Det är 29 grader varmt i skånska Smygehamn och svetten lackar i pannan på statsgeolog Mikael Erlström. Men borren ”Riksriggen” tar inte paus. Efter en veckas arbete har den ätit sig drygt 300 meter under marken – och längre ner ska den.
– Målet är att plocka upp borrkärnor på 1500 meters djup för att se om berggrunden är lämplig för att lagra koldioxid, säger Mikael Erlström.
Han är expert på berggrund och sedimentära bergarter vid Sveriges Geologiska Undersökning, SGU. Myndigheten har fått i uppdrag av regeringen att under de närmaste åren undersöka förutsättningarna för lagring av koldioxid i svensk berggrund.
Satsningen ses som en viktig åtgärd för att Sverige ska nå målet om noll nettoutsläpp av växthusgaser 2045.
Två havsområden har pekats ut som potentiellt möjliga: utanför Skånes sydkust och sydöstra Östersjön utanför Gotland, där provborrningar redan gjorts.
Här, långt ner i berggrunden, finns sandsten – en sedimentär bergart som man tror kan fungera som lagringsplats för koldioxid i framtiden.
Intill den tuggande borren utanför Smygehamn förklarar Mikael Erlström:
– Sandstenen är porös och genomsläpplig. Den kan liknas vid en tvättsvamp som ska suga upp koldioxiden. Ovanför den ligger kalksten ner till cirka 1100 meters djup. Den ska fungera som ett tätt lock ovanför sandstenen.
Tekniken är dyr och oprövad i stor skala. På land är det både billigare och mindre komplicerat. Därför provborrar man nu utanför Smygehamns tätort för att se om de geologiska förutsättningarna över huvud taget finns.
Själva lagringen måste sedan ske till havs, enligt ett EU-direktiv.
– Där är det enklare och bättre att övervaka. Vattenmassa har också möjlighet att binda koldioxid vid ett läckage, säger Mikael Erlström.
Provborrningarna vid den skånska kusten beräknas pågå till mitten av november. Resultatet ska redovisas 2026 – men ett färdigt koldioxidlager räknas inte vara på plats förrän om 10- 20 år.
Nu ska det först göras en mängd analyser av borrkärnorna som plockas upp ur berggrunden. Bergarter ska beskrivas och analyseras. Hur tål den tryck?
En av riskerna är att koldioxiden läcker ut och försurar havet. Därför måste det bland annat säkerställas att berggrunden håller tätt.
– Egentligen är det här ganska akut. Vi ligger efter andra länder som Danmark och Norge där det redan startats projekt för lagring i tömda olje- och gasfält i Nordsjön, säger Mikael Erlström.
Koldioxidlagring är en del av den så kallade CCS-tekniken – Carbon Capture and Storage.
Metoden att fånga in och lagra koldioxid som redan finns i atmosfären – och på så vis minska de storskaliga utsläppen – har lyfts fram av FN:s klimatpanel IPCC som viktig för att nå Parisavtalets klimatmål.
EU har ambitionen att kunna lagra 30 miljoner ton redan 2030.
Men koldioxidlagring är knappast lösningen på hela klimatproblemet, understryker Mikael Erlström.
– Nej, inte enskilt. Men vi köper oss tid. Jag ser det som en åtgärd som kan vidtas nu, men sedan måste andra fossilfria, miljövänliga energikällor komma fram.
Provborrningarna utanför Smygehamn sker i samarbete med Lunds universitet.
Materialet som plockas upp ur berggrunden har en hisnande historia, från en tid då stora delar av Skåne var täckt av hav.
– Nu är vi nere på slutet av tidsåldern då dinosaurierna fortfarande levde. 70 miljoner år gammalt! utbrister Jan-Erik Rosberg, universitetslektor i Teknisk geologi.
Han är en av de som jobbar i tolvtimmarspass med borren ”Riksriggen” för att projektet ska hinna bli klart.
Intill honom står statsgeolog Mikael Erlström och ler. Han har hittat fossiler i materialet, berättar han.
– Sjöborrar. Och häromdagen en liten hajtand!
Fakta.Koldioxidlagring – så går det till
● CCS står för ”Carbon, Capture and Storage” och är ett samlingsnamn för olika tekniker för att fånga in och lagra koldioxid. Tekniken består av tre steg: avskiljning, transport och lagring.
● Först fångas koldioxiden in och avskiljs från andra rökgaser som skapas i industrin eller kraftverket. Därefter komprimeras den för att sedan transporteras till en lagringsplats via rör eller fartyg.
● Koldioxidlagring får enligt ett EU-direktiv endast ske till havs, där den pumpas ned i berggrunden för att lagras.
