Här byggs lekplatser och barnkammare åt fisken

– Vill du ha ett ägg?

– Nej tack.

Solen står högt på himlen över Norrfjärden, det lilla samhället dryga milen norr om Piteå. Förmiddagskaffe och mellanmål förtärs lutandes mot bilarna uppe vid bron som går över Alterälven.

Vad är det för kaffekopp du har?

Den unge grävmaskinisten William Edvardsson från Umeå ler finurligt. Han har skapat sin kopp genom att kapa toppen av en petflaska. Vänd upp och ned, med korken påskruvad, duger den gott att sörpla kaffe ur.

– Jodå.

Det här är hans första sommar och höst av precisionsarbete med grävmaskin i vatten. Arbetsledaren Torbjörn Larsson hör däremot till branschens veteraner, inne på sjunde säsongen av älvrestaurering.

– Fördelen med William är att han är lugn som en filbunke. Vi har jobbat oss från E4:an, från havet kan man säga, och så ska vi upp förbi träsket, säger Torbjörn Larsson.

Alterälven ingår i det spretiga nät av allmänna flottleder som på 1940-talet omfattade omkring 33 000 kilometer, mestadels från Dalälven och norrut. En sträcka som motsvarar en resa tur och retur härifrån till Sydpolen. Enbart i Norrbottens län har 20 älvar och större vattendrag nyttjats för transport av virke och därutöver tusentals biflöden.

– De flottledsrensade för att timret skulle få en enkel väg ner till kusten och sågverken, säger Torbjörn Larsson.

Han beskriver de flottade vattendragen som ”rodelbanor för timmer”.

– De drog bort all sten från älven. Man kan förstå dem, det handlade ju om pengar. De gjorde det för sysselsättningen, säger han.

Rensningen inleddes redan på 1800-talet, före det storskaliga skogsbruket, för att kunna flotta exempelvis tjärtunnor. Med tjurskallig handkraft, hästar, vinschar, dynamit, och från mitten av förra seklet även vissa maskiner, gjordes vattendragen om för att möta industrins krav.

– Så småningom började man bygga skogsbilvägar och fraktade timret med lastbilar.

Flottningen minskade under 1960- och 70-talen. Piteälven flottades fram till 1980-talet och den sista älven som användes för flottning var Klarälven.

Vi promenerar ner mellan träd, buskar, ris och snår. Här gäller det att vara hygglig nog att inte släppa kvistarna så att de snärtar personen bakom i ansiktet. Nedanför glittrar älven med ynka tiotalet meter över till andra sidan. När restaureringen är klar kommer fåran att vara bredare, som innan den stöptes om för flottningen.

Det står en grävmaskin mitt ute i det grunda vattnet.

– En skopa gick sönder förra veckan när han skulle ta den där bjässen, säger Torbjörn Larsson och pekar på en jättesten som är till hälften täckt av mossa.

Medan gallerskopan lämnades in på svetsning stannade arbetet upp i några dagar.

– Ja, det jävlas ibland, säger William Edvardsson.

Grävmaskinens placering i älven markerar synligt gränsen mellan industrihistorien och framtiden i landskapet: före och efter restaurering.

Några hundra meter högre upp löper vattnet över forsnackar och runt stenar, i varierande djup. Där finns nygrävda djuphålor med kyligare vattentemperaturer. Bakom grävmaskinen, där vattendraget ännu inte har rörts, kantas älven av stenar upptryckta som murar mot det som före flottningen var snirklande strandlinjer. Vattnet flödar statiskt över den jämna och hårt packade bottnen, där gruset som fisken behöver för sin lek har spolats bort.

Hörselkåporna stänger ute bullret men släpper in arbetsledarens röst. Torbjörn Larsson pekar och instruerar detaljerat, han har klart för sig hur det ska se ut.

William Edvardsson klättrar upp i sin grävmaskin. Han gick fordonsteknisk utbildning på gymnasiet i Lycksele och planerade för en karriär som lastbilsförare. Men han gjorde en u-sväng och startade i stället ett eget företag inom markanläggning.

Nu har han uppdraget att fördärva resultatet av rallartidens slitgöra. Stenbumlingar som baxats upp ur älven ska lyftas tillbaka. Ett jobb som kräver tålamod, precision och, som arbetsledaren Torbjörn Larsson säger, med fördel även ett inre lugn.

– Jag flyttar en sten och han säger ”jamen, vrid den litegrann åt höger”. Sedan kan det vara en sten jag nyss har flyttat, som ska läggas på ett annat ställe än jag lagt den på, säger William Edvardsson.

Blir du förbannad då?

– Nej, det blir jag sällan.

Genom att titta på hur stenarna är placerade i landskapet runt älvfåran, anar sig Torbjörn Larsson till hur det historiskt kan ha sett ut i vattnet. Han är en slags trädgårdsarkitekt för tillvaron under ytan, med blicken på djur och växtlighet.

Återställning av svenska flottleder gick i början av 1990-talet ut mycket på att förbättra förutsättningarna för fisket. Numera betraktas fina fiskevatten och stränder för mänsklig rekreation snarare som en bonus.

Torbjörn Larsson ser siken och flodkräftan som sina primära uppdragsgivare i Alterälven. Här finns även känd uppvandring från kusten av harr, id och lake.

Älvrestaurering handlar om att visualisera flera olika arters behov samtidigt.

– En del fiskar behöver svalare djuphålor när det är väldigt varmt och allt levande behöver strömmar som syresätter vattnet, säger han.

Med särskilda handverktyg och fint grus skapar han nya förlossningsavdelningar och barnkammare åt fisken.

– Gör man en lekbotten på ett ställe så ska det lite längre nedströms finnas områden med lite grundare, mer stillaflytande vatten dit de tar sig när de har kläckts, säger han.

Resultat av tidigare älvrestaureringar har visat att fisken nyttjar livsmiljöerna. En uppföljning visade att nära hälften av de nyanlagda lekbottnarna i Västerbotten och Norrbotten användes, i regel redan året efter.

Biologen Sofia Perä är projektledare på länsstyrelsen i Norrbotten. Hon har i många år arbetat med återställning av älvsystemen. Naturintresset har hon alltid haft, numera är även oron för miljön och klimatet en drivkraft i arbetet.

– Det här är nog ett sätt att hantera min egen miljöångest, säger hon.

Men det går inte att drivas av enbart oro. Det behövs även socker. Sofia Perä har en påse torkad frukt i fickan, snabb energi för plötsliga logistiska kast. Förutom grävskopor som spricker, sätter väder och vind villkoren för arbetet. Den här dagen skulle vi egentligen ha besökt ett av Europas största nu pågående naturvårdsprojekt, med omfattande arbete i Tornedalen, men där är vattnet tillfälligt för högt.

– Med högvatten är det svårt för maskinerna att arbeta och vi ser inte riktigt vad vi gör. Då låter vi dem stå några dagar så att vattnet får sjunka undan, säger Sofia Perä.

Vattendrag som åtgärdas med pengar från EU måste ingå i unionens nätverk av skyddade områden, Natura 2000. Arbetet här i Alterälven ligger utanför, som ett sidoprojekt.

– Vi prioriterar det som vi tror ger mest ekologisk nytta. Vi väljer också ut områden där vi redan har gjort annat, som att ha tagit bort vandringshinder eller återställt våtmarker. Då kan vi få synergieffekter, säger Sofia Perä.

Torbjörn Larsson har dragit på sig sina ljusbeiga vadarbyxor.

Det är nu han fixar finliret efter grävmaskinens grovgöra. Det ligger ”en husvagn” i fåran där strömmarna leker kull runt stenar som fram tills nyligen var upptryckta mot kanterna.

Vad är en husvagn?

– Husvagn, ja, vi kallar dem så när de är sådär enormt stora. Där fick han jobba hårt med grävmaskinen, det kan jag säga. Han tippade ut stenen och fick liksom gräva en rutschkana dit vi ville ha den. Den stod helt upprätt därborta mot kanten, säger Torbjörn Larsson.

Det är en sten av kalibern som kan knäcka en skopa. Där kolossen har stått gapar ett flera meter stort hål, i väntan på strandvegetationens tillväxt. Det går inte att låta bli att tänka på mannarna som en gång i tiden lyckades skuffa bjässen ur vägen för timret.

Jisses anåda, vad de måste ha svurit.