Hårresande vittnesmål ur en avskuren strupe

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

I en massaker är våldets godtycklighet oskiljaktigt från dess grymhet. Det är ofta slumpen som avgör vilka i en grupp som dödas och vilka som överlever. Överlevarna får en annan dom. De blir vittnen och tvingas upprätta förteckningar över bödlarna och deras offer. Ett vittne är någon som har sett. Som vet något om historien som måste bevaras för framtiden.

Huvudpersonen i Kamel Daouds Goncourt-prisade roman ”Ärret” kan inte berätta om det hon har sett. Hennes stämband har skurits av under det svarta decenniet. Från 1992 till 2002 pågick ett blodigt inbördeskrig i Algeriet, mellan den auktoritära militärregimen och religiösa fundamentalister. Hundratusentals mördades innan amnesti utfärdades för förövarna. I dag är det förbjudet enligt lag att uppehålla sig vid kriget. Men Daoud, vars debutroman ”Fallet Meursault” från 2016 har gjort honom till världsstjärna, vill vittna och lever därför numera i exil i Frankrike.

När vi möter Aube är hon vuxen och driver en frisörsalong. Ändå kretsar allt i hennes liv kring natten när hon som femåring fick halsen avskuren och mirakulöst överlevde. Hennes syster och föräldrar hade inte samma tur. I stället adopterades hon av Khadija, en hängiven mor på utsiktslös jakt efter en kirurg som kan återställa dotterns struphuvud. Men storheten i Aubes tillstånd är att stumheten gjort henne till det yttersta vittnet. Hennes skada är lika permanent som synlig, ett ärr från ena örat till det andra, en ordlös påminnelse:

”Din historia går inte att utplåna, den har skrivits på din hud”, brukade min mor säga. Hur stolt var jag inte över den bilden när jag var barn! Var jag en bok? Var min kropp ett stort häfte fullt med hemligheter? En skrift om det som hände under tio år i Algeriet så att ingen skulle kunna glömma?

Nu är Aube själv gravid och trots sin längtan efter barnet vågar hon inte behålla det. Både för att fadern gett sig av och för att landet hon lever i är en korridor full av taggar för flickan hon bär på. Obeslutsam kring aborten återvänder hon till massakerns urscen. Hon åker till sin hemby för att rådfråga ett ännu stummare vittne, systern som av en slump dog i hennes ställe.

På vägen möter hon romanens andra huvudkaraktär, en rastlös man, vars skriftlärda familj också mördats under kriget. Själv har han klarat sig med en benskada och gjort verklighet av bödlarnas uppmaning att vittna om deras grymhet för att sätta resten av befolkningen i skräck. Under bilresan, som pågår under den muslimska offerhögtiden, ber han henne gång på gång säga att olika nummer. Oavsett vad hon viskar erinrar det honom om blodsutgjutelsen:

– Ge mig en siffra, syster!
– Sex.
– Den 6 januari 1997: massaker av medborgare i kvarteret Oliviers i Douaouda (Tipaza). Antal döda: 23. Bland offren: 3 barn och 6 kvinnor. En till siffra?

Men trots sitt otroliga minne har mannen ett problem. Som en revolt mot sin pappa har han vägrat att lära sig skriva. Han är full av berättelser, men han kan inte nedteckna dem. Aube blir det bevis han saknar, en bok om slakten som redan är fullbordad.

Kamel Daouds symbolmättade fiktion bottnar i en levd erfarenhet av de händelser han skildrar. Tillsammans med hans – och Ulla Bruncronas – flyhänta språk gör det berättelsen lika hårresande som övertygande. Greppet att låta en stum kvinna rikta sig till ett ofött barn är snillrikt. Det låter henne tala, trots att hon saknar röst, och författaren själv att berätta, utan att behöva undervisa om Algeriets historia.

Skickligt vittnar han i stället för framtiden, för någon som ännu inte fötts, som inte känner till händelserna men ändå är inbegripen i dem. Flera gånger återkommer han till just frågan om historieskrivning, särskilt till relationen mellan inbördeskriget och 1950-talets befrielsekamp mot fransmännen. Om det senare skriver han: ”Det kriget beter sig som familjens enda barn, det lägger beslag på alla minneshögtider”.

I Frankrike är Daouds texter om muslimsk invandring ett omdebatterat ämne. I sina krönikor låter han ofta som en sverigedemokrat 2016 eller som vilken svensk politiker som helst 2026. Han kritiserar inte bara kopplingen mellan politisk makt och religiös fundamentalism i Nordafrika och Mellanöstern. Återkommande utmålar han också muslimer som ett hot mot Europa. ”Ärret” är kanske inte heller något för den som är trött på anklagelser mot islam. Här går religionen inte att skilja från våldet i det algeriska samhället, i synnerhet inte det patriarkala. Samtidigt är bokens offer själva troende och åberopar gud som sina vittnen.

Fallet Daoud påminner om fallet Imre Kertész, en annan av litteraturens stora vittnesförfattare. En Förintelseöverlevare som, mot slutet av sitt liv, började låta alltmer som Jean-Marie Le Pen. Det lär oss att den som har sett grymheten i en tid inte nödvändigtvis kan urskilja den i en annan.

Förra året stämdes Kamel Daoud av Saada Arbane, en kvinna som gått i psykoterapi hos hans fru. Hon anklagade honom för att ha stulit hennes livsberättelse och detaljerna i hennes historia är påfallande lika Aubes: en frisörsalong, en mördad familj och, framför allt, avskurna stämband efter att ha blivit utsatt för ett mordförsök under inbördeskriget.

Daoud anklagar henne för att vara i maskopi med den algeriska staten. Men på sätt och vis illustrerar rättsfallet hans poäng med boken: När Arbane framträder som överlevare, när hon lägger fram en ärrad kropp som bevis och länkar samman sin stumhet med romanens berättelse, blir den ett oavvisligt vittnesmål över massakern.

Läs fler texter av Athena Farrokhzad och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur