Här övar Försvarsmakten på att begrava sina egna

Mattias Thurfjell blickar ned på 29 säckar som ligger nedgrävda på rad. Han ställer sig vid var och en och upprepar samma sak.

– Mössa av! Du har stupat för Sverige. Plikten är fullgjord och erkänd. Gravsättning sker av nöd och är tillfällig. Vila och vänta här.

Även två fiendesoldater får en liknande, sista hälsning.

Mattias Thurfjell är inlånad från Enköpings pastorat för att delta i en storskalig totalförsvarsövning på Väddö i idylliska Roslagen.

Sverige är i krig och fältet intill den lilla kyrkan är uppgrävt för att de fiktiva svenskar som betalat det yttersta priset ska få en tillfällig gravplats.

– Vi övar på hur vi under värsta tänkbara scenario på ett skyndsamt, pietetsfullt och värdigt sätt omhändertar våra stupade soldater och sjömän, säger fältprosten Jenny Ahlén.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Det är ingen massgrav, understryker hon, utan tillfälliga gravar i väntan på att det ska gå att föra dem till sina hemmakyrkogårdar. Om det blir fred igen.

Säckarna är fyllda med vedträn och väger lika mycket som en människa, för att det ska bli så realistiskt som möjligt. På var och en sitter en glänsande bricka med ett fiktivt personnummer som följer med ner i graven.

Att dö är att generera en lång kedja av pappersarbete som måste fungera, även när kriget rasar.

I ett tält märkt ”Admin” finns den byråkratiska delen av döden. Där står personal som hanterar blanketter och dödrapporter. Både Skatteverket och Plikt- och prövningsverket är här.

Samtidigt behöver känslorna hanteras berättar fältprosten Jenny Ahlén, som överhörde två unga värnpliktiga som bar på en säck. Den ena sade: ”Det här hade kunnat vara din mamma eller pappa”.

– Det här har berört och kommit väldigt nära. När du påminns om din dödlighet blir det också tydligare vad du är beredd att offra ditt eget liv för, oaktat om det är en anhörig, barn, fru, landet eller kungen, säger Jenny Ahlén.

David Bergman är överstelöjtnant och har skrivit boken ”Stridens psykologi”. Från sitt kontor påminner han om hur svenska soldater kom hem i kistor från Afghanistan. Och förklara varför Försvarsmakten nu har tagit upp en övning som legat i träda i över 70 år, krigsgravtjänst.

– Det här är ett moment som måste övas. Man ska inte läsa in något mer i det än att vi återtar en förmåga som varit underprioriterad under åren vi har varit utomlands.

På de internationella missionerna fanns en överdimensionerad sjukvårdstjänst och en tanke om att man inte fick förlora någon, säger David Bergman.

Skillnaden nu, om Sverige hamnar i krig, är att hotbilden ökar kraftigt.

– Folk kommer att dö, punkt. Frågan är bara hur många, för vi kommer inte kunna rädda alla.

Varför är det viktigt att ta hand om kropparna, även de som det knappt finns något kvar av?

Ytterst handlar det om att stärka stridsviljan, menar David Bergman.

– Om jag går ut i strid, gör jag det med tryggheten att mina kamrater kommer att göra allt för att rädda mig. Och om det värsta händer kommer de se till att mina kvarlevor blir hemtransporterade. De kommer att säga något värdigt till mina anhöriga och på min begravning. Det är den sammanhållningen som gör att vi kan strida effektivt.

David Bergman tror inte att verklighetstrogna övningar på gravfält riskerar att skrämma bort exempelvis unga som ska mönstra och göra värnplikt.

– Jag skulle snarare säga tvärtom. Om man i stället tonar ned risken eller försöker försköna, vore det en större otjänst. Vi har ett ännu större ansvar nu att ge dem en realistisk bild av vad som kan förväntas.