Allt började med en fotbollsmatch i slutet av 1980-talet. I en vändning blev dobbarna kvar i marken och knät vreds så illa att korsbandet gick av. Sedan dess har 61-åriga Elisabet Falk haft problem med först knät och sedan höften.
– Den gamla höften är full av artros. Förmodligen har jag slitit ut den under åren efter skadan.
Bortsett från att hon inte har fått äta frukost är hon vid gott humör. Det är en kall, men solig förmiddag i december. Dagen innan jagade Elisabet fasan med hundarna för sista gången på ett tag, för nu har det blivit dags att råda bot på den onda höften.
Specialistläkaren Georgios Palechoros har precis varit inne på hennes rum på Elisabetsjukhuset i Uppsala. Det är han som ska byta ut hennes höftled och tillsammans har de gått igenom dagens körschema, från nedsövning till uppvaknande. Och så har hon fått ett särskilt tack.
– Vi är väldigt glada för att du låter oss behålla din gamla höftkula, säger Georgios Palechoros.
Svenska kirurger och ortopeder genomför årligen tusentals transplantationer med vävnad från både levande och döda personer. Ofta handlar det om hornhinnor, hud och hjärtklaffar, men även senor och benvävnad återanvänds.
I vissa fall räddar donationerna liv. Donerad hud kan vara avgörande vid en allvarlig brännskada. Samtidigt är tillgången begränsad och Sverige är i dagsläget inte självförsörjande. Trots att antalet huddonatorer ökade med över 100 procent förra året fanns det periodvis ingen vävnad i lager, enligt en rapport från Socialstyrelsen.
– För oss är det väldigt viktigt att ha ben i arsenalen. Vi är långt ifrån att ha så mycket att vi behöver kassera. Behovet är väldigt stort, säger Georgios Palechoros.
Vid brist kan regioner köpa vävnad från varandra. Det förekommer också en begränsad import. Förra året köpte Sverige till exempel in 64 senor från utlandet, enligt siffror från Inspektionen för vård och omsorg.
– Men det är också en kostnadsfråga. Om vi som region är självförsörjande sparar vi så klart pengar.
Socialstyrelsen konstaterar att vävnadsverksamheten på många håll i landet är liten, sårbar och inte optimalt organiserad. Det saknas en nationell överblick både över tillgången och efterfrågan – och eftersom ingen systematisk uppföljning görs är det svårt att avgöra hur Sveriges försörjning ser ut.
Myndigheten vill därför se flera åtgärder och pekar på att verksamheterna ute i landet efterfrågar att i realtid kunna följa var patienter är i behov av transplantationer och var möjliga donatorer finns.
Fakta.Vävnad förvaras i 40 minusgrader
● För att få donera benvävnad måste givaren vara frisk och fri från smitta. Därför är donation vanligt vid rutinkirurgi som höftledsoperationer. Förutom tester på patienten före operationen tas också prover från det ben som ska doneras under ingreppet.
● Efteråt förvaras vävnaden i 40 minusgrader. Med rätt lagring kan den förvaras i flera års tid. När en mottagare hittats tinas benet upp och mals oftast sönder till småbitar, som används för att fylla upp bendefekter.
● Till skillnad från vid organ- och bloddonation krävs inte att givare och mottagare har samma blodgrupp..
Sverige bör vara självförsörjande på vävnad för att kunna upprätthålla den katastrofmedicinska beredskapen, konstaterar Socialstyrelsen i rapporten.
– Vid en katastrof eller stor olycka ökar behovet av vävnad enormt. Då kan man till exempel behöva fylla bendefekter som uppstår vid trauman, säger Elisabethsjukhusets chef, ortopeden Peter Försth.
Frågan om självförsörjning diskuteras allt mer i regionerna, berättar han.
– Det har med omvärldsläget att göra. Tidigare har jag aldrig kallats till möten för att diskutera beredskap i kris och krig. Men det senaste året har jag varit på flera.
Ute har det hunnit skymma när Elisabet rullas in i salen. Det är ortopedernas fjärde operation för dagen och verktygen ligger återigen uppradade på borden runt patienten.
Georgios Palechoros sträcker sig efter skalpellen och lägger ett snitt. Han skär genom hud, underhudsfett, muskulatur och bindväv tills han är framme vid lårbenshuvudet, den så kallade höftkulan.
För kunna komma åt den vrider hans kollegor på benet, så att höften inte längre är i led. När kulan frilagts tar sågljudet över rummet.
Därefter dröjer det inte länge innan Georgios Palechoros håller fram sin hand mot DN:s fotograf Lars Lindqvist. Höftkulan är inte större än att den enkelt ryms i en näve.
Sekunder senare förs den först ner i en plastbehållare och sedan i en väska fylld med kolsyreis.
Den knallröda väskan är det enda som bryter den blåvita sjukhusestetiken i rummet. Men snart är färgskalan återställd. Medan nästa fas – uppbyggandet av den nya höften – fortfarande pågår lämnar väskan rummet genom en sluss som förbinder salen med korridoren utanför. På andra sidan tar en medarbetare över och försvinner med raska steg ut på parkeringen för att lämna vidare höftkulan till transporten som ska föra den till Akademiskas lager.
Elisabethsjukhuset drivs av Aleris, men många operationer görs av läkare från Akademiska sjukhuset i Uppsala. Tanken med samarbetet är att ge personal på universitetssjukhuset chans att vidareutbilda sig, men också att i större utsträckning ta tillvara på donerat ben.
När baskirurgi flyttar ut från stora sjukhus till privata vårdgivare är det viktigt att fortsätta ”skörda” ben, säger Georgios Palechoros, som också arbetar med vävnadsinrättningen på Akademiska.
– Privata aktörer kan ibland sakna eget intresse av att säkra donationer eftersom behovet av vävnad inte är så stort på det egna sjukhuset. Men det kan underlätta mycket för andra.
I Uppsala är behovet stort. Donationerna mals oftast ned till chips, som packas och sedan kan användas inom en rad olika sorters kirurgi.
– Ibland frågar jag snällt om jag får låna lite av dem. Det brukar gå bra om jag lovar att lämna tillbaka, säger en skojfrisk handkirurg som passerar i korridoren.
Mindre än ett dygn efter uppvaknandet är Elisabet redo att lämna sjukhuset för egen maskin, om än långsamt och med ordentligt med smärtstillande.
– Men det är otroligt att det är möjligt, till och med utan kryckor.
Hon längtar redan efter att kunna återgå till jobbet som hundtränare – nu utan smärta. Beslutet att donera ägnade hon aldrig särskilt mycket tanke, berättar hon.
– Jag är både blod- och organdonator, så när jag fick frågan kändes det självklart. Det är inte som att jag har användning av min gamla höftkula.
Läs mer:
Kirurgerna som har livet i sina händer
Banbrytande transplantation visar att grisorgan är ett alternativ
Patient fick nya händer i transplantation på Sahlgrenska
Världens första transplantation av ett helt öga
