Här krossas fördomar om den svenska förskolan

Solen lyser på en molnfri himmel och omfamnar de orangegula träden på gräsplanen utanför förskolan Tranan i Alby, Botkyrka i Stockholms län. Därinne har pilotprojektet prova-på-förskolan precis öppnat för dagen. Mammor med barnvagnar slinker in genom glasdörrarna i de stora lokalerna.

I Alby och andra särskilt utsatta områden är inskrivningsgraden för barn i förskolan cirka tio – tretton procent lägre än i resten av Botkyrka kommun. Samma förhållande ser vi i Stockholm med en inskrivningsgrad på 88 procent i Järva (Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta) och 97 procent i Hägersten-Älvsjö.

Willy Viitala (M) , kommunalråd i Botkyrka kommun, ser en förklaring i det segregerade Sverige.

– I norra Botkyrka kommer de flesta från utomeuropeiska länder där mammorna har en mer traditionell roll i hemmet.

– Familjerna väljer att ha barnen hemma så länge som möjligt och det måste vi respektera. Samtidigt blir det problem när barnen kommer till grundskolan. Många barn kommer inte i kontakt med svenska språket förrän i förskolan eller grundskolan.

Forskning visar att barn som inte gått i förskola får betydligt större svårigheter i grundskolan.

– Vi ser att elever här inte klarar kunskapskraven i kärnämnena i grundskolan. Många elever tar sig heller inte vidare till gymnasiet, säger Willy Viitala.

Ruta med ursprung i Eritrea, Fitore från Kosovo och Emilia och Dion från Alby har precis satt sig till rätta på den stora lekmattan på förskolan i Alby.

De har en ljus bild av förskolan. Men flera känner också till varför andra barn i området inte kommer till förskolan.

– Mamman är helig i många av våra kulturer. Du lämnar inte bort ditt barn i första taget. Hur kan en betald personal ge barnet något som kan jämföra sig med en mammas kärlek? Så går snacket, säger Fitore och ler och rycker på axlarna.

Rektor Kristin Sparrfeldt är den som kom på idén med en uppsökande prova-på förskoleverksamhet. Hon tror att möten och dialog med föräldrarna är framgångsreceptet för att öka inskrivningsgraden i förskolan.

– Vi kan inte veta vad som håller föräldrarna borta innan vi har pratat och lyssnat på dem. Vi skulle behöva många fler möten med människorna härifrån för att kunna få svar på den frågan och möta upp det.

Tveksamheter hon möter dagligen handlar om allt från att barnen har det bäst hemma hos mamma och inte behöver några andra relationer när de är små, till att det skulle vara skadligt att ha barnen utomhus under höst och vinter.

– Många av mina diskussioner med föräldrarna handlar faktiskt om väder och vind. Det måste jag bemöta med förståelse och stor respekt.

Men det finns andra mer komplicerade förklaringar till varför barnen hålls hemma. Kampanjer mot Sverige i utlandet har skadat tilliten till svenska institutioner.

– Det florerar många rykten om det svenska samhället. Många är oroliga för att svenska institutioner ska ta deras barn.

Vid 11-snåret dyker en pappa upp med sonen Allan, 14 månader. Kommunikatören från utbildningsförvaltningen i Botkyrka som följer med DN ut på besöket petar till mig i sidan.

– Titta här kommer en pappa med sin lilla son. Det är inte vanligt, säger hon.

Pappan är kocken Sardar från kurdiska delen av Turkiet. Allan är namnet på den efterlängtade sonen. Det tog elva år att skapa Allan berättar Sardar med ögon som svämmar över av lycka.

– Vi gjorde IVF här i Sverige men det fungerade inte. Till sist reste min fru till hemlandet Turkiet och gjorde IVF där. Då fungerade det. Då kom Allan.

Sardars fru arbetar och kommer hem efter klockan fyra på dagarna. Själv sade han upp sig för att vara med Allan.

– Jag tycker om att vara med honom. Jag menar, jag har väntat på honom i 11 år, säger han och ler brett.

Saknar han inte sin mamma?, säger en av mammorna.

– Nej, nej han älskar att vara med mig. Min fru blir nästan arg på mig när hon kommer hem från jobbet, ”Är det du eller jag som är mamma?! säger hon”, berättar Sardar och ler.

Ruta Tewelde, 31, och sonen Elias går på flera öppna förskolor i veckan. Hon vill insupa allt den svenska offentligheten har att erbjuda när det kommer till föräldraskap.

– Sättet ni uppfostrar barn på här krockar med hur vi gör i hemlandet. Där hemma är det ungefär: skaffa så många barn som möjligt och sen släpper du dem bara. Barn äter, sover och växer, brukar vi säga. Här är det något helt annat i hur man möter barn.

Varje vecka besöker hon öppna förskolan i Hallunda och Fittja. Dit kommer BVC, socialtjänsten och fackliga organisationer och berättar om olika jobb och hur man bär sig åt för att studera.

Nu har Ruta Tewelde bestämt sig. På söndag gör hon högskoleprovet för att kunna söka in till sjuksköterskeutbildningen.

Men redo för att skriva in Elias på riktigt i förskolan är hon inte riktigt än, trots att hon ska studera på heltid.

– Nej, jag vågar inte att han går utan mig. Min mamma är också här i Sverige. Hon får vara med honom tills han blir större.

Välmenande mor- och farföräldrar kan utgöra ett hinder till att inskrivningsgraden ökar, säger Fitore som är här med sina tvillingar.

– Mina svärföräldrar vill att jag lämnar barnen hos dem nu när jag ska börja jobba. Men de älskar att vara här på förskolan. Hemma vägrar de till exempel att äta spagetti men här vräker de i sig. De blir självständiga här.

Botkyrka kommun har långsamt sett hur inskrivningsgraden i förskolan i de särskilt utsatta kommundelarna stiger.

Initiativ som öppna förskolan på Tranan och andra aktiva insatser kan vara en förklaring till det, tror förskolechefen Sara Dahl.

– Det är inte jättemånga som kommer, men tillräckligt många för att vi inte ska ge upp, säger hon.

Klockan är tolv och är det dags att packa ihop. Overaller och vantar träs på.

Sardar som är kock pratar mycket om vilken kost man ska ge sitt barn.

– När jag jobbade på restaurang i Liljeholmen brukade de svenska männen komma dit med sina barn på söndagar. De gav dem onyttiga saker, som pommes fritt. Friterat, det är inte bra. Sedan gick de därifrån med sina barnvagnar som kvinnor, säger Sardar och skrattar.

Han vinkar hej då och försvinner iväg över fältet med sin barnvagn och sin älskade Allan.