Här är samhället där mormödrarna regerar

De tjusiga huvudbonaderna med halsband virade runtom den höga hättan är på plats.  Kvinnorna bär vita långa kjolar med färgglada jackor i sidenmaterial. Männen påminner om cowboyer i sina hattar och byxor med revärer.

Snart ska den börja, den beryktade elddansen som minoritetsfolket mosuo har utfört vid festliga tillfällen i århundraden. Men det som en gång var ett sätt att fira skörden eller inviga någon i vuxenlivet är numera ett jobb. Kvinnorna som väntar på att inleda dansen tittar uttråkat i sina mobiler medan förväntansfulla turister strömmar till för att ta sin plats på läktarna som byggts upp runt arenan med en eldstad i mitten.

– Dansen har blivit mekanisk och musiken är inte den traditionella, säger 82-åriga mosuo-kvinnan Yang Si De Ma.

Numera dansar mosuofolket varje kväll. Traditionen har omvandlats till ett sätt att tjäna pengar och någon feststämning infinner sig inte.

Vi befinner oss i Xiaoluoshui. En by intill sjön Lugu, 2 600 meter över havet, vid foten av Himalaya. Längs sjön, som ligger i provinserna Yunnan och Sichuan, och i byar upp i bergen, lever här sedan nästan 2 000 år minoritetsgruppen mosuo. De var länge isolerade från omvärlden. Resan in till större städer gick genom bergsområden och tog dagar.

Nu blåser förändringens vindar för folkgruppen på upp mot 60 000 personer. En motorväg har kortat resan till närmaste storstad, Lijiang, till tre timmar. Runt en halvtimmes bilresa från sjön finns sedan 2015 en flygplats.

Fler hittar till området, lockade av de majestätiska bergen runt den spegelblanka sjön. Men anstormningen hotar också mosuofolkets traditioner.

Mosuo är ett av världens sista så kallade matrilinjära samhällen, det vill säga att den kvinnliga blodslinjen följs. I ”Kvinnornas kungarike”, titeln på både en film (Xiaoli Zhou) och bok (Choo WaiHong) om mosuo, fattar kvinnor alla viktiga beslut. Mormor är överhuvud i familjen, barn får sin mammas efternamn och arvsrätten följer kvinnlig blodslinje.

Allt detta fascinerar i Kina där majoritetsbefolkningen, hankineser, lever i ett traditionellt patriarkalt samhälle. Besökare är särskilt nyfikna på så kallade ”gående äktenskap”. Förhållandet – som är fritt men på kvinnans villkor – inleds efter att kvinnan bestämmer vem hon vill ha som partner, ibland genom att snudda vid en mans hand under elddansen. De två gifter sig aldrig. Inte heller flyttar de ihop. Mannen besöker enligt seden bara kvinnan på natten. En hatt hängande på dörrhandtaget till kvinnans rum visar att han är där. På morgonen återvänder han till sitt eget hem. Om paret får barn uppfostras de i mammans hem, där hennes bröder står för den manliga närvaron. Hur involverad pappan är varierar.

För besökare är traditioner som dessa fängslande. Men många hankineser missförstår kulturen, tycker kvinnor som DN pratar med. De tror att den innebär att mosuokvinnor är promiskuösa.

– Vi träffar partner för livet. Men precis som ni i er kultur ibland skiljer er händer det att förhållandet inte håller och man hittar en ny man. Men vi byter inte varje dag som en del verkar tro, säger Sadama Rada, 34.

Hon berättar att oseriösa lycksökare och prostituerade lockats till området.

– De ljuger, klär sig i traditionella kläder och säger att de tillhör mosuo för att tjäna pengar.

Sadama Rada är klädd i moderna svarta kläder och höga stövlar. Hennes liv illustrerar de radikala förändringar som skett de senaste 30 åren. När Sadama var ung gick hon inte i skolan. Som barn kunde hon bara prata det lokala språket, som endast är muntligt. Hon lärde sig varken läsa eller skriva. Men Lugu-sjön med dess skönhet har länge lockat antropologer, författare och journalister, och en dag i yngre tonåren träffade hon ett tyskt filmteam som gjorde en serie om världens sista matriarkat. Sadama, som är utåtriktad, fick kontakt med tyskarna som kände amerikanska lärare i den närmaste större staden. De senare erbjöd sig att undervisa henne gratis och i dag pratar Sadama både mandarin och engelska. Filmteamet har tagit henne till sitt hemland Tyskland, och till matriarkala samhällen i Indonesien och Indien. Sadama har blivit världsvan. Ändå återvänder hon alltid till området kring Lugu där hon i dag har två söner med en man som är tibetan.

Hon beskriver sin kultur som vänlig och omhändertagande.

– I andra delar av världen vet du kanske inte ens vem din granne är. Här skulle vi aldrig låta gamla bo på ett äldreboende. Om du är i ditt eget hem kan du omge dig med barn och barnbarn.

Sadama bor i sin mormors hus, navet kring vilket familjens liv kretsar för mosuofolket. Det är ett trähus med högt i tak och med ett stort rum i mitten av byggnaden. Här står mormors säng, snidad med trädetaljer, och här finns eldstaden där all mat tillagades innan de fick el. I det här rummet sker alla viktiga saker i livet. Alltifrån barnafödslar till förvaring av döda före begravningsceremonin. I dag föds barn på sjukhus men mormors hus är fortfarande centrum för en familj. Här samlas man för att tillbedja förfäder och fatta viktiga familjebeslut. Sista ordet har mormor.

Sadama bjuder på te gjort av jaksmör och potatiskakor, medan de två sönerna far runt hennes ben. Mormor sitter med stolt hållning utanför huset klädd i traditionell vinröd ylledräkt och en stickad mössa.

Som många unga har Sadama gjort vissa avsteg från traditionerna. Exempelvis bor hennes man också i huset. Och alla mormors 18 barnbarn bor inte där, som de skulle ha gjort förr.

– Men alla i familjen kommer hit och frågar mormor om viktiga beslut. Och det första de undrar när de kommer är var hon är och vad hon gör. När vi äter serverar vi mat först till mormor.

Hon ser både för- och nackdelar med att det moderna livet kommit till mosuo. Invånarna har fått det bättre ställt ekonomiskt.

– Å andra sidan lekte alla barn med varandra när jag var liten, vi hade inga telefoner och ingen el. På kvällarna samlades vi runt elden, skojade och berättade historier. I dag leker alla med sina telefoner.

Sadama och flera andra vi träffar oroar sig för att det lokala språket är på väg att dö ut. I dag går barnen i skola där all undervisning sker på mandarin, i linje med kommunistpartiets strävan att inlemma hela den kinesiska befolkningen i majoritetssamhället.

Sadama jobbar på ett museum om mosuokulturen. Hon tar oss till släktingen Li Zhi Zhi, som har en högre position på museet. Han förklarar kvinnornas dominerade ställning med att män förr i tiden lämnade byarna för att sälja jordbruksprodukter. Den oländiga terrängen över höga berg gjorde det osäkert om de skulle komma tillbaka.

– Därför började vi följa mammans blodslinje och göra hennes familj till släktens centrum.

Till skillnad från i det kinesiska majoritetssamhället där familjer helst vill ha pojkar, särskilt under enbarnspolitiken, värderas kvinnor högre bland mosuo. Li Zhi Zhi ser många fördelar med deras tradition att leva i storfamilj. Som när någon inte får barn.

– Vi delar på barnen, den som är barnlös behöver inte oroa sig för vem som ska ta hand om dem när de blir gamla. Det är en fördel som jag tycker kineserna borde beakta.

I flera hem som vi besöker hänger porträtt på Kinas ledare Xi Jinping på väggarna. Samhället börjar alltmer likna resten av Kina. Med fler besökare har också kapitalismen gjort entré. Männen, som tidigare mest ägnade sig åt kroppsarbete och hade ceremoniella uppgifter, har lockats till turistindustrin.

– Alla är upptagna och jobbar hela tiden, säger den franska antropologen Pascale-Marie Milan.

Hon sitter med sin dotter på en filt vid sjön. Molnen speglar sig i skymningen. Hon har i två år levt med mosuofolket och skrivit en avhandling om dem. På återbesök tio år senare märker hon att mycket har förändrats

Tidigare livnärde sig nästan alla på jordbruket. Numera kretsar mycket kring pengar.

– De har skulder efter att ha satsat på att bygga hus för turister, och de måste jobba hela tiden för att betala av på lånen eftersom det inte kommer så många som väntat, säger Pascale-Marie Milan.

Bilden bekräftas av den unga mosuokvinnan Dan Shi La Chu som tillsammans med sin tibetanske man driver en restaurang. De har ännu inte hämtat sig efter pandemin, som lade ett lock på besöksnäringen.

– De senaste tre åren har affärerna gått dåligt. Vi har lånat pengar för att bygga nya hus och nu måste vi jobba mycket för att betala av på lånen.

En annan förändring, enligt Dan Shi La Cuo, är att de flesta numera ingår formella äktenskap. Annars blir det problem när barnen börjar skolan. I Kina är det det inte socialt accepterat att ha barn utanför äktenskapet.

Får bräker, höns kacklar och majsen växer. Samtidigt byggs det nya hotell. 94-åriga Luo Mu tycker trots allt att livet har blivit bättre. Hon bor med tio personer ur familjen. De livnär sig på tio grisar, två kor, två getter, sju gäss och tjugo kycklingar.

– I dag är allt lättare. Hade vi stängt dörren till besökare skulle vi levt som förr när vi var fattiga och jobbade i jordbruket långt upp i graviditeten.