Fredrika, en iskall februaridag 2004.
Kylan biter i kinderna på den thailändske munken Phramaha Boonthin Taosiri. Han sitter längst bak på skotern som sakta klättrar uppför ett snötäckt berg utanför det lilla samhället Fredrika i Västerbottens inland.
Snön yr omkring honom i tjugo minusgrader.
Han är överlycklig.
– Här ska vi bygga templet! utbrister han från bergstoppen, 300 meter över havet med flera mils utsikt över orörd natur.
En plats för buddhister och andra gäster som inte bara vill ägna sig åt religiösa ceremonier, utan även socialt umgänge, meditation, kultur och övernattningar i Lapplands vildmark.
Samtidigt en sällsynt möjlighet att locka tusentals turister och ge framtidstro i den slumrande avfolkningsbygden. Och det gillas av Åseles dåvarande kommunalråd Bert-Rune Dahlberg, som är med på berget den här dagen.
Han får ett kungligt mottagande när han strax därpå reser till Thailand för att söka finansiering till projektet.
– Poliseskort och röda mattan. Hela faderullan. Och löften från den thailändska regeringen om 20 miljoner till bygget.
400 meter därifrån – och 21 år senare – sprider sig dofter av kycklingsoppa, smaksatta nudlar och het papayasallad över en gårdsplan vid ett rött hus med vita knutar. Till tonerna av klassisk thailändsk musik dansar Maya Suwannarat Lidström och Ket Thawawong in i en specialinredd gammal ladugård där sex munkar sitter i guldfärgade stolar.
80 procent av besökarna är kvinnor, en direkt avspegling av hur inflyttningen från Thailand ser ut. Under decennierna som passerat sedan skoterturen på bergstoppen har ytterligare 30 000 thailändare flyttat till Sverige – en av landets största invandrargrupper.
En del sätter sig på enkla fällstolar, andra på golvet. Det är trångt och kallt. En inramning snäppet bättre än gympasalen på en skolavslutning.
Ändå är de flesta glada och välkomnande. Förväntansfulla över den buddhistiska högtiden Kathina som nu ska firas.
Men de är i en ombyggd gammal ladugård – inget storslaget tempel.
Efter 20-miljonerslöftet från Thailand gick allt väldigt fort.
Skog röjdes och vägar byggdes. Statyer sattes på plats och berg sprängdes för att göra plats för den världsunika anläggningen – det som skulle bli Europas största buddhistiska tempel.
Men innan pengarna kom störtades den thailändska regeringen i en statskupp och plötsligt höll alla hårt i börsen efter den stora finanskrisen 2008. Bara något år senare fick kommunalrådet Bert-Rune Dahlberg veta att den som skulle samla in pengar i Sverige var en dömd bedragare.
– Hade jag kunnat sjunka genom golvet på kommunhuset så hade jag gjort det. Jag har aldrig känt mig så lurad.
Kassan var tom, projektet drogs med miljonskulder och förtroendet var raserat.
Tillbaka på ruta ett.
Husum, november 2025.
Gideälvens strömmande vatten håller bort isen när Maya Suwannarat Lidström ger sig ut på säsongens sista fisketur, ett stenkast från huset i Husum.
Hunden och kaffepannan är med. Det spelar ingen större roll att förutsättningarna att faktiskt få napp inte är särskilt bra den här dagen.
– Jag älskar att vara ute i naturen. Det är avkoppling för mig, berättar hon.
Och det behövs. Nästan all hennes lediga tid går till att hjälpa invandrare och unga i området.
Hon är med i den lokala trygghetsgruppen som gör nattvandringar, anordnar fisketräffar, tar med ungdomar till Kebnekaise och stöttar utsatta kvinnor.
En klassisk vardagshjälte.
– Folk vet vad jag gör och det innebär en trygghet för en del thailändskor i området. Om de behöver hjälp gör jag allt för att ge dem det.
Forskningsrapporter och granskningar visar att det finns en påtaglig utsatthet bland många thailändska kvinnor.
De har ett begränsat skyddsnät och är sårbara för exploatering, samtidigt som tillslag mot thaimassagesalonger och bärindustrin lett till fördomar och misstänksamhet
En utsatthet som ökar behovet av ett tempel.
– Bortom all mat, dans och trevligheter får man veta hur andra mår och vilka som behöver stöd. Kanske inte på en gång, men med tiden, säger Maya Suwannarat Lidström.
Den thailändska diasporan är också kraftigt utbredd över landet. Särskilt i norra Sverige där bärindustrin drog igång på 90-talet och utvecklades till en miljardindustri.
– En del känner sig isolerade, men i ett tempel är man alltid välkommen. Där kan man känna en närhet till Thailand även om man är långt hemifrån.
Hon drar paralleller till fritidsgården som hon jobbar på i Husum. Ett ställe där ungdomar kan umgås naturligt, dela gemensamma intressen och ha trygga personer i sin närhet.
– För vissa kan den viktiga samlingsplatsen vara en fritidsgård. För andra är det ett tempel.
På pepparkaksfabriken i Bjurholm några mil bort har kvällspasset precis dragit igång. Redan i entrén möts vi av en doftexplosion av kardemumma och ingefära som Ket Thawawong vant sig vid efter alla år på arbetsplatsen.
Hon var den första thailändskan som flyttade till Bjurholm efter att ha gift sig med en svensk man. Nu har hon bott i kommunen halva sitt 64-åriga liv.
Varken hon eller Maya Suwannarat Lidström har blivit utsatta under sin tid i Sverige. Inte på det sättet.
– Men det var ensamt i början. Det blev många telefonsamtal på den tiden, säger Ket Thawawong.
Numera står thailändare för en tredjedel av arbetsstyrkan på pepparkaksfabriken i Bjurholm – en av kommunens största privata arbetsgivare. Och det temporära templet i Fredrika en knapp timmes bilresa bort fyller en viktig funktion för henne.
– Livet skulle kännas så tomt utan det.
Munken Phramaha Boonthin Taosiri ler när han får den självklara frågan.
– Ja, templet kommer att byggas, försäkrar han från toppen av berget i Fredrika, mellan en 4,5 meter hög munkstaty och en nästan dubbelt så hög Buddhastaty som restes innan allt havererade.
Trots den ökade inflyttningen från Thailand är det glest mellan landets buddhistiska tempel. Ofta finns de i redan befintliga hus på grund av svårigheter med finansiering av nya religiösa byggnader.
– Det finns många fina tempel i städer, men inget med de här ytorna där man kan se norrsken och uppleva snö och riktig vinter. En plats där alla är välkomna och alla får plats.
Det har gått mer än 20 år. Hur kan du vara så optimistisk?
– Alla jag möter undrar det. Men vi har en ny plan. Jag är hundra procent säker.
Det kommande året blir avgörande, förklarar han.
Mer än fem miljoner kronor har redan satsats på vägar och annan infrastruktur på platsen, skulderna har betalats av, kassan har börjat fyllas på igen och nu ska en ny ritning arbetas fram utifrån en mer avskalad variant för att skynda på processen.
Phramaha Boonthin Taosiri bedömer att det krävs minst tio miljoner, som bland annat ska samlas in genom en stor informationskampanj nästa höst.
– Vi har en plan för det finansiella upplägget som jag inte kan berätta mer om just nu, men det ser väldigt lovande ut.
Lyckas man kommer den lilla orten Fredrika att sättas på kartan, tror kulturgeografen Charlotta Hedberg vid Umeå universitet.
– Klokt att hitta det som är speciellt för en plats och bygga vidare på det. Här kan man kanske skapa värden som kan gynna en bredare målgrupp som är intresserade av kultur, stillhet och meditation i en annorlunda miljö, säger hon.
– Det är långsökt att det plötsligt skulle vända utflyttningstrenden, men det kan bromsa den negativa utvecklingen.
Om man inte lyckas?
– Då riskerar det i stället att bli ett monument av ett stort misslyckande som står där i skogen.
