EN LÄGENHET I NACKSTA, SUNDSVALL
Mörkret har fallit över Nacksta, ett av Sundsvalls utsatta områden – men mamma Hawa Mohameds soliga ansikte lyser upp.
– Jag är så lycklig att Warsame har fått jobb. Han har förändrats. Han är mognare och mer skötsam. Och gladare!
Hon möter sin son med ett leende, när han kommer innanför lägenhetsdörren efter en eftermiddag på sitt industrijobb.
På torsdagseftermiddagar det senaste halvåret har 15-årige Warsame Ahmed jobbat på Emhart Glass, ett av Sundsvalls största verkstadsföretag med anor från 1500-talet. Fabriken gör gigantiska maskiner för industriell glastillverkning, som skeppas från Sundsvall till andra länder.
– Han vill bli ingenjör, han vill klara skolan, fortsätter mamma.
Warsame nickar bekräftande. Vi har hört honom prata om ingenjörsdrömmarna tidigare under dagen, när han visade runt bland maskinerna på sin arbetsplats.
Samtidigt ser han nästan lite generad ut. Så stort är det ju inte, det han gör. Det handlar om två timmars jobb i veckan. Samt att sköta skolan.
Men i en invandrad familj som ännu inte har hunnit få så stark förankring i det svenska samhället, kan extrajobbet göra stor skillnad.
– Vi kan inte ge Warsame de kontakter som han får nu, säger Hawa Mohamed.
Sao-jobb kallas anställningsformen som för eleverna på Warsames skola Åkersviksskolan ersätter vanlig prao.
Förkortningen står för studiemotiverande arbetslivsorientering. I stället för vanliga praoveckor får eleverna jobba ett par timmar per vecka på en arbetsplats under ett helt läsår.
Och till skillnad från vanlig prao tjänar man pengar på sao-jobben, 104 kronor i timmen. Knappt tusen kronor per månad blir det för Warsame och hans skolkamrater, berättar han.
– Det känns bra för mig och många andra att tjäna de pengarna. Det är ärligt förtjänade pengar, inte smutspengar från kriminalitet, säger han.
Smutspengar.
Warsame och hans jämnåriga vet en del om sådana pengar, och om dess effekter på deras hemstad.
”Gängledare gripen i Mexiko – filmades på Norra berget”. Så lyder rubriken i Sundsvalls Tidning samma dag som vi följer med Warsame Ahmed hem efter jobbet.
Artikeln handlar om ligaledaren som kallas ”Greken”: Mikael Ahlström Tenezos. Statsminister Ulf Kristersson (M) kommenterar nöjt: ”Nu har vi honom”.
Alla som följt våldsvågen förstår att gripandet är en stor händelse. Inte minst i Sundsvall, där Greken och hans liga Dalennätverket har slagits om kontrollen över narkotikaförsäljningen.
Lokaltidningens formulering om att Greken ”filmades på Norra berget” syftar på när gängledaren fångades på film i Sundsvall 2018 vid en träff med andra misstänkt kriminella, bland dem en Sundsvallsbo som kallas ”Kokainkungen”.
Då, 2018, var Warsame Ahmed åtta år gammal. Ny i Sverige, ny i Sundsvall.
Pappa Abdifatah och mamma Hawa hade lämnat krigets Somalia för att ge sina barn en ljusare framtid i Sverige. De hade inte trott att skjutvapenvåld skulle ingå i barnens vardag i den norrländska staden. Men så blev det.
– Vi bodde tidigare i Bredsand, ett annat bostadsområde. Min lillasyster var typ två år gammal. Pappa tyckte att det var en dålig miljö för henne, och för oss också.
På den tiden rasade gängkriget i Sundsvall, när Dalennätverket stred mot Rawa Majids Foxtrot om kontrollen över knarkförsäljningen i staden.
Warsames familj flyttade till lägenheten där de bor nu, i Nacksta. Liksom Bredsand står Nacksta på Boverkets lista över Sveriges utanförskapsområden – områden med hög arbetslöshet, kriminalitet, svaga skolresultat och trångboddhet.
– Det är ändå ganska lugnt här nu, säger Warsame.
Under hans uppväxt har mamma varnat honom när han ska gå ut: Akta dig för ”såna där” killar!
– Man kan se och märka vilka som är kriminella. De har lite speciella, dyra kläder, hänger ute och röker vejp. Ibland har jag sett dem maskerade också, säger Warsame.
FRITIDSGÅRDEN, NACKSTA CENTRUM
Polisens drönare surrar ovanför oss, när Warsame Ahmed visar vägen ner mot fritidsgården. För en tillfällig besökare kan de blinkande, ständigt filmande drönarna i kvällshimlen ge en dystopisk känsla.
Men Warsame är van.
– Det är bra att polisen har koll. Det ger trygghet, säger han.
Fritidsledaren Stefan Fernaeus vittnar om att gängen ständigt är på jakt efter nya rekryter. Gärna barn som inte är straffmyndiga.
– För ett par år sedan såg vi hur barn började rekryteras – och vi såg det här inne, hos oss.
Den skäggige och tatuerade fritidsledaren har just öppnat för kvällen. Han hälsar på Warsame och fortsätter berätta.
– Vi visste vilka som troligen hade ett finger med i spelet. De var 16-17 år. Vi såg hur yngre flockades kring dem. Barn som normalt sett inte hade några pengar började köpa läsk och annat. Inga stora grejer – men plötsligt hade de pengar. Man fattade ju.
Stefan Fernaeus och hans kolleger akutstängde fritidsgården i några dagar.
– Vi behövde fundera. Hur skulle vi göra?
Gängrekrytering inne på en kommunal ungdomsgård där alla ska känna sig trygga var oacceptabelt. Samtidigt är det svårt att avvisa tonåringar på magkänsla. Alla upp till 18 år har rätt att vara på fritidsgården.
– Vi ville få bort hänget – och kom fram till att vi skulle ha en aktivitetsstyrd fritidsgård. Vi erbjuder tre-fyra aktiviteter på en kväll. Det kan vara Fifaturnering, att vara i vår musikstudio eller spela pingis och fotboll.
Beslutet kändes kluvet, säger Stefan Fernaeus. En poäng med en fritidsgård är just att man bara ska kunna hänga här, utan att göra något särskilt.
– Men där och då gick det inte. Och nu har det blivit bättre.
Vi börjar prata om regeringens förslag att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år. Förslaget kritiseras av remissinstanser som Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten och Kriminalvården – men 15-årige Warsame är positiv.
– Många 13-åringar tycker de är coola och kan göra vad de vill utan att straffas. En del tänker nog att de kan tjäna snabba pengar och att de bara riskerar en socanmälan, säger Warsame Ahmed.
Stefan Fernaeus kliar sig i skägget, ser tveksam ut.
– 13-åringar… det är ju barn. Jag har så svårt att tro att något blir bättre av att man sätter dem i fängelse.
Även det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, vill sänka straffmyndighetsåldern – fast till 14 år istället för 13.
Det är ofta så det låter i en gryende valrörelse där bekämpandet av gängkriminaliteten står högt på agendan. Politiker i flera läger talar om ökad repression: Hårdare straff, inkapacitering, mer avlyssning, sänkt straffmyndighetsålder.
Fritidsledaren Stefan Fernaeus tycker att han hör för lite om det förebyggande arbetet. Istället för att låsa in 13-åringar borde man, anser han, prata mer om hur man håller dem borta från kriminalitet.
Därför gillar han modellen med sao-jobb. Att tonåringar i Nacksta får chansen att tjäna extrapengar och få in en fot i arbetslivet.
– Det är så jävla bra.
KONFERENSLOKALEN ENGLAPORTEN, CENTRALA SUNDSVALL
Hjärnan bakom sao-jobben är Evin Cetin, 41-årig författare, samhällsdebattör och tidigare advokat.
Evin Cetins senaste bok, skriven med Jens Liljestrand, heter ”Barnsoldater” och handlar om barn som blir gängens redskap – och hur det svenska samhället misslyckas med att skydda dem.
Nu kliver hon upp på scenen i Frälsningsarméns gamla bönehus, numera ombyggt till konferenslokal. ”Englafrukost” kallas träffarna här som lockar företagare och andra nätverkande Sundsvallsbor.
– Som advokat var jag tyvärr expert inom mordärenden. Och jag såg hur en av de största arbetsgivarna som vi inte pratar så ofta om – Narkotikabemanning AB – bara sög in barn och ungdomar och försökte skapa gemenskap och tillhörighet, säger Evin Cetin i mikrofonen.
Numera jobbar hon med organisationen Nästa generation Sverige, som hon driver tillsammans med Caroline Berg, vd för Axel Johnson AB, företaget som finansierar organisationen. I styrelsen sitter även Carin Götblad, polismästare vid NOA.
De knyter samman skolor i utsatta områden med företag och ser till att tonåringar kan få sao-jobb i stället för vanlig prao.
Suget är stort, berättar Evin Cetin. Totalt 550 elever i fem kommuner kommer under hösten erbjudas sao-jobb. Ytterligare 40 kommuner står på kö.
– Vem hade kunnat tro att företag som ABB och Hitachi vill anställa 14-åringar under ett års tid? Men nu ser vi hur företag ser sao-jobben som ett sätt att säkra framtidens arbetskraft, säger Evin Cetin.
På scenen står också två 15-åringar, skolkamrater till Warsame Ahmed. Minnah Henriksson berättar om sitt sao-jobb på räddningstjänsten och Amir Ibrahim om hur bra han trivs på Pressbyrån.
Att möta kunder över disk är det bästa, säger Amir Ibrahim i mikrofonen.
– Jag gillar att säga hej, le och ge dem ett trevligt bemötande. Fast en del säger inte hej tillbaka. Det känns trist… men kanske har de bråttom till tåget.
PRESSBYRÅN, SUNDSVALLS CENTRALSTATION
Amir Ibrahim tar på sig en jeansskjorta med Pressbyråns logotyp på bröstet. Han hälsar på sin chef, butiksinnehavaren Adem Hassoun, och börjar direkt fylla på läsk i kylarna.
– Det är en ära att dra på sig Pressbyråkläderna, säger Amir.
En del av pengarna han tjänar på sitt sao-jobb ger han till mamma, som inte alltid har så lätt att få slantarna att räcka. Familjen kommer från Eritrea, och flydde 2013 till Sverige via Sudan.
– Jag sparar för att köpa ett halsband som jag vill ge mamma.
Adem Hassoun ler åt entusiasmen hos den långe 15-åringen som jobbat ett halvår i hans lilla butik, inrymd i Sundsvalls vackra stationsbyggnad.
Själv är Adem Hassoun 38 år. Och precis som Amir har han själv invandrat till Sverige en gång.
– Jag kan känna igen mig i Amir, säger han.
Vägen till Sverige var krokig. Adem Hassouns föräldrar flydde Mosul i hemlandet Irak när han var liten. Efter fyra år i Libyen och sju år i Polen kom familjen till sitt slutmål: Sverige.
– Jag växte upp i Stockholms norra förorter. Det har varit tufft för vissa av mina kompisar.
Adem Hassoun tänker särskilt på en vän som aldrig kommit in i arbetslivet.
– Jag grubblar över det i dag: Hur kunde den här personen hamna där han hamnade?
Själv började Adem jobba tidigt, pushad av pappa.
– Mitt första jobb var att sälja frukt och blommor på torget. Sedan började jag driva eget. Jag hade Pressbyrån vid Thorildsplans tunnelbanestation.
Där blev han kär i en stamkund, en tjej från Sundsvall. Känslorna var besvarade – och när de skulle bilda familj flyttade de hit.
Adem Hassoun tog över Pressbyrån-franchisen på Sundsvalls station. Som egenföretagare tyckte han direkt att sao-jobben lät som en toppenidé. Skolan skickade en kort film som Amir Ibrahim hade spelat in om sig själv.
– Amir uttryckte det så fint i sin presentationsvideo. Han drömde om lite extra pengar för att köpa nya skor, sa han. Jag gillade det: Han hade en dröm och ville jobba för den, säger Adem Hassoun.
Han vet att Amir även ger en del av sin Pressbyrålön till sin mamma.
– Det är det finaste man kan göra, säger Adem Hassoun.
TELIAS KONTOR, CENTRALA SUNDSVALL
Amir Ibrahim är inte den enda sao-jobbare som använder en del av lönen till att hjälpa sina föräldrar.
Vid ett skrivbord på Telias kontor jobbar varje torsdag 15-årige Mahdi Zafari, med rötter i Afghanistan. Han kom till Sverige 2020 och berättar att hans pappa är kvar i Kabul, där han suttit fängslad under talibanernas hårdföra styre.
– Jag har inte sett pappa sedan jag var liten. Men jag kan prata med honom ibland. Han har släppts ur fängelset nu, säger Mahdi.
Mahdi och en jämnårig kompis har hjälpt Telias utvecklare att välja ut bra filmer och serier till en streamingtjänst som kan locka ungdomar. Kontrasten mellan Mahdis sao-jobb på Telia i Sundsvall och pappans verklighet under talibanernas förtryck i Kabul är nästan overklig.
– Vi pratar på Whatsapp och telefon. Pappa vet att jag har det här jobbet och jag skickar också pengar till honom, säger Mahdi.
Innan vi skiljs åt har Mahdi Zafari en önskan: Kan DN skriva att han spelar fotboll, och att han vill bli världens bästa spelare?
– Jag spelar i GIF Sundsvalls P15-lag.
Nästa sommar hoppas han få extrajobb i Telias kundtjänst.
