Jesper Rydin beskriver det som en tidsresa. Kör ner en spade med ett blad på 35 centimeter i marken så har du kommit 350 år tillbaka i tiden, till 1600-talet.
Han nickar mot de skarpt skurna väggarna på ett dike mitt på Grimsås mosse i Västergötland.
– Här är ju Kristi födelse, säger han.
Sverige är ett av världens torvrikaste länder. Ungefär 15 procent av ytan täcks av torvmark. Det är områden som hjälpte folk undan den värsta svälten på 1800-talet, eftersom de gav utrymme att odla på. Men det har fått konsekvenser som ingen kunde förutse då. I dag gömmer sig torrlagd torv under skogar och gamla åkrar, dikade marker som släpper ut mer växthusgaser än den samlade personbilstrafiken varje år.
Här finns torven
Källa: SLU. Grafik: Maria Westholm.
– Nu har de börjat dränera den här mossen, så nu släpps det ut en helvetes massa koldioxid, säger Jesper Rydin som bor i samhället intill.
– Precis det som hela jävla världen vill bromsa, det öppnar de upp nu.
Där vi står skiljer en skarp kant den del av mossen som är kvar, täckt av vinterbleka grästuvor och ris, stora fläckar av gråvit renlav och glest växande träd – och mörkbrun naken mark på en nyöppnad torvtäkt.
Det som vi ser här kan snart hamna i någons trädgård. För den torv som bryts köper många av oss hem i plastsäckar för att lägga i rabatter och blomkrukor.
I sin lägenhet i Årsta i Stockholm tittar Karin Thörn till sina förodlingar, tidiga sådder i små plastkärl som ska flytta ut i kolonilotten när temperaturen tillåter.
– Det här är kronärtskocka, här är aubergine. Här har vi några små basilika. Här är verbena. Jag vet inte hur man uttalar det, men det där är malabarspenat, och så har vi lite olika purjolöksgrejor på gång också, säger hon.
Det här är första året som hon förodlar utan att använda ”köpejord”.
Förodlingarna har hon sått i ”fuljord”, gammal jord som förra säsongens tomater växte i, och som inte har mycket näring kvar. Det behövs heller inte när man sår. Ute på balkongen har hon en ”jordfabrik” med näringsrikt material från hennes eget matavfall, som fermenterats med den japanska metoden bokashi. Och i höstas ute på kolonin startade hon en lövmullskompost.
– Det är det som man kan ersätta torven med. Men det tar några år innan det blir lövmull.
Runt hennes lott är det gott om träd, och därmed löv, men så är det inte för alla.
– Löv är en sådan ingrediens som många vill ha. Det är ganska många koloniföreningar som försöker snacka med staden, eller med de entreprenader som är runt i parker och så där, för att få löv till sina koloniträdgårdar.
För nästan all planteringsjord som säljs i Sverige i dag består till största delen av torv.
Det började på 1960-talet när Hasselfors, numera en del av Neovakoncernen, lanserade Solmull, växttorv i plastsäckar som såldes som jordförbättring. Den blandades ner i jorden för att göra den luftig. På 1970-talet började Solmullen förpackas i mindre säckar. Den blandades med kalk för att justera ph-värdet och gödsel för att tillföra näring. Så skapades en produkt som fritidsodlare i dag tar för given.
Tidigare användes torv framför allt som bränsle. Men den släpper ut mer koldioxid än brunkol och olja, och förbrukas i dag bara i små mängder.
I stället har branschen vänt sig till odlarna.
Vi går förbi en gigantisk kon, flera meter hög med gängor utanpå.
– Det där är en dikesskruv. Du sätter den bakom en traktor, så kör traktorn med däcken på var sida om diket, och så skruvar den upp marken, säger Sofia Ekmark.
Hon är projektledare hos Neova, ett bolag som står för 70 procent av all torvproduktion i Sverige och är majoritetsägt av finländska staten. Hon har tagit med oss till den nya torvtäkten precis intill Grimsås, ett samhälle med 700 invånare.
Genom tjock dimma ser vi diken som löper som spikraka linjer med 20 meters mellanrum över mossen. De leder bort vatten så att torven kan brytas i vår när det blir tillräckligt varmt och torrt.
Neova äger inte den här marken. De fick tillstånd att bryta torv här redan 2013 enligt torvlagen, som gällde fram till 2017. Lagen innebar att den som ville bryta torv kunde göra det på någon annans mark genom det som kallas koncession, samma princip som ger rätt att öppna en gruva. Numera prövas torvtäkter enligt den striktare miljöbalken, och ska bara ges på områden med ”låga naturvärden”.
På satellitbilder över Grimsås ser man också ett annat, gammalt rutmönster. Trots att den tidigare torvproduktionen här avslutades redan på 40-talet finns små åsar kvar där man nu kan gå ut över mossen, mellan rektanglarna där torv togs upp.
Nya torvtäkter godkänns bara på tidigare torrlagd mark, men här har dikena växt igen genom decennierna och marken blivit blötare igen. Ingen har mätt, men rimligen har den släppt ut mindre och mindre koldioxid i takt med det.
Den gamla torvbrytningen var som störst under andra världskriget, då torv användes som bränsle. När efterfrågan sjönk efter krigsslutet startade torvbolagets ägare kabeltillverkning i Grimsås i stället.
I dag är kabelföretaget Nexans en av Tranemo kommuns största arbetsgivare med över 500 anställda. Företaget äger en del av marken som ska användas för torvtäkten, och i ledningen är de oroliga för att torvdamm ska störa den smutskänsliga produktionen. De har överklagat till myndigheterna, men fått avslag.
Torvbolaget, som först nu har valt att utnyttja sin koncession och fått ta kabelföretagets mark i anspråk, hänvisar till att allting har godkänts av länsstyrelsen. Miljötillsyn ska göras, vattnet ska kontrolleras.
Varje vår sedan han var tretton år har Jens Ekdal tagit med sig frukost med kaffe och mackor, gått ut på Grimsås mosse tidiga morgnar och satt sig precis där vi står, där en del av marken nu ligger bar mellan torvdikena.
– Jag tittade på orrspelet och på tranor, det var sådan avkoppling.
– Nu är det bara svart, säger han och tittar mot täkten.
Han är ordförande i samhällsföreningen i Grimsås, en ideell förening som företräder bybor i olika frågor och som har överklagat, kampanjat och ordnat möten och namninsamlingar mot torvbrytningen.
– Jag tror inte att gemene man är riktigt medveten om hur mycket det här påverkar hela kretsloppet och allting, säger Jesper Rydin, som jobbar på kabelföretaget och dessutom äger en liten bit skog här intill.
Att försäljningen av odlingstorv ökat på senare år får honom att ifrågasätta att torv behövs för odling, som Neova säger. Det handlar om att företaget ska hitta en ny marknad för att överleva, menar han.
– Grimsås mosse är en väldigt liten del, och den kanske är körd nu. Men om man kan rädda någon annan mosse är det superbra, säger Jesper Rydin.
När Nils Holgersson på sin gåsrygg ser Sverige från ovan i Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa” från 1906 träffar han på storken herr Ermenrich vid Glimmingehus i Skåne. Fågeln beklagar sig över att han inte hittar någon mat.
”Skåningarna höllo på att tillägna sig all hans egendom. De dikade ut hans sumpmarker och odlade hans mossar. Han ämnade flytta från detta land och aldrig mer komma tillbaka.”
Mosskulturen kom i gång i slutet av 1800-talet, när befolkningen växte snabbt. Odling på torrlagda mossar och kärr förändrade landskapet på få decennier, och gjorde att åkermarken kunde öka väsentligt i ett fattigt Sverige där maten inte räckte till.
Men moderniseringen av jordbruket som fick fart på 1930-talet gjorde att mer kunde odlas på mindre yta, och näringsfattiga torvmarker var de första att överges.
I Sverige började torv bildas i våtmarker när inlandsisen drog sig tillbaka för 10 000 år sedan. Långsamt, med en millimeter om året ungefär, har torvlagren växt.
Vattnet i marken hindrar syre från att komma åt och bryta ner döda växtdelar, därför har kol lagrats in. Men när vattnet försvinner frigörs kolen i stället i form av koldioxid. Torvmarker täcker bara 3 till 4 procent av jordens yta, men innehåller dubbelt så mycket kol som världens skogar.
Nu motsvarar utsläppen från de utdikade markerna 20 procent av Sveriges totala växthusgasutsläpp.
Strömmingshuvuden nedstuckna i fönsterbrädans pelargoner, boklövsmull och matjord som blandades med hönsgödsel och bakades på en plåt i ugnen för att bli av med ohyra. Sådana berättelser skickade folk till trädgårdsjournalisten Lena Israelsson när hon ställde en fråga på Facebook om vad folk hade i sina blomkrukor på 50-talet.
Sedan dess har torv gjort odling enklare. Den suger upp vatten men är samtidigt luftig.
Mycket av den torv som tas upp i Sverige används i folks trädgårdar och krukor. Av totalt 2,8 miljoner kubikmeter växttorv gick 43 procent till fritidsodling 2020, enligt branschföreningen Svensk torv.
Torv ”är en förutsättning för att klara svensk trädgårdsodling som vi känner den i dag, både för yrkesfolk och fritidsodlare”, skriver de.
Men nu finns också en motsatt trend. I lägenheten i Årsta berättar Karin Thörn om sin koloniförening, där folk har börjat ta hand om trädgårdsavfallet och låta det bli ny jord i stället för att slänga det. De skapar komposter av löv och knyter ihop kretsloppet som köpejorden bryter.
– Egentligen går man bara tillbaka till så som det var förr. För så måste ju min mormor ha gjort. Hon tog inte alla löv och stoppade ner dem i en svart sopsäck och åkte till återvinningen.
Karin Thörn är engagerad i en kampanj som Stockholms koloniträdgårdar startade för två år sedan, om att ”skippa torven” och hitta andra sätt att ordna jord att odla i.
För kolet som frigörs direkt vid förbränning, finns också i den torv som tas upp för odling.
– Det är som att lägga en blöt filt över hela branschen. Man har inte tagit någon hänsyn till vad torven används till, vad vi har för behov av den, säger Sofia Ekmark från torvbolaget Neova.
Hon talar om ett politiskt förslag som lades fram häromveckan, om att inte förlänga eller ge nya tillstånd till torvtäkter, förutom i den mån totalförsvaret behöver torv som beredskapsbränsle. Det kommer från miljömålsberedningen där alla riksdagspartier sitter med.
– Det finns stor efterfrågan på torv, säger Sofia Ekmark.
Hon tar upp att hundratals miljoner trädplantor växer i torv innan de planteras ut som skog och tar upp koldioxid. Hon säger att andra alternativ för odling kan vara dåliga för miljön, som importerad torv eller andra material som transporteras långt.
Neova ser också ökad efterfrågan på torv i södra Europa för att producera grönsaker i växthus, företaget utvecklar nya produkter som biostimulanter som ska stärka plantor.
Men, tar man upp torv tar man också upp allt kol som lagrats i den i tusentals år.
Jorden i din plantering fortsätter ju att släppa ut växthusgas.
– Ja, men du har också någonting du planterar i den jorden, som tar upp koldioxid, säger Sofia Ekmark.
Bryr sig Gud om en mosse?
Det var rubriken på en gudstjänst som hölls i en nästan fullsatt Grimsås kyrka före jul. Här i byn är folk oroliga för kabelföretagets framtid, för brandrisken som torvtäkter innebär, för att dricksvattnet ska påverkas och för att ett vackert naturområde går förlorat. Många välkomnade aktivister från Återställ våtmarker som var här i flera veckor i somras och byggde upp vad de kallar för ett naturreservat på mossen.
Återställ våtmarker har gjort sig kända för att blockera motorvägar för att nå ut med sitt budskap. Men för ett år sedan utropade de seger för våtmarkerna, bland annat efter att regeringen gjort återvätning till ett prioriterat miljömål. Sedan dess riktar aktivisterna in sig helt på torvbrytningen.
På telefon låter klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari road på rösten när hon ska kommentera att Återställ våtmarker anser att det är deras aktioner som har lyft våtmarksfrågan i Sverige.
– Det är väldigt underhållande för mig, säger hon, och pratar om sitt parti Liberalernas miljöengagemang sedan decennier tillbaka.
– Som politiker tycker jag ju att om man vill lösa problem på riktigt och vara en riktig miljöaktivist, då ger man sig in i de demokratiska systemen och tar tag i saker.
Men även hon vill få bort torvbrytningen.
– Min uppfattning är att Sverige borde göra allt vi kan för att se till att torvbrytningen helt fasas ut, säger hon.
EU:s system för handel med utsläppsrätter har gjort torv dyrt som bränsle. Hennes parti driver på för att göra odlingstorven olönsam på liknande sätt, säger Romina Pourmokhtari.
– Även den har ju ett stort klimatavtryck. Man kan titta på en beskattning, en punktskatt som gör det mer lönsamt att producera odlingsjord på andra sätt än från torven.
Förra veckan beslutade regeringen om direktiv för en utredning i frågan.
När vi kommer tillbaka från torvtäkten står Jesper Rydin och Jens Ekdal från Grimsås samhällsförening på parkeringen. Sofia Ekmark från torvbolaget Neova går ur bilen och hälsar på dem.
– Har ni funderingar eller frågor så får ni gärna ringa till mig. Gärna utan aktivister, säger hon.
Ilskan stiger hos samhällsföreningens ordförande när samtalet fortgår.
– Jag hoppas att det blir en brand, säger Jens Ekdal.
– Så att det blir ett elände för er här, som i Bredaryd. För då blir det liv i luckan. Det behövs troligen någonting sådant för att ni ska få lite motstånd från regeringen, säger han, och hänvisar till en stor brand som utbröt på en torvtäkt på Flymossen utanför Värnamo för åtta år sedan.
En stund senare, ute på mossen, är Jens Ekdal lugnare.
– Nej, det skulle vara för jävligt, säger han.
– Jag vill givetvis inte att någon människa blir skadad eller att det förstörs något i samhället. Men att det blir en väckarklocka på något vis här. Någonting måste hända.
Hos Karin Thörn i Årsta har plantorna hittills växt på bra i ”fuljorden”. Hon provar sig fram utan torv. Rapporterna från bekanta säger att det finns både sämre och bättre sorter bland den torvfria jord som nu blir vanligare i handeln.
Att få rätt konsistens utan den fluffiga torven kräver mer jobb, men sedan hon började fylla på med avfall och löv i pallkragarna på kolonilotten, har hon också märkt att det kommer mer maskar och annat mikroliv.
– Det är just det som man tycker är lite kul. Man ser att jorden lever på ett annat sätt.
