpen i en uppsättning av ”Till Damaskus” för några år sedan. Det är alltid roligt att hitta nya verktyg i den gamla teaterlådan.

Varför tror du att uppsättningen fick ett sådant fint mottagande?

– Zweigs memoarer engagerar människor, det känns som att läsa om sin egen samtid fast det inte är det. Men att det skulle bli ett sådant stort intresse förstod jag inte förrän efter premiären. Ibland gör vi uppsättningar som säljer ut varje extraföreställning, ibland gör vi uppsättningar som ingen vill se. De flesta vill halvmånga se.

Så det är inget man kan räkna ut på förhand? Och bara satsa på säkra succéer?

– Publiken vill ju se teater som kommer ur en äkta vilja att berätta något. Sedan får man hoppas att det man vill berätta är något som folk vill se. Men det går inte att börja i den andra änden och spekulera i vad publiken vill ha, för att sedan tvinga sig själv till att vilja berätta något om det.

Mitt under spelperioden, i april förra året, attackerades teatern av maskerade våldsverkare. Hur upplevde du det?

– Det var förskräckligt på alla sätt och vis. Säkerhet hade mest handlat om nödutgångar och brandskydd, fram till den dagen. Plötsligt var vi en riksnyhet, även om det var ett politiskt möte och inte vår teaterverksamhet som attackerades.

Efter attacken ordnades bland annat en stöddemonstration utanför teatern på förortstorget i Gubbängen.

– Ja, och det var stor uppslutning från lokalsamhället, grannar som kom med fruktkorgar. Visst var det obehagligt och konstigt med polispiketer på torget under de första föreställningarna efter attacken, men också en fin känsla att publiken fortfarande ville komma.

I år firar Moment 25 år. Varför ville ni starta en egen teater?

– Moment grundades ur ett behov, vi ville göra scenkonst på ett annat sätt. Och vi håller på med samma fråga fortfarande. Vad är egentligen det här med teater? Varje ny uppsättning är ett förslag. Ibland använder vi stora scenen, ibland står man på rullskridskor i foajén, ibland är det black metal på lilla scenen, ibland spelar vi i en skrubb med fyra personer i publiken. Nu är det ett utsatt läge för den fria scenkonsten, men glädjande nog befinner sig politikerna i Stockholm på kollisionskurs med regeringen och ökar anslagen till kulturen.

Vad kan publiken förvänta sig av ”Världen av i går – återkomsten” i vår?

– Jag tänker skriva fyra nya scener utifrån boken till nypremiären, men har inte bestämt mig för hur scenerna ska slumpas fram. Det får vi se.

Jacob Lundström