Hemma hos Goran Bosevski och Zohra Fahim Bosevska är granen klädd i fräck belysning, den är som ett helt eget disco.
– Det ska vara gräsligt, säger Goran och skrattar.
Zohra häller upp glögg.
– Allt som går att fira ska man fira. Våra barn ska uppleva allt som kompisarna upplever, man kan aldrig fira nog med saker!
Det har blivit en familjeregel och ett sätt att hedra olika högtider.
– Vår jul är en hybrid av svensk, makedonsk och lite från det jag kommer ihåg från när jag var liten som antagligen bara är hittepå, säger Goran.
– Allt med en marockansk touch, brister Zohra ut i ett skratt.
Zohra var 19 år när hon kom till Sverige från Casablanca i Marocko. Två år senare träffade hon Goran som har rötter i Nordmakedonien.
I Lund träffades de och i Lund blev de kvar. I dag har de två vuxna barn.
Paketutdelningen sprids ut för att inte göra väntan olidlig, ”en taktik som blivit en tradition” som föddes när barnen var små. Nu är de 26 och 22 år men traditionen håller i sig.
När en ny familj skapas, skapas alltid nya traditioner, tror de båda, kanske bara att det blir mer påtagligt när olika kulturer möts i ett och samma hem.
– Både jag och Zohra har våra olika arv, vi har båda kommit till Sverige och tagit till oss det svenska. Men i slutändan är det här vi – det som har skapats i den här familjen är vårt.
Julbordet ska innehålla något alla kan äta. Traditionella inslag som lax och köttbullar – men också sushi till de barn som inte äter sill.
– Sen på kvällen brukar jag laga kalkon med marockansk kryddning! Till efterrätt är det ris à la Malta, baklava, så mycket gott, säger Zohra.
Men i år blir det faktiskt annorlunda – firandet kommer inte att ske i Sverige.
– Vi ska resa, hela familjen åker till Marocko över julen, det är allas vår julklapp, säger Zohra.
Elisabeth Reuterswärd är född i Gamla stan i Stockholm och har bott i Lund sen 70-talet. Mellan Stockholm och Lund – rymdes en hel ungdom på andra sidan jordklotet.
– Min familj utvandrade till Nya Zeeland 1951, jag var 10 år.
Hon går bort till skafferiet för att plocka fram det som kan var den stabbigaste julkaka som någonsin har lyfts av två händer.
– Det här är en nyzeeländsk julkaka, ett måste till jul, säger hon och berättar mer om den stora flytten:
– Vi packade alla möbler i stora stora containers, vi åkte dit i ett transatlantic-fartyg, resan tog lite mer än en månad.
Fotograf Anders Hansson får testbära kakan. Han konstaterar att man skulle kunna använda den som en vikt på ett gym.
– Det är så fruktansvärt mycket frukt och torkade frukter och bär och allt sånt som jag knådat in. Det är så roligt att göra den och den håller sig i flera månader.
Receptet är en souvenir från åren i Nya Zealand, den bakas för att hålla kvar minnena därifrån.
– Kakan kommer att få ett vitt täcke. Mitt enda barnbarn ska hjälpa mig att pynta den. Jag brukar skriva Kia Ora på, en maorisk hälsning, och God Jul och Merry Christmas.
Elisabeth Reuterswärd kom tillbaka till Sverige 1965, hon var 25 år och fick börja om på nytt i sitt hemland. Hon mötte sin dåvarande man i Lund, de fick tre barn tätt innan de gick skilda vägar.
– Många jular har jag firat med mina svärföräldrar och min mans syskon och deras barn och barnbarn, vi har varit mer än 20 personer och det är väldigt kul med riktigt stora jular. Vi var i ett stort hus och det var sång. Min svärfar var kantor i kyrkan.
Andra jular har hon firat på andra sätt, men traditionerna har alltid varit av någon annan satta. I år blir julen mer hennes egen. Hon är 84 år och berättar att hon för första gången i sitt liv önskar detta.
– En jul som är lite mer så som jag själv vill ha den.
Ferdinand Medin är tillsammans med flickvännen nyinflyttad i huset, men flickvännen har inte hunnit ta sig hem från jobbet när vi knackar på.
– Vi har inte ens fått hit pyntet från den gamla lägenheten, säger Ferdinand och bjuder in.
Men en grej som är ett måste, något som är ”jättemycket jul” för honom är en sydd adventskalender som hans mamma har gjort.
– Någon dag innan första advent ringer mamma på och frågar ”kan adventstomten få komma in?” och då kommer hon med en kalender som är fylld med godis som vi får äta varje dag under december, säger Ferdinand och ler.
Två veckor innan jul börjar upptakten till firandet med ett glöggparty hos farmor.
– Då bakar hon lite pajer och bjuder på glögg.
På julaftons morgon klär familjen upp sig och går och tittar på ett julspel i kyrkan.
– Jag har sett det julspelet varje år och det är samma folk som gör det varje år.
Släkten har varit engagerad i kyrkan, och Ferdinand tycker det är mysigt att gå dit även om han inte ser sig själv som religiös.
Och på julbordet då?
– En typisk rätt som vi alltid äter, risgrynsgröt med apelsinsås i stället för saftsåsen som andra äter den med.
En annan sak som hör julen till är julklappsleken, med mottot ”återbruk och ätbart” för klapparna som ska in i leken.
– Det ska vara roligt och helst inte kosta några pengar.
I år är det inte så pyntat, tycker Marika Stavreska.
– Jag gör det alltid fint till jul, med lite smått och gott. Men det var mycket mer när barnen var små.
Men i fönstren hänger det adventsstjärnor, i krukorna står röda julstjärnor. Och här och var skymtas små tomtar. Speciellt de som barn och barnbarn har gjort över åren.
– Jag älskar mina tomtar!
Marika är född och uppvuxen i staden Bitola i Nordmakedonien, nära gränsen till Grekland. Hon kom till Sverige tillsammans med sin man, de var turister. De fastnade för Lund och blev kvar.
– Och nu har jag bott i det här landet i 68 år.
Många jular har det blivit i det nya hemlandet, men de svenska traditionerna skiljer sig en del från de som Marika är uppvuxen med som kristen ortodox. Hon säger att hon inte är särskilt religiös, men visst formas jultraditioner av olika tolkningar av religionen och hur kulturen ser ut i olika länder?
– Ja, absolut. Vår jul firas den 6-7 januari. Det är vår julafton och juldag. Men jag har alltid firat julen i december, den svenska julen som jag kallar den, för det är då vi har varit lediga här.
Inträffade den makedonska julen över en helg i januari, då tog de chansen att fira jul två gånger.
– Även barnbarnen förstod detta när de var små, då kom de till oss på den makedonska juldagen och sa ”ska vi få julklappar nu också?”, säger Marika och ler.
Hon hade precis fyllt 18 år när hon kom till Sverige.
– När det bara var jag och min man blev vi ofta bjudna till svenska familjer över julen.
Det makedonska julbordet är inget smörgåsbord, till julen serveras en huvudrätt med några få tillbehör: kåldolmar som rullats på surkål.
– Sarma. Alltid sarma. Det är vår typiska julmat.
En sak är svår varje år. Hon vill gärna ha kastanjer, som när hon var barn. Rostade eller kokta.
– Det kan vara svårt att hitta den här tiden, men det är något som verkligen hör till julen för mig.
