I mars 1966 gav den då 75-årige presidenten Charles de Gaulle ett ödesmättat besked: Frankrike skulle minska sitt engagemang i försvarsalliansen Nato kraftigt – ja, rent av lämna den.
– Ingen allians kan förbli som den är när de villkor under vilka den ingicks har förändrats, sade de Gaulle.
Att det var just från honom – den franske frihetshjälten som ledde motståndet mot nazismen – som beskedet kom var mycket symbolladdat. Det riskerade att undergräva hela alliansen, som garanterat Västeuropas säkerhet sedan 1949.
Men de Gaulle ansåg inte att han hade något val. Omvärlden var i snabb förändring. Trots förbättringar i vardagen upplevde många européer att det var en farligare värld än på länge.
Kärnvapenhotet var högst reellt – och risken för ett nytt storkrig tycktes öka dag för dag.
– De konflikter som USA är inblandat i på andra platser i världen, för några år sedan i Korea, helt nyligen på Kuba, i dag i Vietnam – riskerar genom eskalering att utvidgas till något så stort att hela världen sätts i brand. I så fall skulle Europa, som är strategiskt bundet till USA genom Nato, automatiskt bli indraget – även om vi inte vill det, sade de Gaulle.
Vid missilkrisen på Kuba 1962 hade världen stått vid randen till ett tredje världskrig. USA:s bombningar i Vietnam väckte vrede bland unga i Västvärlden. Samtidigt tycktes den amerikanska regeringen allt mindre intresserad av Europa.
Läget var inte helt olikt det i dag.
Slutsatsen som de Gaulle drog var att Frankrike behövde bli mer oberoende. Han hade tagit initiativ till ett nära samarbete med Västtyskland, i hopp om att länderna skulle kunna bilda ett nytt maktblock i Europa och balansera och medla mellan USA och det kommunistiska Sovjetunionen.
Men den västtyska regeringen valde till sist amerikanskt beskydd i form av kärnvapen, framför de Gaulles löften om franska säkerhetsgarantier.
Något fullständigt Nato-utträde blev det aldrig för Frankrike. Men landet drog sig ur Natos integrerade befälsstruktur, och förblev utanför den fram till 2009. Än i dag finns inga amerikanska soldater i landet.
Frankrike är EU:s enda kärnvapenmakt – också det på Charles de Gaulles initiativ. De cirka 290 franska kärnvapnen finns i första hand ombord på strategiska atomubåtar, men ett mindre antal av dessa apokalyptiska vapen kan avfyras från flygplan. Till skillnad från det brittiska kärnvapenprogrammet är det franska inte beroende av samarbete med USA.
Det har fått betydelse nu – 60 år efter de Gaulles utspel.
– Jag vill tro att USA stannar kvar på vår sida. Men vi måste vara redo om så inte längre skulle vara fallet, sade Emmanuel Macron tidigare i mars.
Han ser de Gaulle som en inspirationskälla och har i åratal talat om vikten av mer ”strategisk autonomi” för Europa gentemot USA och Kina. Macron har uppmanat EU:s medlemsländer att ”köpa mer europeiskt”, för att stärka den europeiska försvarsindustrin – och gärna då från den stora, franska försvarsindustrin, som även den byggdes upp under de Gaulles år vid makten.
Nu har Donald Trumps makttillträde i USA gett de här idéerna medvind.
En ny europeisk upprustning har inletts. Och den här gången är Tyskland med på noterna. En historisk grundlagsändring i Tyskland har banat väg för lån på upp till tusen miljarder euro för försvar och infrastruktur – samtidigt som Macron signalerat att franska kärnvapen i framtiden kan skydda tyskarna och hela Europa.
Är Charles de Gaulles vision på väg att förverkligas – 60 år senare?
Svaret på den frågan är mer komplicerat än det först verkar.
Om man med ”gaullism” menar ökat strategiskt oberoende för Frankrike och Europa gentemot USA – ja, då är det lätt att se Macron som de Gaulles arvtagare.
Men de Gaulle var mer komplex än så. Han var till exempel inte någon stor vän av överstatlighet på försvarsområdet.
1954 gjorde gaullisterna gemensam sak med kommunisterna i den franska nationalförsamlingen och stoppade Europeiska försvarsgemenskapen (EFG-fördraget), som annars skulle ha upprättat ett gemensamt och överstatligt försvar för sex länder.
Bland de av Macrons motståndare som ser sig som ”gaullister” lyfter man gärna fram det.
– Macron följer inte längre de Gaulles linje. Han vill än en gång ”debattera” om vi ska dela med oss av vår avskräckningsförmåga med kärnvapen. Men jag är helt emot det. Det är ett franskt maktverktyg och bör fortsätta att vara det, sade högernationalistiska Marine Le Pen i förra veckan.
Hennes far Jean-Marie Le Pen stämplade en gång i tiden Charles de Gaulle som ”förrädare”. Men Marine Le Pen insisterar på att bli sedd som en äkta gaullist.
En liknande hållning är vanlig inom delar av den traditionella högern, liksom i den strömning långt ut till vänster som sedan gammalt är skeptisk till EU.
– I dag vill alla i Frankrike vara gaullister. Jag tror att det delvis handlar om en nostalgi för en epok då Frankrike spelade en mer framträdande roll i världen. Men de Gaulle var inte mot europeiskt samarbete, som vissa hävdar. Han accepterade Romfördraget 1958 (som lade grunden till EU-samarbetet), även om han var skeptisk innan det slöts. Han var anpassningsbar, pragmatisk, och en handlingens man, säger professor Julian Jackson, som skrivit en biografi över de Gaulle, i en intervju i fransk radio.
Även Emmanuel Macron har en pragmatisk sida. Trots att Storbritannien inte för så länge sedan lämnade EU under stormiga former har han de senaste månaderna närmat sig den nya brittiske premiärministern Keir Starmer. Tillsammans har de tagit ledningen i ”de villigas koalition”, en improviserad grupp av länder som nu förbereder en fredsbevarande styrka till Ukraina i händelse av vapenvila.
Macron och Starmer har inget pågående krig i Västeuropa att hantera, som Winston Churchill och Charles de Gaulle när de lärde känna varandra i London. Däremot ett krig i Ukraina, som riskerar att sprida sig västerut.
Macron behöver Starmer för att kunna ge trovärdiga säkerhetsgarantier till Ukraina, och Starmer behöver Macron för att få med sig så många länder som möjligt i ”de villigas koalition”. Det återstår att se vad som kommer ut av deras samarbete.
I den nya verklighet som råder trevar sig många ledare fram i Europa. Det tekniska och strategiska beroendet av USA är ännu stort, och ingen vet hur allvarliga eller långvariga konsekvenserna blir av det som sker.
Men som Charles de Gaulle en gång sade:
– Svårigheter lockar till sig människor med karaktär, för det är genom att ta tag i dessa svårigheter som de förverkligar sig själva.
